Kapitel 139: Dags för nästa operation

Strax efter att vi sett Michael Boltons konsert var det så dags för nästa operation. Det Myom, alltså den muskelknuta, som Doktor Anders funnit i min mage vid ultraljudet skulle nu opereras bort. Jag hade plats nummer två i operationskön den dagen. Alla förberedelser var genomförda och nu var det bara att vänta. Och jag hade noggrant förklarat för narkosläkaren hur rädd jag var för att sövas, och att jag bara lite drygt ett år tidigare fått Hyponatremi, alltså vattenförgiftning, i samband med en hypofysoperation och varit nära att dö. Det skulle inte bli några problem tyckte han. "Men ge mig bara inte för mycket sömnmedel, för jag har förmågan att inte vakna upp efter sövning. Jag sover extremt länge! Bara så du vet!" sa jag och tyckte inte att jag kunde uttrycka min rädsla tydligare.

Operationen före min visade sig dra ut på tiden, och förmiddag övergick i eftermiddag. Flera timmar efter utsatt tid kom äntligen sjuksköterskan som skulle rulla in min säng till operationsavdelningen. Då var jag så törstig, och hade så ont i huvudet att jag såg stjärnor. Personalen hade inte tänkt på att jag behövde dropp i och med att förloppet drog ut så på tiden. När jag väl sa till på skarpen hade jag inte fått dricka vätska på mer än femton timmar och började därvidlag att bli uttorkad.

Operationen gick så bra som man kan önska, och Doktor Anders var supernöjd. Innan, när vi diskuterat operationen, hade jag tittat på blindtarmsärret som sträckte sig över halva min mage, och även ett annat mindre ärr på andra sidan, så frågade jag: "Ska du lägga ett stort snitt i mitten nu då?" På skämt egentligen, för jag brydde mig faktiskt inte. "Nejdå, du får ett bikinisnitt. Sådant som vi gör när vi gör Kejsarsnitt du vet." Tänk att han ansett det viktigt för Mig. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad, och samtidigt var det en känsla jag inte riktigt förstod, eller kunnat förutspå.

Efter operationen sov jag långt över alla gränser. De kunde helt enkelt inte väcka mig. Precis som jag förvarnat. Och när jag väl vaknade mådde jag precis lika illa som jag gjort de tidigare gånger när jag blivit sövd. Det är väl då jävligt konstigt att INGEN kan LYSSNA på en, vet jag att jag tänkte.

"Myomet var stort som En och En Halv Grapefrukt, så det var inte konstigt att du gick omkring och ständigt var kissnödig" sa Doktor Anders leende någon dag efter operationen. Och fortsatte sedan: "Men den satt inte inne i livmodern, utan fastvuxen på utsidan i en stjälk, tjock som en bläckpenna ungefär" sa han och visade upp den blå Bic-penna han hade i sin rockficka.

Några dagar senare fick jag åka hem. Lycklig över att ha undsluppit liknande dramatiska konsekvenser som de vid hypofysoperationen, och att vara av med den stora muskelknutan.

                       Susen M J ©