Kapitel 53: Dålig hårdag
Mitt hem som jag fått på ett så slumpartat sätt visade sig på många sätt vara min lycka: Den var billig, lagom stor för mig och låg dessutom nära mitt föräldrahem Jag bodde intill ett blomstrande torg som innehöll allt från matbutiker, bageri/konditori, pizzeria, frukt & godisbutik, fisk-, tobaks-, kemikalie-, blomsteraffärer, och postkontor! På mindre än fem minuters gångavstånd! Och cykelavstånd till havet - nio olika badstränder, lågt räknat, på mellan 10-20 minuter- men även till jobbet, som det tog mindre än en halvtimma att cykla till. Dessutom hade jag toppenfina grannar. Och hyra låg nog för att jag skulle kunna fortsätta att resa. Vad mer kunde man önska sig? Det fanns även flera frisörer på mitt torg, men jag fortsatte hos killen inne i stan som jag träffat på bostadsförmedlingen. Trivdes med frisyren han skapat genom uppklippning och permanent. Och nu var det dags igen, för kanske tredje gången. Jag såg verkligen fram emot att gå till den exklusiva salongen i stadens centrum och bli uppfräschad. Frisören var sitt vanliga, trevliga jag. Vi småpratade en stund medan han tvättade, klippte och satte i spolar för att permanenta mitt hår. Ungefär dit gick allt sin gilla gång. Men precis när han hällt i permanentvätskan och sagt att jag skulle sitta med den i cirka 20 minuter dök en ny kund upp som inte bokat tid. Och som dessutom sa till frisören att han fick fria händer att göra vad han ville med hennes hår. Säg den frisör som kan motstå en sådan utmaning? Nu var jag, med min tråkiga rutinfrisyr borta ur hans medvetande. Han glömde helt enkelt av mig. Jag försökte fånga hans uppmärksamhet, men det ville sig inte. Dessutom hade jag helt slutat använda armbandsklocka under mitt år i USA. För att jag helt enkelt inte behövde använda klocka där. Men nu kände jag liksom att tiden gått långt över utsatta 20 minuter, men visste naturligtvis inte helt säkert.
När frisören väl upptäckte sitt misstag blev han nog orolig. Det brände och jag var blossande röd i pannan. Det hade gått 40 minuter, alltså mer än dubbla tiden. Jag tyckte inte håret blev som jag mindes från tidigare besök. När jag sa det viftade frisören bara bort mina farhågor. Men jag gick därifrån med en väldigt äcklig känsla i magen.
Nästa dag såg jag absolut inte klok ut i håret! Och när jag kände efter i hårbotten upplevde jag att det kändes som hårstubb. Ringde reklamationsnämnden som rådde mig att gå tillbaka till Noblesse och kräva pengarna tillbaka. Sagt och gjort. Den dagen var min frisör ledig, men ägaren kom ut och pratade med mig. När jag förklarat mitt ärende ville han inte kännas vid misstaget utan sa att.
"Man får faktiskt ta det på sitt eget ansvar när man låter permanenta ett blonderat hår!" "Blonderat hår?" sa jag frågande "Jag har aldrig gjort någonting med min hårfärg i hela mitt liv, den är faktiskt äkta." Fick jag alltså upplysa en av stadens kändaste salongägare om. Jag tyckte det var botten att han som varit i branschen så många år gjorde en sådan miss, och dessutom behandlade mig med en så utstuderad arrogans.
Gunilla blev min räddning. Efter sitt år som Au-pair i USA arbetade hon nu som frisör på en fin salong ute på Näset, som alltså låg i närheten av min bostad. Jag åkte helt sonika till henne en dag då hon arbetade, och frågade om hon kunde hjälpa mig att skriva på ett intyg som förklarade att mitt hår tagit skada av permanenten. Både Gunilla och hennes kollega Jessica undersökte mitt hår och kom fram till samma slutsats:
"Ditt hår har blivit utsatt för en kemisk klippning, som kommer att ta flera år att reparera ."
I och med intyget kunde jag sedan åka in till stan och få mina pengar tillbaka.
"Ja, och så kan du ju komma hit och få gratis inpackningar tills vi får ordning på dit hår igen." "Nähä Tack, jag kommer aldrig att sätta min fot här mer. Dessutom har jag Gunilla, min nya frisör nu!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar