Kapitel 70: Katastrofmedicinsk utbildning
Planerna på att sätta mig i skolbänken hade jag nu tills vidare lagt på hyllan. Men någonstans djupt inne i mig fanns fortsatt en stark längtan efter kunskap och lärande. Det hade bland annat lett mig till att bli facklig företrädare på min arbetsplats, och jag hade genomgått flera kurser via Kommunalarbetarförbundet. Och nu hade jag även anmält mig, och blivit antagen till, en Katastrofmedicinsk utbildning i Skövde. Utbildningen var två veckor lång på heltid, så jag bodde kvar där i Skövde hela perioden. Det var en intressant utbildning på många sätt och jag lärde mig mycket, men blev än mer klar över att det är det friska jag vill arbeta med inom sjukvården. Ja, jag vet att det låter konstigt, men den stora empati för människor som jag då ofta bar, utanpå huden, gjorde det svårt för mig att hålla det svåra och svåraste på lagom avstånd. Vilket är nödvändigt för att kunna utföra sjukvårdsarbete på ett så professionellt sätt som möjligt. Samtidigt har jag alltid värnat närheten till patienten, som jag anser är så oerhört viktig, men som exempelvis min egen ögonläkare var helt i avsaknad av.Förutom många lektioner, teoretiska studier, så ingick även stora praktiska övningsscenarior - som var väldigt verkliga och därmed otroligt skrämmande - där vi skulle agera som om vi var på riktiga olycksplatser. Skolan använde sig av statister som agerade olycksoffer, och var sminkade som om de hade faktiska skador, vilket tedde sig riktigt otäckt. Visst, förlossningsvård går också under epitetet akutvård, och jag hade agerat under många akuta situationer, men detta var annorlunda, och långt utanför min komfortzon. Dessutom blev jag själv väldigt dålig under utbildningen, fick infektion i kroppen som var så enveten att jag fick söka akut till vårdcentral och få antibiotika. Dessutom verkade det som om mina njurar strejkade, för jag samlade på mig massor av vätska och svullnade i kroppen. Och handeksemen, som jag vid det laget hade kämpat med i ett par år. blommade upp värre än någonsin.
Nej det var verkligen inte min bästa tid för utbildning, men jag fullföljde kursen och fick diplom. Och även en hel del möten med både nya och gamla bekantskaper. Bland dem var Rose-Marie lite extra speciell. Hon arbetade på ögonkliniken på mitt sjukhus. Och så träffade jag på och pratade med några av de brandmän jag jobbat med, och för, i Göteborg med omnejd. När de förstod att jag missat chansen till tjänsten hos Göteborgs Brandförsvar, på deras huvudstation, på grund av att en av mina äldsta vänner "tog den" under väldigt fräcka former, så sa de:
"Hon stannade på den tjänsten i knappt ett år!"
De orden blev verkligen som ett rejält slag i magen.
De orden blev verkligen som ett rejält slag i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar