 |
Foton: Susens tankar
|
Den första november det året skulle det bli dags igen. Jag skulle gå på min tredje Michael Boltonkonsert inom bara ett år. Och den här gången skulle han komma till min hemstad Göteborg, och spela på Scandinavium. Vi stod i kö tidigt samma dag som de släppte biljetterna, och fick platser på tredje raden tror jag. Det var fortfarande viktigt för mig att sitta nära på grund av min syn, så att jag inte skulle behöva anstränga mig så mycket för att kunna se bra.
De kommande veckorna efter att vi köpt våra biljetter förberedde vi oss som inför en stor fest eller härlig resa. Vi var på stan och handlade, käkade lunch. Jag köpte en klänning, rosa, så här i efterhand ett tvivelaktigt val som jag faktiskt kunnat hoppa över, men, men... Vi levde verkligen upp den där perioden inför konserten, och nu kändes det dessutom som om alla visste om mitt stora intresse för min idol. Det var väl tidningsartiklarnas förtjänst. Nästan varje dag på jobbet blev jag påmind om Bolton. Och det var på ett så positivt sätt att jag faktiskt glömde det som skavde och var jobbigt i livet. Det var väldigt skönt och något jag fortfarande är så tacksam för.
Dagen för konserten den 1/11 var en fredag,
Allhelgonadagen står det i almanackan, ja alltså dagen före
Alla Helgons dag. Det var en sådan där dag då jag vaknade med en alldeles speciell känsla; glädje, positivitet, ja lycka rent av! Vi hade beställt bord och skulle äta middag på Restaurang Stallgården på Kyrkogatan i Göteborg, riktigt lyxigt. Konserten var en helt otrolig upplevelse, det enda som grumlade den var att jag hade bestämt mig för att ta med en bukett rosor till Michael. Hur jag nu hade tänkt att jag skulle kunna ge honom dem? Men så vid ett tillfälle, mellan två låtar, reste jag mig långsamt och gick fram emot den lilla trappa som ledde upp på scenen. Hela tiden var jag fullständigt medveten om att jag när som helst kunde bli stoppad och nekad att gå fram, vilket gjorde mig oerhört nervös, med en stor klump i magen. Mycket därför la jag mig vinn om att inte göra några häftiga rörelser, och när jag kom fram till trappan tog jag långsamma försiktiga steg uppför den, ett i taget. Men vågade bara mig upp några få trappsteg, sedan hade jag turen med mig så att Michael fick syn på mig. Han kom fram och ställde på översta trappsteget varvid jag sträckte blommorna sista biten till honom. Han log och tackade och tog emot dem. Sedan vände jag och gick tillbaka till min plats och satte mig.
Nu kunde jag äntligen
slappna av och njuta av resten av konserten!
Stämningen var oerhört starkt glädjefylld och uppsluppen när konserten närmade sig sitt slut, och publiken klappade in Michael flera gånger. Och han sjöng flera extra sånger. Det var fantastiskt och jag ville bara att kvällen aldrig skulle ta slut. Men riktigt så funkar ju som bekant ingenting i livet, utan allt har en ände. Även denna kväll. När vi reste oss och skulle lämna Scandinavium fick jag se en annan av mina favoritartister,
Carola! Hon satt ett par bänkrader bakom oss. Och hon och hennes sällskap såg precis lika glada och nöjda ut som vi kände oss.
Dagen efter konserten fick Michael Bolton otroliga recensioner, bland annat av Tore Lund i GT, vilket kändes både välförtjänt och roligt. Annars var det lite si och så med kritikernas omdömen om honom och hans musik. Ofta spetsade de in sig på att han mest sjöng kärleksballader, att han var "
smörsångare". Men också hans - enligt dem - fula frisyr långa hår... Men den här gången var det annorlunda, han fick enbart lovord och högt betyg för sina insatser. Det höjde känslan ännu ett snäpp av att ha varit med om en unik upplevelse, som enbart gett odelad glädje, och som alla som var närvarande tycktes dela.
Några dagar senare pratade jag med
någon som kände någon som varit på konserten och som bland annat hade nämnt tillfället då jag gick fram och lämnade rosorna till Michael:
- Åh, var det Duu? Den som jag pratade med trodde att det ingick i showen?! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar