Kapitel 136: Hösten blev inte lättare

Det var nästan som ett slag i magen när jag någon gång i augusti fick reda på att Michael Bolton skulle komma till Sverige under sin turné den hösten. Å ena sidan blev jag så otroligt glad, medan jag å andra sidan tänkte på Kat som nyligen dött efter ett obevekligt snabbt cancerförlopp. Hon hade ju absolut velat gå på Michael Boltons konsert. Jag mindes så tydligt när vi varit tillsammans och sett Whitney Houston på Scandinavium - den gången strålade Kat i kapp med superstjärnan. Kat var så oerhört musikalisk, och själv en fantastisk sångerska. Hon sjöng vackert som en näktergal! Det kändes så meningslöst allting, denna unga vackra levnadsglada kvinna, och så tvingades hon lämna jordelivet innan hon ens fyllt 25 år. Sorgen kändes tung, och ibland lika äcklig som en blöt yllefilt att bära.

Och som om den tunga sorgen inte var nog ringde telefonen en dag i slutet av sommaren; Morfar hade fått en hjärtinfarkt! Han låg på intensiven och var jättedålig. "NEJ! Inte det Också!" Men han var seg min morfar, 77 år gammal, bodde på fjärde våningen utan hiss, och körde fortfarande bil. När vi hälsade på honom på sjukhuset skojade vi friskt med honom, han hade nämligen fallit illa vid infarkten och fått rejäla blåtiror. Så vi kallade honom Boxarn, vilket han skrattade gott åt.

Sakta hämtade sig morfar och fick så småningom komma hem igen. Vilken lättnad! Strax efter fyllde jag år och glädjen var stor när morfar kom med mormor till mitt kalas. Vi hade så mysigt, och kände oss nog alla lite speciellt lyckligt lottade den där dagen, just för att vi åter kunde samlas allihop.

Dagen därpå ringde Malin, min yngsta lillasyster, mig när jag var på jobbet och var helt förtvivlad i telefonen: Morfar är död! mer skrek än sa hon. Jag fick en sådan chock att jag först inte fattade någonting: Men han var ju här i går?! Malin förklarade då att han fått en ny hjärtinfarkt och bara sjunkit ihop hemma i sin fåtölj. Den här gången kunde inga insatser i världen rädda honom. Han var borta, och vi samlades på Sahlgrenskas akutavdelning och tog farväl av honom där. När jag gav honom en puss på kinden var den fortfarande varm, och jag kunde inte fatta hur livet kunde vara så förgängligt.

Den natten sov jag över hos min mormor som naturligtvis var fullständigt förtvivlad, hon hade ju levt ihop med morfar i närmare sextio år, och nu var han bara borta! Rätt som det var, mitt i alla tårar och all hennes uttalade och outtalade oro, sa jag bara Blott en dag, Ett ögonblick i sänder. Det var som att jag tryckt på en knapp i rummet, och mormor blev plötsligt fullständigt lugn. Det visade sig att psalmen jag just nämnt namnet på var en av hennes stora favoriter. Och en av de sånger som hon absolut ville skulle spelas vid morfars begravningsceremoni. Vilket jag alltså inte hade haft en aning om.

Nästa dag när jag åkte hem till mig var jag totalt slut. Känslomässigt utmattad som jag brukar beskriva det. Nu hade jag alltså ännu en begravning att förbereda mig inför. Nästa dag gick jag i väg till en barnmorskemottagning vid Sociala Huset i centrala Göteborg, dit jag var kallad för en rutinåtgärd, ett cellprov, eftersom jag var mer än 30 år fyllda. Jag blev både överraskad och glad då jag upptäckte att jag kände barnmorskan som skulle utföra provet. Vi hade arbetat ihop på förlossningen en period. Det gjorde att jag verkligen kunde slappna av under provtagningen, och vi skrattade och pratade om allt annat än just det jag var där för, tills hon plötsligt stannade upp i en rörelse och med ens blev allvarlig. Hon förklarade att hon upptäckt en förstoring i anslutning till livmodern och ville att jag skulle söka upp en gynekolog, snarast!
Men Herregud, skulle eländet aldrig ta slut?

                     Susen M J ©