Kapitel 35: Amerikalivet rullar på
Dagarna kom och gick, och jag försökte mig på att komma igång att träna igen, på lite olika sätt. Men vem orkar springa runt, runt, runt en gräsmatta på en idrottsanläggning typ Majvallen när man är van att springa i skogen? Inte jag i alla fall! Jag längtade, längtade, och längtade efter både slingan och träden därhemma. Försökte mig på konststycket att ta en riktig långpromenad till centrumet i den amerikanska förorten, belägen vid foten av de höga Californiska kullar vi bodde på. Det tog en halv dag att gå ner dit, och lika lång tid hem. Unnade mig en riktig långlunch när jag kom fram,
Caesarsallad. Herregud, jag fick en skål så stor att den hade räckt till hela min familj, som ju bekant består av sju personer! Mitt första riktiga möte med hur stora USA:s portioner ter sig. Jag klarade bara av att äta den översta toppen av salladen, och det kändes verkligen inte bra att behöva slänga resten.Tycker verkligen inte om slöseri, och det var ingen som upplyste mig om Doggy-bag-systemet som fanns i USA redan då. Det skulle faktiskt ta många år innan det gick upp för mig att de hade ett sådant. I dag tycker jag det är toppen att det är en självklarhet även i Sverige!
Jag försökte att gå på gym också, det trivdes jag ju väldigt bra med hemma. Och visst, jag kom igång litegrann, men så var det detta att det var så dyrt. Dumt nog tecknade jag för månadsvis betalning. Och ångrade mig direkt. Samtidigt hade jag berättat för tränaren som upprättade kontraktet att jag var au-pair, vilket då inte var helt legalt. Jag kände mig verkligen fångad i en fälla! Men tog mod till mig och berättade för George, som gick till gymmet och hjälpte mig ur situationen. Han var min hjälte, och kändes som den storebror jag aldrig haft. Just det, storebror! För det hade känts lite så där att arbeta för en skild man i 30-årsåldern. Och att hans flickvän inte bodde med oss. Så det tog ett tag innan jag berättade det för min mamma och pappa. Och än längre innan jag och Eileen, Georges flickvän, pratade om det. Och hon berättade då även om sina farhågor med att ha en blond svenska i 20-årsåldern boende i pojkvännens hem. Hon sa att hon frågat George hur han skulle hantera om jag skulle komma att göra några olämpliga närmanden mot honom. Han hade då svarat henne att han helt enkelt skulle: Tala mig till rätta. "Tala till rätta?!" hade Eileen sagt, "Du förstår väl att du måste få henne att flytta i så fall?!" Vi skrattade väldigt gott åt våra farhågor den gången, hon och jag, och vid senare tillfälle, även jag och George. Vi var som sagt, mer som syskon än något annat. Det blev än mer tydligt i slutet av året då han och Eileen valde att gå skilda vägar. George var väldigt ledsen, och jag stöttade honom igenom den tiden, på samma sätt som om han varit en av mina bröder. Vilket han tackade mig för senare. Sorgen varade dock inte så länge, för strax efter det att jag åkt hem träffade han sin blivande fru, som han fortfarande, årtionden senare, är gift med. Men det skulle ta sex år innan jag åkte tillbaka till USA och träffade henne för första gången.
Jag försökte att gå på gym också, det trivdes jag ju väldigt bra med hemma. Och visst, jag kom igång litegrann, men så var det detta att det var så dyrt. Dumt nog tecknade jag för månadsvis betalning. Och ångrade mig direkt. Samtidigt hade jag berättat för tränaren som upprättade kontraktet att jag var au-pair, vilket då inte var helt legalt. Jag kände mig verkligen fångad i en fälla! Men tog mod till mig och berättade för George, som gick till gymmet och hjälpte mig ur situationen. Han var min hjälte, och kändes som den storebror jag aldrig haft. Just det, storebror! För det hade känts lite så där att arbeta för en skild man i 30-årsåldern. Och att hans flickvän inte bodde med oss. Så det tog ett tag innan jag berättade det för min mamma och pappa. Och än längre innan jag och Eileen, Georges flickvän, pratade om det. Och hon berättade då även om sina farhågor med att ha en blond svenska i 20-årsåldern boende i pojkvännens hem. Hon sa att hon frågat George hur han skulle hantera om jag skulle komma att göra några olämpliga närmanden mot honom. Han hade då svarat henne att han helt enkelt skulle: Tala mig till rätta. "Tala till rätta?!" hade Eileen sagt, "Du förstår väl att du måste få henne att flytta i så fall?!" Vi skrattade väldigt gott åt våra farhågor den gången, hon och jag, och vid senare tillfälle, även jag och George. Vi var som sagt, mer som syskon än något annat. Det blev än mer tydligt i slutet av året då han och Eileen valde att gå skilda vägar. George var väldigt ledsen, och jag stöttade honom igenom den tiden, på samma sätt som om han varit en av mina bröder. Vilket han tackade mig för senare. Sorgen varade dock inte så länge, för strax efter det att jag åkt hem träffade han sin blivande fru, som han fortfarande, årtionden senare, är gift med. Men det skulle ta sex år innan jag åkte tillbaka till USA och träffade henne för första gången.
PS: Min dikt: En fredlig tanke
Susens Dikter 35: En fredlig tanke som inspirerades av en väldigt otäck scen i en krigsfilm, var den andra av de tre dikter jag skrev under hela mitt au-pair- år i USA. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar