Ju svårare det tedde sig att få en lägenhet, ju omöjligare kändes det nu att bo kvar i mitt barndomshem. Så jag tog chansen och satte även upp mig direkt hos ett av Allmännyttans bostadsbolag. Med en tvåa i Majorna som önskemål: "Det kan du nog glömma!" sa kvinnan bakom disken. Så jag förstod att det skulle mycket mer till för att jag skulle hitta någonstans att bo. Men nu när jag arbetade heltid i treskift, och dessutom försökte komma igång att träna igen, efter blindtarmsinflammationen, hade jag inte så mycket tid över för att leta boende. Besöket på Bostadsförmedlingen hade inte gett något napp. Ja, jo, men inte mer än att jag nu varit hos frisören och klippt mitt LÅNGA hår. Han, frisören alltså, blev jätteglad när kom dit. Vi bestämde att han skulle klippa upp mitt hår rejält, och permanenta det. Sagt och gjort. Han kammade ihop håret i en stor hästsvans, som han satte ett band om och sedan klippte av! OJ! Men det blev inte alls dumt. Och permanenten gjorde håret mjukt och följsamt. Jag var faktiskt ganska nöjd, och min omgivning tyckte att jag var jättefin. Och det var ju både smickrande och väldigt roligt, för egentligen kände jag mig inte alls fin.
Ungefär ett halvår innan jag åkte i väg till USA, kom Anette, barnmorskan, till mig och sa att:
"Nu har jag gått upp jättemycket i vikt, och det är vi flera som gjort här, så nu har vi bestämt oss för att gå till Viktväktarna. Du skall också med!"
Ungefär ett halvår innan jag åkte i väg till USA, kom Anette, barnmorskan, till mig och sa att:
"Nu har jag gått upp jättemycket i vikt, och det är vi flera som gjort här, så nu har vi bestämt oss för att gå till Viktväktarna. Du skall också med!"
Det var ord och inga visor!
När min mamma fick höra talas om att vi var ett helt gäng på jobbet som skulle börja på Viktväktarna så ville hon också börja. Sagt och gjort, vi gick med dem till Viktväktarna under ett antal månader innan jag gav mig i väg på mitt Amerikaäventyr. Av oss som började där gick alla ner väldigt mycket i vikt, även min mamma... Men inte jag! Det var jättesegt! Trots att jag följde alla konstens regler, och var den ENDA i vår kompisgrupp, och egentligen hela Viktväktargruppen, som tränade - mycket dessutom - men som ändå gick ner minst i vikt! "Konstigt!" tyckte alla. Och jag var så innerligt ledsen och besviken. För jag planerade, handlade, vägde, lagade och skrev upp all mat vi åt, för både mig och mamma, men det var bara hon som rasade ner i vikt. Medan det alltså gick väldigt trögt för mig. Visst gick jag ner några kilon, men inte på långt när nådde jag min målvikt innan jag åkte i väg till USA!
Och nu, mer än ett år senare hade jag gått upp de kilona, och mer därtill! Det hade varit en svår kamp i USA, den mot kalorierna, som jag alltså förlorat! Precis som nästan alla Au-pairer gjorde då de bodde i USA. Men för mig var det kanske känsligare eftersom jag fått tampas med omgivningens stämplar med att vara TJOCK större delen av mitt liv! Det kändes verkligen hopplöst. Så jag kände mig verkligen inte fin, så jag orkade inte ens se mig själv i spegeln längre! Men jag kämpade ändå vidare, både med kost och träning, för att försöka komma i form:
När min mamma fick höra talas om att vi var ett helt gäng på jobbet som skulle börja på Viktväktarna så ville hon också börja. Sagt och gjort, vi gick med dem till Viktväktarna under ett antal månader innan jag gav mig i väg på mitt Amerikaäventyr. Av oss som började där gick alla ner väldigt mycket i vikt, även min mamma... Men inte jag! Det var jättesegt! Trots att jag följde alla konstens regler, och var den ENDA i vår kompisgrupp, och egentligen hela Viktväktargruppen, som tränade - mycket dessutom - men som ändå gick ner minst i vikt! "Konstigt!" tyckte alla. Och jag var så innerligt ledsen och besviken. För jag planerade, handlade, vägde, lagade och skrev upp all mat vi åt, för både mig och mamma, men det var bara hon som rasade ner i vikt. Medan det alltså gick väldigt trögt för mig. Visst gick jag ner några kilon, men inte på långt när nådde jag min målvikt innan jag åkte i väg till USA!
Och nu, mer än ett år senare hade jag gått upp de kilona, och mer därtill! Det hade varit en svår kamp i USA, den mot kalorierna, som jag alltså förlorat! Precis som nästan alla Au-pairer gjorde då de bodde i USA. Men för mig var det kanske känsligare eftersom jag fått tampas med omgivningens stämplar med att vara TJOCK större delen av mitt liv! Det kändes verkligen hopplöst. Så jag kände mig verkligen inte fin, så jag orkade inte ens se mig själv i spegeln längre! Men jag kämpade ändå vidare, både med kost och träning, för att försöka komma i form:
- cyklade till jobbet två mil om dagen fram & tillbaka
- tränade styrketräning två till tre gånger i veckan
- joggade 8 km i vår motionsslinga i skogen, upp till fyra mil i veckan.
Men gick ändå inte ner ett gram i vikt!
Vet inte hur det gick till, men rätt som det var fick jag för mig att jag skulle springa Göteborgsvarvet! Bara så där - 21 kilometer! Hade aldrig sprungit längre än mina åtta kilometer i vår slinga i skogen. Och aldrig ett steg på asfalt! Så jag var någonstans ordentligt orolig för att jag inte skulle klara av det. Men då skrev jag helt enkelt ett brev till ledningen för Göteborgsvarvet och berättade att jag var ganska otränad, aldrig sprungit något lopp, och nyligen blivit opererad för blindtarmen: Trodde de att man kunde klara sig runt varvet ändå? "Jahadå", fick jag till svar, "varvet är öppet tills du kommer i mål! Vi väntar på dig!" Sagt och gjort. Nu la jag på en extra rem i min träning.
Vet inte hur det gick till, men rätt som det var fick jag för mig att jag skulle springa Göteborgsvarvet! Bara så där - 21 kilometer! Hade aldrig sprungit längre än mina åtta kilometer i vår slinga i skogen. Och aldrig ett steg på asfalt! Så jag var någonstans ordentligt orolig för att jag inte skulle klara av det. Men då skrev jag helt enkelt ett brev till ledningen för Göteborgsvarvet och berättade att jag var ganska otränad, aldrig sprungit något lopp, och nyligen blivit opererad för blindtarmen: Trodde de att man kunde klara sig runt varvet ändå? "Jahadå", fick jag till svar, "varvet är öppet tills du kommer i mål! Vi väntar på dig!" Sagt och gjort. Nu la jag på en extra rem i min träning.
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar