Kapitel 71: Karibien närmar sig med stormsteg

Kapitel 71: Karibien närmar sig med stormsteg

Nu närmade sig resan till Karibien på ett sätt så att den började kännas verklig på riktigt! Som vi längtade, och förberedde oss. Och startade faktiskt där och då en framtida tradition genom att gå till Pizza Hut i centrala Göteborg som förberedelse inför våra resor. Där planerade vi våra inköp och vad vi skulle packa resväskan med medan vi åt underbart goda amerikanska pizzor och härlig äpplekaka med vaniljglass. Halva nöjet med att resa är ju många gånger förberedelserna! Att få gå länge och suga på karamellen. Att verkligen ha något att se fram emot, gärna länge, så att man kliver lätt ur sängen när väckaklockan ringer på mornarna, och arbetet går som en dans.

Nu umgicks jag även en hel del med Helena, min granne i uppgången bredvid. Vi hade först varit ytligt bekanta några år, men efter tillfället då jag gick över gården med resväska i hand och skidor över axeln på väg till Val Thorens, och hon ropade efter mig: "Kom nu för fan inte hem med benet i gips Susen!" Vilket jag ju naturligtvis gjorde, som jag tidigare berättat här i Susens tankar. Sedan, när jag hoppade på kryckor den våren, blev vi närmare bekanta, och växte sedermera till en varm och nära vänskap. 

Helena hade, precis som jag, svåra handeksem och tipsade mig om olika sätt för att lindra dem. Dessutom gav hon mig namnet på en helt fantastisk hudläkare på Sahlgrenska sjukhuset, som jag nu äntligen hade ordnat en remiss till. Och fått en tid hos strax efter resan till Karibien. Det kändes bra, för eksemen var fruktansvärt påfrestande, och mina händer såg så eländiga ut att jag försökte gömma undan dem, både inför patienter på jobbet och i andra sammanhang.

Tiden knatade på, och så var Väntan äntligen över, vår resdag var framme; "WOW! Barbados & Tobago here we come!"

                     Susen M J ©