Kapitel 44: Nej! Jag Grävde Verkligen Inget Guld I USA!

Kapitel 44: Nej! Jag Grävde Verkligen Inget Guld i USA!

Julen det året kom och gick. Och så gjorde även Nyårshelgen. Och i och med det började livets allvar på riktigt för mig, mycket på grund av alla de ekonomiska missräkningar i USA under det gångna året: 

• Flygbolagets konkurs, i vilken ingen försäkring räddat mig, utan jag förlorade helt enkelt min hemresa bara tre veckor efter ankomsten till USA
• En bruten tå med läkarbesök & röntgen som kostade mig två veckolöner i självrisk!
• Och, när George erbjöd mig två alternativ att lösa hemreseproblematik, valde jag det för min del minst ekonomiskt fördelaktiga vilket bestod i att; jag fick halva hemresan betald och en hemlig present som bestod i ett par slalomskidor, men därmed också fick stå för halva flygbiljetten själv!

Om jag i stället stannat hela året hos familjen i Phoenix, Arizona så hade jag fått HELA resan, tur & retur, betald men även:

•  Tjänat 120 dollar mer i månaden
• Fått fri bensin och en del fria samtal till Sverige, som då kostade närmare 10 kr/minut 
• Fria utflyktsresor, exempelvis till Grand Canyon
• Och jag hade även sluppit betala biljetten för flygresan mellan Arizona och San Francisco

Men samtidigt insåg jag naturligtvis, till mer än 100 procent, att jag aldrig hade kunnat stanna i Phoenix längre än de sju dagar jag var där, i och med de 22 A-4 SIDOR MED STÄDINSTRUKTIONER  jag fått, och att jag förväntades ARBETA/STÄDA 60 TIMMAR I VECKAN!

Och trots att det, när jag skriver detta, gått väldigt många år så kan jag även med facit över hur jobbig min ekonomiska situation faktiskt blev, ändå se att jag ALDRIG hade kunnat välja annorlunda! Inte för alla pengar i världen! Ens om jag på förhand vetat att det valet skulle leda till att jag fick åka hem helt utblottad! Och alltså måste börja mitt riktiga vuxenliv från absolut NOLL! Den enda fördelen jag NU kan se så här långt i efterhand är väl att, även om jag inte hade några som helst tillgångar, så hade jag heller INGA skulder! Och när man i dag tittar på Lyxfällan på TV, så inser man ju snabbt att det är en enorm fördel, ja att vara skuldfri alltså!

Det kändes inte alls rätt att bo hemma utan att kunna betala för mig, men mamma och pappa var glada att jag var hemma och oskadd efter ett helt år på andra sidan Atlanten, så de klandrade mig inte för det! MEN de hade sex personer, förutom mig, att försörja. På en lön. Mamma var hemmafru och tog hand om storhushållet och fyr... tre barn;-) Anders arbetade ju och försörjde sig själv. Så jodå, jag fick bo och äta gratis... men fickpengar och spårvagnskuponger... Jag var ju inte ens med i någon A-kassa! Så jag beställde tid hos en socialarbetare och berättade situationen. Nja, det var väl på håret, men några hundralappar fick jag den där första månaden jag var hemma. Och det var verkligen första och enda gången jag bett om socialhjälp. Det gav mig ännu mera glöd till att söka arbete och försörja mig, och helst aldrig mer vara en belastning, eller beroende av omgivningens välvilja.

Jag kontaktade Kvinnoklinikens personalchef, men hon verkade inte jätteintresserad av att återanställa mig i förlossningsvården. Jag hade aldrig riktigt förstått mig på henne, och speciellt inte den gången när hon hade bytt både för- och efternamn över natten!? "Men heter inte du ...?" "Jo, det kan man ju också säga" svarade hon mig i telefon den gången. Nej, så vi var inte riktigt kompisar hon och jag. Men hon erbjöd mig i alla fall att arbeta några pass på en vårdavdelning. Och mitt svar blev naturligtvis ett rungande "Jaa!"

Jag hade bara hunnit arbeta ett fåtal, enstaka pass, när jag vaknade genomsvett på natten, hackade tänder så att jag knappt kunde prata och trodde att någon höll fast mig i sängen. När jag äntligen vaknade till ordentligt förstod jag att det var en olidlig smärta i magen som fjättrade mig. Jag väckte mamma som körde mig till akuten. Blindtarmsinflammation och akut operation! Först kunde man inte klargöra om det verkligen var blindtarmen eftersom den enligt läkaren: "Bara såg lite lätt solbränd ut!" Och att de därför sett sig tvungna att skära upp halva magen för att se så att det inte var något annat som spökade där inne. Så glöm att jag nu bara hade ett litet blindtarmsärr att läka! Undersökningar fastslog senare att det var blindtarmsinflammation, men då var ju skadan redan skedd, och det stora ärret tog ett par veckor extra att läka. Dessutom fick jag stanna extra många dagar på sjukhuset eftersom mina tarmar vägrade fungera! Detta löstes slutligen av en oerhört erfaren sjuksköterska som arbetat ett helt liv i kirurgvården: "Du skall äta vetekli!" sa hon till mig när jag grät över att min mage var så besvärlig. "Börja med en till två matskedar, gärna i mjölk, till frukost. Sedan, när du vant dig, kan du äta upp till en hel deciliter. MEN, du måste dricka MYCKET vatten, för annars blir du förstoppad! Du vet, fibrer drar åt sig massor av vätska!"

Jag har ju, precis som alla andra, fått massor av råd genom livet, men just den nattsköterskans om att äta kli den där gången, lyssnade jag på med elefantöron. Kanske just för att jag hade haft problem med min mage i så många år? Den fungerade efter sin egen livsrytm, som aldrig riktigt gick ihop med min! När jag följt sköterskans råd ett kort tag började jag äntligen få ordning på min mage, och även smärtorna där. Men det skulle dröja sju år till innan jag fick svaret på en av orsakerna till VARFÖR jag hade de där problemen.

Alla dessa år senare äter jag fortfarande kli till frukost varje morgon, men numera är det Kruskakli, det grövsta, som är en riktig livräddare, och dessutom väldigt billig både som frukost och "medicin". Så den nattsköterskan är jag ett stort tack skyldig. Synd att jag aldrig fick ge henne det.

I och med att jag blev opererad tog det ytterligare ett par veckor innan jag kunde komma igång och arbeta. Samtidigt blev det än klarare att jag MÅSTE flytta hemifrån. Vilken sits!   

              Susen M J ©