Kapitel 43: Hemlängtan!
Det som genomgående färgade mitt år i USA var hemlängtan, otvetydigt! Nu närmade sig min hemresa med stormsteg! Och då började det kännas kymigt att lämna nyfunna vänner och de invanda rutiner jag trots allt skaffat mig i Amerika. Hemma visste de inte att jag planerade komma hem före jul, en dryg månad innan planerat... Jag hade fått för mig att jag ville överraska dem. Konstigt då jag själv inte är så förtjust i överraskningar. Kontrollbehov? Men det är väl något jag förstått på senare år.
Jag fick tag i en flygbiljett till London för hyfsat pris, som fick ersätta den biljett jag förlorat tidigare i flygbolagets konkurs, men hade ju fortfarande kvar båtbiljetten mellan England och Sverige, så det var ju inte tal om direktflyg. Men jag tänkte göra det bästa av allt, och verkligen unna mig att njuta, framför allt av båtresan.
Medan jag planerade, packade, rensade och sa adjö till omgivningar och vänner låg trots allt ett tungsinne över mig som jag inte riktigt kunde skaka av mig.
När hemresedagen kom var jag åter igen ledsen över att lämna, men nu skulle jag ju vända hem till något välkänt åtminstone. Flyget mellan San Francisco och London gick över förväntan och denna gången slapp jag förseningar. Sov åter över på hotell i London. Tog buss till Felixstove, och gick där ombord på fartyget som skulle ta mig hem till Sverige. Nu kunde jag knappt fatta att jag skulle återse min familj inom 24 timmar. Jag hade all anledning att fira.
Vi hade inte kommit långt när båten började rulla och den ena passageraren blev, om inte grön i ansiktet, så åtminstone likblek! "Konstigt att folk tål sjön så dåligt!" tänkte jag och var fast besluten att inte låta sjögången förstöra min intention att njuta fullt ut av att vara på resa: Äta en god middag, kanske ta en öl, gå i butikerna på båten... Trodde jag ja! Kan säga att jag varit i väg på en del kortare kryssningar, och har aldrig varken förr eller senare råkat ut för ett värre oväder. Man kunde alltså inte stå upp i båten, för när den inte låg ner åt ena hållet, så låg den åt det andra. Alla lösa saker i hytten föll i golvet. Och till slut fick även jag kapitulera inför sjösjukan - för första och enda gången, hittills i mitt liv! Bara när jag låg platt på sängen mådde jag något sånär. Tänk att inte ens hemresan kunde fungera hela vägen!
Men väl hemma blev jag mottagen med öppna armar! Innan jag lämnade flygplatsen hade jag ringt hem och förvarnat att jag var på väg. Ville ju inte orsaka hjärtinfarkter;-) Med kort varsel hade familjen ordnat en underbar välkomstfest, och ett enormt plakat där det stod "Välkommen hem Susen!" Såå mycket kärlek. Och Malin, den lilla busan, kunde inte släppa taget om mig!
När hemresedagen kom var jag åter igen ledsen över att lämna, men nu skulle jag ju vända hem till något välkänt åtminstone. Flyget mellan San Francisco och London gick över förväntan och denna gången slapp jag förseningar. Sov åter över på hotell i London. Tog buss till Felixstove, och gick där ombord på fartyget som skulle ta mig hem till Sverige. Nu kunde jag knappt fatta att jag skulle återse min familj inom 24 timmar. Jag hade all anledning att fira.
Vi hade inte kommit långt när båten började rulla och den ena passageraren blev, om inte grön i ansiktet, så åtminstone likblek! "Konstigt att folk tål sjön så dåligt!" tänkte jag och var fast besluten att inte låta sjögången förstöra min intention att njuta fullt ut av att vara på resa: Äta en god middag, kanske ta en öl, gå i butikerna på båten... Trodde jag ja! Kan säga att jag varit i väg på en del kortare kryssningar, och har aldrig varken förr eller senare råkat ut för ett värre oväder. Man kunde alltså inte stå upp i båten, för när den inte låg ner åt ena hållet, så låg den åt det andra. Alla lösa saker i hytten föll i golvet. Och till slut fick även jag kapitulera inför sjösjukan - för första och enda gången, hittills i mitt liv! Bara när jag låg platt på sängen mådde jag något sånär. Tänk att inte ens hemresan kunde fungera hela vägen!
Men väl hemma blev jag mottagen med öppna armar! Innan jag lämnade flygplatsen hade jag ringt hem och förvarnat att jag var på väg. Ville ju inte orsaka hjärtinfarkter;-) Med kort varsel hade familjen ordnat en underbar välkomstfest, och ett enormt plakat där det stod "Välkommen hem Susen!" Såå mycket kärlek. Och Malin, den lilla busan, kunde inte släppa taget om mig!
Nu blev jag varse att min bror Anders tagit över, och totalt gjort om mitt rum, vilket kändes väldigt jobbigt. Men samtidigt fullständigt förståeligt med tanke på vår ålder. Han behövde lite mer privacy, och jag hade bott hemma länge nog egentligen. Men det var svårt att hitta hem när jag nu sov i mina småsystrars rum. De hade flyttat in i mina föräldrars sovrum som i sin tur sov i hallen?!? Helt galet! Nu stod jag återigen inför en enorm utmaning! Jobb, bostad och ett liv på egna ben! Och det behövde gå snabbt. Men då var den stora frågan: Hur löser jag detta, utan knappt en krona på fickan?
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar