Kapitel 39: Lillebror på besök i USA

Kapitel 39: Lillebror på besök i USA

Min bror Anders, som är lite drygt tre år yngre än jag, fyllde 18 år strax innan jag åkte i väg för att tillbringa ett år i USA. Ett halvår senare hade han hunnit ta körkort, och spara ihop till en resa för att besöka mig i ett antal veckor. Det var väldigt speciellt att ha honom där, en så stor del av min familj. Vi är väldigt olika som personer, men vi hade faktiskt varit utomlands tillsammans tidigare: Åkt slalom i Tignes, Frankrike en hel vecka tillsammans. Och när jag tänker på det är det ju ganska fantastiskt, för trots att jag rest så mycket i mitt liv, så är det bara honom av mina fyra syskon jag varit utomlands med.

George var inte hemma mycket när Anders var hos mig, så vi hade hela huset för oss själva. Jag hade fullt upp med att vara värdinna och guide, så jag hade inte lika mycket tid att tänka på hur jag egentligen mådde. Som jag alltså inte berättade om för min bror, vilket jag förstår i dag hade varit konstigare om jag gjort, än att jag inte gjorde det. Så stängda som vi människor är i mycket. De som vet minst om varandra, är ju oftast de som egentligen borde vara närmast. Vilket jag inte tycker låter klokt i dag! Men så ser världen och livet ut, så det är inte konstigt att livet är så tungt att leva för många människor  egentligen!

Vi gjorde utflykter i och omkring San Francisco, och jag visade Anders runt så gott jag kunde. Bland annat åkte vi över de vackra broarna, Bay Bridge och Golden Gate; till Muir Beach, Muir Woods, Stinson Beach, vidare till Sausalito och Tiburon där det fanns ett svenskt Café i en liten hamnstad ganska lik Smögen. Kaffe och Mazariner gillade Anders. Mazariner? Nej, inte min melodi! Det fanns ju både kanelbullar och Prinsesstårta!?! Men vi hade mysiga utflykter. Och det kändes tryggt att jag börjat känna mig mer hemma i omgivningarna, och att jag nu hittade lite bättre. 

Jag har för mig att vi även åkte till vinodlingarna i Napa Valley, men där har jag varit vid ett flertal tillfällen, så det kan hända att jag blandar ihop minnena.

Efter ett tag hyrde vi bil, för att inte pressa min gamla combi-folkvagn för hårt, och åkte Highway 1 hela vägen ner till Los Angeles. Åttio mil en väg. Det var en fantastisk upplevelse! Vi besökte Carmel, Pebble Beach och Clint Eastwoods restaurang, "Hogs Breath Inn", på vägen. Clintan har alltid varit en av Anders största favoriter, så det var väldigt speciellt att besöka hans restaurang i staden där Eastwood för övrigt även var borgmästare under flera år.

Vid ett tillfälle under resan fick jag syn på Robert Redford, men sa det för sent för att Anders skulle hinna se honom, så han vägrade tro mig. Redford är nämligen en av mina största favoritskådespelare.            

Vi hälsade också på Gunilla med vänner under några dagar, vilket var superroligt. Gunilla är verkligen en så jättego människa, alltid lika snäll och vänlig. Minns när jag började lära känna henne strax efter att jag gått ur grundskolan. Hon var en bland de första av ungdomar som faktiskt behandlade mig väl, på sitt alldeles speciella sätt, som om jag faktiskt verkligen var lika värdefull som alla andra! Det har jag aldrig berättat för henne men det tänker jag göra🌝 Nu i veckan faktiskt. Hon har klippotek i närheten av mitt hem, och klipper flera av mina familjemedlemmar, så jag vet var hon finns och verkar. Alltid lika mysig. Tack Gunilla, för att Du är just Du, och så oändligt fantastisk!

När Anders och jag återvänt till San Francisco  efter vårt äventyr i Los Angeles, där vi även besökt Wild Animal Park (utan att se några av de vilda djuren, vilken besvikelse, men det var för varmt mitt på dagen för både lejon och andra), Disneyland och Universal Studios, så var det dags att planera brorsans hemfärd. Men då körde det ihop sig. Min kära bror hade ju bokat biljett med öppen hemresa... Och sedan  lämnade han åt mig att försöka lista ut hur han skulle ta sig hem! Det blev ett huvudbry som hette duga: Med tidszoner på upp till minus nio timmar, olika färdsätt, båt, flyg, buss, som skulle pusslas ihop så att han slapp sitta i dygn någonstans på vägen och vänta. Då var jag INTE glad på honom! Men växte nåturligtvis återigen när jag faktiskt lyckades pussla ihop en helt OK färdplan åt honom. Så att han dessutom kom hem i tid till att han skulle börja arbeta. Och även om vi kivades på syskons vis, så var det inte lätt att se honom åka. Hade jag vetat då, att han helt sonika skulle ta över mitt rum i radhuset, vårt föräldrahem, när han återvänt till Sverige. Tapetsera Bay Bridge på MINA väggar, och göra mig Rotlös, så hade det kanske inte känts lika sorgligt när han åkte😉
            Susen M J ©  

Foton: Susens tankar