Du
såg mig främling,
Du
såg MIG.
Bara
ett ögonblick.
Jag
läste beundran i din blick,
fylldes
av värmande glädje.
Strandklädd,
solvarm med håret
hängande
i saltvattenssträva lockar,
såg
jag ditt ögonkast genom kladdiga glasögon,
i
den svalkande butiksluften.
Vandrande
i den ljumma natten,
minns
jag din blick främling.
Ekot
av mina klackar,
det
enda ljud i mörkret.
Mina
egna ljud, bara mina tankar.
Stjärnorna
på himlavalvet,
halvmånens
mysterieljus,
vindens
sus i lövprasslande skog,
och din blick,
balsam
för min själ.
Så
försvinner ekot av mina steg,
så
ensamma i natten,
för
jag går alltid ensam hem.
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar