Kapitel 9: Ute i kylan
Om jag hade upplevt min grundskoleklass nedvärderande och grym under låg- och mellanstadiet, så var det ingenting jämfört med en specifik period på högstadiet. I och med min mobbingsituation hade jag nu ett behov av att hävda mig som ledde till ett stort misstag. Jag var 14 år, pratade oförsiktigt, och det slog tillbaka med FULL kraft! "En klasskamrat, L, hade blivit ihop med en lite äldre kille, vilket hon ville hålla hemligt. Men jag berättade om det för min bästa vän, M."
Samtidigt var jag även kompis med Lena som var två år äldre än jag. Hon var styvdotter till en av min mammas väninnor, väldigt ansvarstagande och vuxen. En verkligt go tjej som behandlade mig med respekt, både som människa och vän, på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare.
Samtidigt var jag även kompis med Lena som var två år äldre än jag. Hon var styvdotter till en av min mammas väninnor, väldigt ansvarstagande och vuxen. En verkligt go tjej som behandlade mig med respekt, både som människa och vän, på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare.
Så i något obevakat ögonblick när jag pratade med L, sa jag oövertänkt, och utan att faktiskt egentligen mena det, mera i ett behov av självhävdelse att:
"M är för barnslig för mig att vara kompis med!"
Senare utbytte L och M information med varandra. Och därmed var jag totalt utfrusen.
"M är för barnslig för mig att vara kompis med!"
Senare utbytte L och M information med varandra. Och därmed var jag totalt utfrusen.
Pratar man strunt så tycker jag naturligtvis att man skall stå för, reda upp, och i relevanta fall be om ursäkt för det.
Men jag fick aldrig den chansen, utan detta spreds till skolans 600 elever!
Om jag känt mig utanför tidigare, så var det ingenting, för nu kunde jag lika gärna bott i Antarktis!
Jag var totalt ensam! Och hade aldrig mått så dåligt av att gå i skolan tidigare. Vi tjejer hade gymnastik med parallellklasserna, och där fick jag verkligen veta hur lite jag var värd. Trots att jag bad båda tjejerna om förlåtelse, och försökte gottgöra mitt misstag, så tog det mer än ett år innan isen smalt undan!
Men jag fick aldrig den chansen, utan detta spreds till skolans 600 elever!
Om jag känt mig utanför tidigare, så var det ingenting, för nu kunde jag lika gärna bott i Antarktis!
Jag var totalt ensam! Och hade aldrig mått så dåligt av att gå i skolan tidigare. Vi tjejer hade gymnastik med parallellklasserna, och där fick jag verkligen veta hur lite jag var värd. Trots att jag bad båda tjejerna om förlåtelse, och försökte gottgöra mitt misstag, så tog det mer än ett år innan isen smalt undan!
Det var en dyrköpt läxa, nog den värsta tid jag upplevt i grundskolan. Och med facit i hand blev straffet nästan värre än om jag varit grovt kriminell, i stället för att ha begått ett rent etiskt misstag. Men jag lärde mig i alla fall det stora värdet av att hålla löften, och noga tänka över hur jag uttalar mig om människor i min omgivning.
Något som jag fortfarande försöker leva efter.
Något som jag fortfarande försöker leva efter.
Susen M J ©
 |
Foto: Susens tankar
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar