Kapitel 117: Sightseeing i New York City

Jag var den av oss två som kände mig mest hemma i det amerikanska språket, kulturen, hur vi skulle ta oss fram - både via promenader, taxi och tunnelbana - och jargongen. Men Maggan, hon hade stenkoll på sevärdheterna i New York City! Så sagt och gjort, vi satte oss med karta och agenda, och planerade för det vilda! Sedan åkte vi ner till Vanderbilts kafeteria och åt vår första New York-frukost. Kaffet var som vanligt - i stort sett odrickbart, men vad spelade det för roll? Sedan gick vi ut i storstadssorlet och på de gula taxibilarnas Manhattan, och bara njöt!

Snart insåg vi sanningshalten i att det verkligen är lätt att hitta i New York, eftersom Avenyerna är placerade på längden, söder till norr, och många av "gatorna" numrerade och ligger på tvären, öst till väst: från 1st street längst ner i söder på Lower Manhattan, till 213 street i Bronx längst upp i norr. Så det tog kanske bara en dag eller två för oss att hitta riktigt bra i stan. Vår första anhalt blev Statue of Liberty, Frihetsgudinnan, belägen utanför Battery Park längst ner på södra Manhattan. Vilken mäktig upplevelse! Men herregud så liten hon såg ut, med sina 93 meter i "strumplästen"! I "levande livet" var hon verkligen inte så stor som jag hade räknat med. Mycket för att byggnaderna runt omkring henne är så oändligt mycket större! Bara betänk att World Trade Centers Twin Towers som stod som två mäktiga väktare bara en bit ifrån henne, där det norra tornet med mast och allt var 526 meter högt! Och länge världens högsta byggnad.

Foton: Susens tankar

Vi tog färjan ut till Liberty Island, den lilla ön utanför södra Manhattan där Frihetsgudinnan står snett utanför vänd mot staden. Och väl där gick vi först runt ön och fotograferade, och sedan in i statyn och tog den smala, vindlande trappan ända upp i Frihetsgudinnans krona, 354 trappsteg!

 

Redan där och då när vi såg World Trade Center på så nära håll, bestämde vi att dit skulle vi. Redan dagen därpå. Och så blev det. Vi åkte 107 våningar upp i det ena tornet! Den mäktigaste av upplevelser, men inget för höjdrädda kan jag säga. Och jag förnekar inte att dagen när tornen föll till följd av terrorattacken 9/11 - metaforiskt otäckt eftersom nine-one-one, 911, är USA:s larmnummer till polis, brandkår och ambulans - den 11 september 2001, då tänkte jag den där tanken man bara inte kan tänka: "Jag KUNDE ha varit där!" Den tanken är så fruktansvärt klaustrofobisk att jag rent känslomässigt har svårt att tänka den. Och därför känner jag också så med offer och efterlevande! Tänk att veta att du är fast långt där uppe! Du kan helt enkelt inte ta dig ner och ut?! Obegripligt fruktansvärt! Jag förstår dem som hoppade av ren desperation! Till fullo!                                                          Susen M J ©