Kapitel 142: Delad glädje fördubblas... eller mer!

I mitt arbete som undersköterska var jag som allmänt känt - underbetald! Och det är egentligen en rejäl underdrift! För vi arbetar, och tar hand om Människor dygnets alla timmar årets alla dagar! Och för det har vi en lön vi knappt kan försörja oss på. I alla fall om man som jag lever ensam!
Så när jag fick besked ifrån Konsortiet för Patientförsäkring den där dagen, och att de kommit fram till att ögonläkaren gjort fel i sin behandling av mig. Och att jag för det nu skulle ersättas ekonomiskt, så visste min glädje inga gränser! Minns att jag varit så trött den där dagen när jag kom hem ifrån arbetet att det kändes som om jag befann mig i en dimma. Och att jag helst bara velat gå och lägga mig och sova, trots att klockan inte ens hunnit bli fem på eftermiddagen. Men då jag öppnat och läst innehållet i brevet, som berättade att jag skulle ersättas med lite drygt 100 000 kronor inom det snaraste, så bar mig glädjen genom tröttheten; Jag gick hem till mamma och pappa för att berätta!

Min kropp var så fylld av glädje att det nästan kändes som om den inte fick plats inom mig, utan ville pysa ut på alla möjliga vis för att det liksom bara bubblade i mig. Framför allt kände jag så tydligt att jag måste få berätta för min familj! Och den stora glädjen det handlade då inte enbart om ersättningen i sig, utan om att försäkringsbolagets personal ansett att jag var berättigad till den! De ansåg verkligen att ögonläkaren gjort fel då hon år ut och år in missat att jag hade ett så massivt synfältsbortfall.

Kvällen hos mamma och pappa var så mysig att den trots alla år som passerat satt sig djupt i mitt minne. Vi åt tillsammans, fikade, och sedan berättade jag om ersättningen jag skulle få från patientförsäkringen medan tårarna bara rann. Och det var så underbart att det för en gångs skull handlade om enbart glädjetårar! Och att hela min familj delade mina känslor och var så enormt lyckliga för min skull. Och de höll med mig i mitt beslut till hundra procent, nästan, när jag berättade att jag nu skulle betala av det banklån jag hade, och bli helt skuldfri. Och så gick tankarna till min familj, för jag ville gärna dela med mig nu när jag plötsligt kände mig rik, men: "Nu Susen, så ska du tänka på dig själv! Det kanske känns som om du fått en stor summa, men försök att hålla i dem nu för de försvinner så lätt..." sa både mamma och pappa. Men det finns ju inget roligare än att ge, så där lyssnade jag inte riktigt. Och så skulle jag resa! Till USA igen! Och den här gången kanske till och med få träffa Scho...?

                   Susen M J ©