Kapitel 40: Inget gott som inte har något ont med sig

Kapitel 40: Inget gott som inte har något ont med sig

Barnen återvände från sin mamma i Los Angeles lagom till att höstterminen i skolan skulle ta sin början. Vår relation, min och barnens, var upp och ner, och gjorde mig ledsen många gånger. Försökte rätta till den på olika sätt, men ju mer jag ansträngde mig, ju jobbigare blev det! Så till slut gav jag upp, och försökte att bara samexistera. Då blev det lite lättare. Långt senare när jag fick veta att jag var motarbetad av barnens mamma, från i stort sett första veckan, kunde jag äntligen släppa känslan av misslyckande, "att det var mitt fel", och att jag "kanske inte var värd att tyckas om".

När jag fyllde år i september bjöd George hela familjen på middag och en kombinerad Beach Boys-konsert/Baseball-match i Oakland. Det var väldigt speciellt och roligt. Minns att jag tänkte: "Jaha, det är här alla killar/män håller till!" Träffade ju egentligen inte så mycket folk över huvud taget i min lite instängda "Au-pair-tillvaro". Så jag hade nog mer fullt upp med att kolla in publiken den där dagen, än vad som pågick på den kombinerade scenen/spelplan.

Foto: Susens tankar

Konsert med Beach Boys & Baseball-match

Oakland, USA

Efter det gick månaderna fort. Min familj förväntade sig att jag skulle komma hem någon gång i januari året därpå, men jag hade bestämt mig för att överraska dem och resa hem före jul. Det var bara tre månader dit, så nu gjorde jag mitt bästa för att ta vara på tiden som var kvar av mitt Amerika-år så gott jag kunde. Och Marita som ju kommit under sommaren. Hon arbetade hos en härlig familj bara några mil ifrån mig.Vi träffades så ofta vår ledighet tillät, på både små och lite större äventyr. 

En helg tog vi "hennes" röda, fina Pontiac Firebird på en campingtripp till spelstaden Reno i Nevada. Det var riktigt mysigt, och jag vann till och med några kronor på en enarmad bandit. MEN, på hemvägen var det så mörkt att vi knappt såg handen framför oss. Så vi stannade till vid vägkanten, där jag öppnade bildörren så att ljuset tändes i taket för att vi skulle kunna läsa kartan. Trösklarna är väldigt låga på en Pontiac Firebird av den årgången. Jag satt barfota i bilen. När vi var färdiga att åka tog jag tag i handtaget på den stora tunga bildörren och smällde igen den, samtidigt skrek jag bara rakt ut! Marita blev så rädd att hon höll på att lyfta från förarsätet! Hon trodde att någon var i bilens baksäte, tagit tag i och nästan skrämt slag på mig. Men så var inte fallet, nejdå. Jag hade stängt bildörren med tån närmast lilltån emellan. Och nu satt jag fast! Det gjorde såå fruktansvärt ont, dessutom var det helt mörkt i bilen så jag bara famlade efter handtaget, innan jag hittade det och äntligen kunde få upp dörren och fria min klämda tå! Som det blödde och värkte. Nej, det var inget roligt avslut på en spännande helg.

Dagen därpå hade tån svullnat upp till dubbel storlek och var blåsvart, kunde inte få på någonting annat än tofflor på foten, så jag blev riktigt orolig och frågade George om vi kunde åka till sjukhus för att kolla upp den. Och så blev det. Röntgen visade att tån var bruten, men doktorn förklarade att man inte gör något annat med en bruten tå än att sätta bomull mellan den, och tån intill och sedan ett mindre bandage runt båda tårna för att spjälka. Trots att jag hade sjukförsäkring kostade läkarbesöket 700 kronor, vilket var Jättemycket pengar där och då! Två och en halv veckolön närmare bestämt! 

Åter igen blev min kassa allt skralare.

                         Susen M J ©  

Foton: Susens tankar