Kapitel 54: Lysekil - Mitt Hjärtas Stad

Foton: Susens tankar

Lysekil genom åren

Kapitel 54: Lysekil - Mitt Hjärtas Stad

Våren då jag hade flyttat hemifrån gick snabbt, och även om jag inte hade hunnit arbeta så länge, så hade jag ett par veckors semester att ta ut. Än i dag vet jag inte var idén kom ifrån, men jag skulle åka till Lysekil, och ta med min cykel. Så här i efterhand vet jag inte ens om jag hade hört talas om Lysekil innan den där sommaren. Mina planer var fortfarande ganska vaga en lördag eftermiddag då jag arbetade helg, och chansade på att sjukhusets matsal fortfarande var öppen, vilket den var. När jag gick med min matbricka emot ett bord i den tomma matsalen, såg jag en kvinna i ögonvrån som viftade med armarna. Sedan ropade hon: "Hör du, kom hit och sätt dig här. Det är så trist att äta ensam." Det visade sig att Mona, som var i samma ålder som mina föräldrar, och precis som de hade fem barn, var gift och vikarierade som sekreterare på sjukhuset den sommaren. 

Vi pratade oavbrutet under hela matrasten, och hann därmed nästan inte äta. Det sista hon frågade innan vi skiljdes åt var om min förestående ledighet.

– Vad ska du hitta på?

– Åka till Lysekil!

– Var där?

– Vet inte?

– Men herregud, vi har hus i Fiskebäckskil! Bo hos oss!
 

Några dagar senare polletterade jag min cykel, och mig själv, på tåget till Lysekil. Och efter en tur på färjan blev jag varmt välkomnad till Fiskebäckskil av Mona och hennes fantastiska familj. En hel vecka stannade jag sedan hos dem. Och fick bland annat uppleva Jönssons katt, Handelsman Flinks handelsbod och allt där emellan. När det var dags för hemfärd satte jag mig på cykeln och började trampa ner mot Göteborg. Färden blev, med avstickare både till Gullholmen och Tjörn, över femton mil lång i kompakt motvind! Och tog två dagar. Övernattade gjorde jag hos Eva och Lars i Skärhamn, som är goda vänner till min familj. 

Sommaren därpå blev i stort sett en upprepning då Mona sa: ”Kom och bo hos oss!” med det enda undantaget att jag hoppade över cyklandet.

Åren som följde blev jag allt mer dragen till att bo inne i själva kärnan av Lysekil, och hyrde därför rum på olika ställen. Ibland via bekanta, andra gånger via turistföreningen. Men inget år passerade utan att jag besökte Lysekil. När jag ser tillbaka kan jag knappt tro att så många år nu passerat sedan det där första besöket i Mitt Hjärtas Stad.

Efter några år kom jag att hyra i samma hus varje sommar, bytte till och med ägare en gång. Och under senare åren har jag haft förmånen att tillbringa hela sommarsemestern i Mitt Rum. Fyra veckor i sträck: Efter Säsong! För det är så det skall vara! Antingen före, eller också efter säsong! Avfolkat, Lugnt, så är Mitt Lysekil! Vill jag ha mycket folk att trängas med, kan jag ju lika gärna stanna i Göteborg. Men hemma trivs jag som allra bäst i juli månad, när stora delar av befolkningen lämnar staden och det blir lugnt och avfolkat.

                     Susen M J © 

  

  

Susens Dikter 53: Windsurfing - ett ord med swing

Windsurfing - ett ord med swing

Sommar, sol och segling hör ihop,

på vinden det beror om man kommer upp i godkända knop.

Känslan är underbar därute på havet,

stressen lämna man hemma, och det vi kallar kravet.
 

Segla kan man göra på många olika sätt,

och att använda bräda med segel är ett.

Det är döpt på engelska språket till windsurfing,

varför vet jag ej,

men svenskan kanske inte innehåller lika mycket swing. 

 

För en del går det bra, för andra inte,

lite som skillnaden mellan Alex Haley och Kunta Kinte.

Jag var själv för baktung och slant

svårt med balansen och kunde inte hålla mig på min kant.
 

Seglet var för tungt för mig att hålla,

så jag släppte, fick kallsup och kände mig som en riktig nolla.

Tänka sig att samma segel tog en kille på 13 bast,

med ungefär samma enkelhet som om det varit en kvast.

Kunde alltså inte skylla på att det var för tungt,

eller att havet inte höll sig tillräckligt lugnt.
 

Så jag vet inte vad mitt misslyckande berodde på,

men det kliar i mig varje gång jag ser den där brädan,

så nästa gång ger jag nog inte upp så lätt utan står på.

                                                                                        

              Susen M J © 1980

Kapitel 53: Dålig hårdag

Kapitel 53: Dålig hårdag

Mitt hem som jag fått på ett så slumpartat sätt visade sig på många sätt vara min lycka: Den var billig, lagom stor för mig och låg dessutom nära mitt föräldrahem Jag bodde intill ett blomstrande torg som innehöll allt från matbutiker, bageri/konditori, pizzeria, frukt & godisbutik, fisk-,  tobaks-, kemikalie-, blomsteraffärer, och postkontor! På mindre än fem minuters gångavstånd! Och cykelavstånd till havet - nio olika badstränder, lågt räknat, på mellan 10-20 minuter- men även till jobbet, som det tog mindre än en halvtimma att cykla till. Dessutom hade jag toppenfina grannar. Och hyra låg nog för att jag skulle kunna fortsätta att resa. Vad mer kunde man önska sig? Det fanns även flera frisörer på mitt torg, men jag fortsatte hos killen inne i stan som jag träffat på bostadsförmedlingen. Trivdes med frisyren han skapat genom uppklippning och permanent. Och nu var det dags igen, för kanske tredje gången. Jag såg verkligen fram emot att gå till den exklusiva salongen i stadens centrum och bli uppfräschad.

Frisören var sitt vanliga, trevliga jag. Vi småpratade en stund medan han tvättade, klippte och satte i spolar för att permanenta mitt hår. Ungefär dit gick allt sin gilla gång. Men precis när han hällt i permanentvätskan och sagt att jag skulle sitta med den i cirka 20 minuter dök en ny kund upp som inte bokat tid. Och som dessutom sa till frisören att han fick fria händer att göra vad han ville med hennes hår. Säg den frisör som kan motstå en sådan utmaning? Nu var jag, med min tråkiga rutinfrisyr borta ur hans medvetande. Han glömde helt enkelt av mig. Jag försökte fånga hans uppmärksamhet, men det ville sig inte. Dessutom hade jag helt slutat använda armbandsklocka under mitt år i USA. För att jag helt enkelt inte behövde använda klocka där. Men nu kände jag liksom att tiden gått långt över utsatta 20 minuter, men visste naturligtvis inte helt säkert.

När frisören väl upptäckte sitt misstag blev han nog orolig. Det brände och jag var blossande röd i pannan. Det hade gått 40 minuter, alltså mer än dubbla tiden. Jag tyckte inte håret blev som jag mindes från tidigare besök. När jag sa det viftade frisören bara bort mina farhågor. Men jag gick därifrån med en väldigt äcklig känsla i magen.

Nästa dag såg jag absolut inte klok ut i håret! Och när jag kände efter i hårbotten upplevde jag att det kändes som hårstubb. Ringde reklamationsnämnden som rådde mig att gå tillbaka till Noblesse och kräva pengarna tillbaka. Sagt och gjort. Den dagen var min frisör ledig, men ägaren kom ut och pratade med mig. När jag förklarat mitt ärende ville han inte kännas vid misstaget utan sa att.
"Man får faktiskt ta det på sitt eget ansvar när man låter permanenta ett blonderat hår!" "Blonderat hår?" sa jag frågande "Jag har aldrig gjort någonting med min hårfärg i hela mitt liv, den är faktiskt äkta." Fick jag alltså upplysa en av stadens kändaste salongägare om. Jag tyckte det var botten att han som varit i branschen så många år gjorde en sådan miss, och dessutom behandlade mig med en så utstuderad arrogans.

Gunilla blev min räddning. Efter sitt år som Au-pair i USA arbetade hon nu som frisör på en fin salong ute på Näset, som alltså låg i närheten av min bostad. Jag åkte helt sonika till henne en dag då hon arbetade, och frågade om hon kunde hjälpa mig att skriva på ett intyg som förklarade att mitt hår tagit skada av permanenten. Både Gunilla och hennes kollega Jessica undersökte mitt hår och kom fram till samma slutsats:
"Ditt hår har blivit utsatt för en kemisk klippning, som kommer att ta flera år att reparera ."
I och med intyget kunde jag sedan åka in till stan och få mina pengar tillbaka. 

"Ja, och så kan du ju komma hit och få gratis inpackningar tills vi får ordning på dit hår igen." "Nähä Tack, jag kommer aldrig att sätta min fot här mer. Dessutom har jag Gunilla, min nya frisör nu!"

                      Susen M J ©  

Susens Dikter 52: Kul på hjul

Kul på hjul
Det är oerhört kul att fara omkring på hjul,

även om det så är i ett gammalt renoverat skjul.

Rullskridskon har plötsligt blivit en het modegrej,

för gammal och ung, för mig och för dig,

antingen du är kille eller tjej.
 

Nybörjaren sätter sig pladask,

men snabbt upp igen, för på banan finns ingen plats för någon latmask.

USA har planterat in något nytt i våra sinnen,

så att rulla runt på gator och torg är nog här för att stanna i våra minnen
 

Vi kan se rullskridskofilm, höra om det på skiva,

och kan med detta enkla nöje många härliga timmar fördriva.

Men var försiktig, så du inte bryter arm eller ben,

för det kan leda till bestående men.

Hamna på sjukhus är bara strul,
inget att sträva efter när du vill ha kul på hjul.

 

                Susen M J © 1980

Kapitel 52: Jakt på diagnos

Kapitel 52: Jakt på diagnos

Nej, som jag skrivit tidigare, jag mådde verkligen inte riktigt bra. Men symtomen var diffusa, och ändrade sig efter hand, eller flyttade sig. Ett tag kändes det som om jag hade feber, hela tiden. Och frös konstant, som om förmågan att värma upp mitt blod saknades i kroppen. Kunde det ha något med urinen att göra? Nej, jag tog både tempen och urinsticka på jobbet, och enligt svaren var jag frisk. Jo, och så var de ju det här med vikten - för den fick jag ju verkligen ingen rätsida på. Och nu trodde jag på fullt allvar att det var på grund av att jag var överviktig som jag inte kunde finna kärleken. Så om jag bara jag fick svaret på varför jag inte gick ner i vikt, så skulle även ALLT annat i mitt liv lösa sig! För jag kunde bara inte acceptera de siande mobbarna till klasskamrater jag haft under hela grundskoletiden och som förutspått att: 

Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!" 

Så jag slet som ett djur för att överbevisa dem. Jag cyklade, tränade styrketräning, sprang; både på jobbet under hela arbetspassen, och i motionsspåret på fritiden. Och gick på dieter, jämt! Under ett helt år åt jag absolut inget socker alls. Men vad hjälpte mina ansträngningar?

Nu hade jag satt all min tillit till en specialistdoktor på Sahlgrenska sjukhuset inom området övervikt. Äntligen skulle jag få lösningen på mitt livs gåta; 

Varför min kropp inte reagerade alls på alla mina ansträngningar. Det var lång väntetid, vad annars är nytt i Sverige!? Vet inte hur många månader jag väntat, men nu skulle jag äntligen träffa denna guru som skulle ge mig svaret på mitt livs fråga.

När dagen för läkarbesöket kom var jag oerhört nervös. Dessutom skämdes jag lite också. Det var oerhört svårt att prata om min övervikt. Jag kände mig så utlämnad, ja naken! Men jag måste hitta en lösning på mitt problem, så det var bara att bita ihop och gå iväg till sjukhuset. 

Doktorn jag mötte var minst sagt arrogant, och jag tror faktiskt inte att han ens försökte lyssna på mig när jag beskrev hur jag verkligen kämpade för att komma tillrätta med min övervikt. Till slut föreslog jag att felet kanske låg i att det var något fel på min ämnesomsättning? Då tittade han högdraget på mig och svarade sedan att: 

"Det säger ALLA feta människor!"

                    Susen M J © 

Susens Dikter 51: Ja, se läkare

Ja, se läkare
Jag står framför doktorn och den vita rocken lyser,

känner mig som ett fån,

och hans överseende leende är nästan som ett hån.
 

Bad om hjälp, har så ont i min fot,

men på den kunde inget råda bot.

”Gå hem, ta det lugnt och vila,

och sluta runt på foten ila.”

En sjukskriven vecka jag haltar omkring,

gör som doktorn sa, tar det lugnt och undviker allt spring.
 

Men veckan går,

och värken känns fortfarande som från ett öppet sår.

Inte hjälper det med elastisk binda,

och jag måste ju använda foten, det går inte att förhindra.
 

En ny läkare säger: ”Gå till jobbet, spring på foten, så blir den säkert bra!”

Undrar hur många olika råd jag skulle få om jag gick till läkare varje da?
 

En annan sa: ”För låga fotvalv, köp inlägg till dina skor.”

Undrar just om någon på detta tror!?
 

Frågade en annan, hon sa ”Inflammation”, ordinerade Tanderil,

för mig en helt ny behandlingsstil.

Men vad hjälpte det med sådan biverkningsfarlig medicin?!

Så jag haltar fortfarande omkring med illa grimaserande min.
 

Vad säger då en ny läkare jag frågar,

när desperation över smärtan lågar?

”Du belastar foten hårt med övervikt!

Banta så blir du av med smärtan, om än på lång sikt.”
 

Läkare skall hjälpa mär man har problem och ont,

även om så bara i en ynka fot,

men efter sex olika läkare och lika många månader,
har jag inte längre något hopp om BOT!!!

                               
                                   Susen M J © 1980

Kapitel 51: Städning och Göteborgsvarvet

Kapitel 51: Städning och Göteborgsvarvet

Den 1 april det året flyttade jag in i mitt nya hem - en etta med kokvrå på 35 kvadratmeter. Vilken Lycka! Och vilket aprilskämt, när jag nu - så här många år - senare bor kvar. När jag såg allting i mitt nya boende på närmare håll, så förstod jag snart att det inte varit så välskött av tidigare hyresgäster, så jag städade, och städade, och städade! Det tog verkligen aldrig slut! Och jag jobbade även på för att fylla ut skåp och lådor, och möblernas tomrum.

Efter hand behövde jag köpa nya möbler, bland annat en hörnsoffa från IKEA... som jag fick hem En Del I Taget, under säkert åtta veckor?! Mamma och jag åkte som skottspolar fram och tillbaka till varuhuset, men: "Nej, den har tyvärr inte kommit än."  "Men ni sa ju i telefon..." "Tyvärr." Jag trodde jag skulle bli tokig. "Vi åker faktiskt fyra mil tur & retur varje gång, och så finns inte varorna?!"

Utöver soffan behövde jag även fylla på med annat, och tog då, med mina föräldrar som borgenärer, ett lån på banken. 10 000 kronor. Hjälp vad mycket pengar, och vilket stort ansvar. 4 000 av dem la jag sedan på en begagnad folkvagn, min andra bil och lika bångstyrig som den första. Med facit i hand borde jag struntat i bil när ekonomin var så ansträngd. Men samtidigt fick jag körvana, och lärde känna Göteborg bilvägen. Erfarenheter jag sedan alltid haft stor nytta av. Och som faktiskt inte alltid är alla förunnade. Blir lite beklämd när människor säger:
"Jodå, visst har jag körkort, men det blev aldrig av att jag började köra bil, så nu vågar jag inte ge mig ut i trafiken!"
Själv har jag kört bil ganska mycket, både i Sverige och USA, och känner mig trygg med det.

Nu närmade sig maj månad med stormsteg, och med det: Göteborgsvarvet! Vad hade jag gett mig in på? Visst, jag joggade på, och förberedde mig så gott jag kunde, men hade inte haft lång tid på mig eftersom jag gått igenom blindtarmsoperationen så sent som i februari. Nej, jag kände mig faktiskt inte så trygg i mitt beslut att springa en halvmara! 21 kilometer, det var ju idiotiskt. Men dagen kom och jag hade ju anmält mig.

Minns folkhavet. Och att jag spelat in ett speciellt kassettband för att lyssna på i min freestyle. Hade tänkt använda den när ansträngningen började tära. Men det stod ett gäng killar, som åskådare, precis i början av banan som frågade vad jag lyssnade på för musik. När jag svarade att jag skulle lyssna på den när det började bli jobbigt, så fick jag till svar att: "Det ser redan jobbigt ut!" Kommentaren gick rakt in i mitt söndermobbade medvetande och sårade mig djupt! Snabbt fick jag på mig lurarna och tryckte på play. Nu skulle jag stänga ute idiotiska röster resten av varvet. Men jublet kunde jag fortfarande höra. Och tog till mig. Kanske för första gången i mitt liv!

Innan varvet förfasade jag mig mest över Älvsborgsbron! Efteråt visste jag att det var Göta Älvbron som var värst. Och Övre Husargatan, strax före målgång, där jag var en hårsmån från att ge upp helt. Men så stod han där, en kille som jag kände igen från det gym jag tränade på då, på en balkong någonstans på 4e våningen och hejade på mig! Och jag fick ny kraft, och orkade mig i mål. Visst, det tog 2,5 timma, men ändå. Varvets personal behövde ju i alla fall inte jobba övertid för att vänta in mig!

                             Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Susens Dikter 50: Livets tassliga mening

Livets trassliga mening

Välkommen till världen du nyfödda lilla,

du blev till av kärlek och längtan,

och vi hoppas att du skall få delta i livet utan att göra dig illa.

Du är oss förväntad och innerligt kär,

och det känns så skönt att äntligen ha dig här.

Vad gör väl det att du inte är riktigt som andra,

vi skall älska och stötta dig när du på din svåra livsstig vandra.

 

Du sover tryggt i din säng,

så omedveten om livets grymma refräng.

Du äter och skrattar i godan ro,

så att du är annorlunda kan ingen tro.

Du är född med sneda ögon och för många kromosomer i ditt blod,

och är till din läggning kärleksfull och god.

Vetenskapligt kallas du mongoloid,

men varför skulle det ge dig en plats i skuggan, bredvid?

 

Lilla barn, vi älskar dig precis som du är,

och om livet blir jobbigt och svårt skall du alltid veta att du har oss här!

Vi tycker livet redan varit hårt för en varm liten varelse som du,

så vi vill göra allt för att underlätta hädanefter nu.

 

Livet kan ibland vara både hårt och oförklarligt,

och att förstå allt det där kan vara lite marigt.

Välkommen till oss, du lilla barn,

nu skall vi tillsammans reda ut livets trassliga garn!

            Susen M J © 1980

Kapitel 50: Den ALLRA första förlossningen

Kapitel 50: Den ALLRA första förlossningen

Det är när man sitter så här och skriver ner de händelseförlopp som betytt allra mest i livet, som man också minns människorna, och mötena med dem på ett alldeles speciellt och ibland nytt sätt. När man som jag känt ett så starkt utanförskap uppväxten igenom, så betyder människor som behandlat mig väl så väldigt mycket mer. När jag då tänker tillbaka på den hierarki jag upplevde så starkt när jag började arbeta 

inom förlossningsvården, så var Anette dess raka motsats: Vänlig, tålmodig, trygg och berikad med en enorm entusiasm för att lära ut. Hon genomsyrades av undervisningsrollen. Var den personifierad. Hon var också den barnmorska som förlöste kvinnan på min allra första förlossning. Hon satt ner på en stol. Den blivande mamman halvsatt i "kortbädd" - egentligen gynläge - med benen i benstöd. Anette var närvarande, för alla på rummet, på sitt alldeles speciella sätt. Hon visste att jag skulle få se en förlossning för allra första gången, och berättade inkluderande vad som hände. När förloppet blev trögt bad hon den assisterande undersköterskan om en sax. Sax? Hon vände sig om till mig och visade Perineotomisaxen. Den såg inte alls ut som en vanlig sax, utan var böjd lite som ett V längst ut, vass på ena sidan men trubbig på den andra. "Det är för att inte skada mamman eller barnet när man för in saxen i vagina" sa Anette. Sedan sträckte hon sig under ansträngning för att nå kvinnans underliv - Anette var själv gravid, i åttonde månaden med sitt andra barn! Det var nog det som var lite extra speciellt, och kanske är det därför jag minns specifika detaljer så tydligt. Hon la först bedövning med en spruta som säkerligen var 30 centimeter lång. "Det är bara införselskyddet som är så långt, sa hon, själva nålen man sticker patienten med är bara lite dryga centimetern." Sedan klippte hon. Det lät som att klippa i fisk. Och då kom äntligen barnets huvud ut, och nästan samtidigt resten av kroppen, och vatten, och blod som sköljde över Anettes plastbeklädda knä. Skrik från både mor och barn fyllde rummet. Smärta och glädje i att föda och födas. Välkomna och Välkomnas.

Någon månad senare berättade arbetskamraterna att Anette fött sin andra pojke. "Oscar, hennes första son, har Downs syndrome, så när barn föds med det här så brukar Anette agera kontaktperson för de föräldrarna." Generös vill jag beskriva Anette. Oändligt generös. 

När jag några månader senare var med på en förlossning när ett barn föddes med Downs syndrom så tänkte jag åter på Anette. Och sedan skrev jag "Livets trassliga mening", dikten som kommit att beröra så många. Och som jag har läst inför publik på Frölunda Kulturhus, men även i tävlingen Nya Ansikte där jag gick till final och fick läsa den på Lisebergs Stora scen - där Lotta på Liseberg huserar på somrarna med mängder av artister - där har jag alltså stått och läst min dikt inför stor publik. Den har även varit publicerad i GT. Och fått Dagens Ros. Konstigt egentligen, hur livet är ibland. Tack Anette för all den medmänsklighet jag förknippar dig med.

                             Susen M J ©   

Foton: Susens tankar

Susens Dikter 49: Lotto, ett spel i tiden

Lotto, ett spel i tiden
”Skriv en rad”, tänkte jag,

”om Lotto, det nya tipset, populärt i allra högsta grad!”

Det far som en löpeld från stad till stad.

Lotto, en rad där sju nummer är rätt motto.

 

Lars-Gunnar Björklund agerar tävlingens ”pappa”,

han talar ofta om Lotto för att vi skall nappa.

Satsa två spänn och vinn en miljon,

du har kanske rätta raden i skallen,

spelar du då inte, grämer du dig kanske värre än över stenar i skon.

 

Kanske vinner du mer än på de djur som har sina hem sina stallen.

”Satsa lågt och ta hem storvinstknallen!”

Lämna in dina rader senast torsdag klockan sex,

så efter lördagens dragning sitter du kanske med vinst helt perplex!

Två nummer får du fritt, kallas tillägg,

men blir du utan vinst så kör inte huvudet i en vägg.

 

Satsa i stället på nytt veckan därpå,

vem vet, kanske lyckan ler,

för du ser, det där med öde är inte alltid så lätt att förstå sig på!

           Susen M J © 1980

Kapitel 49: Flytten

Foto: Susens tankar

Kapitel 49: Flytten

Besiktningsmannen ringde upp mig när han gjort slutbesiktning på min blivande lägenhet, och berättade att de skulle slipa parketten i vardagsrummet innan jag flyttade in. "Ja, och så är det ju tapeten i rummet också. Om du får färg och tapeter, så kanske du har någon som kan hjälpa dig med att måla om och tapetsera rummet?" Utan att jag ens bett om det? Så här långt i efterhand undrar jag vad han kommit fram till, om jag bara sagt att jag inte hade någon som kunde tapetsera och måla åt mig. Hade jag kanske fått hjälp med det också då? Men det är klart att papsen åkte på att göra det jobbet! Han kan, visst kan han, men han tycker inte att det är jätteroligt! Men som han skulle säga nu om vi pratade om det: 

"Det är ju sånt som pappor är till för!"

Jag valde en ljust tonad tapet i beigerosa- med tryckt mönster. Den var ljuvlig. Tills jag såg den uppsatt i det tommma rummet. Då tyckte jag plötsligt att den skiftade i grisskärt. Men det var som tur var bara tills möbler, gardiner och tavlor kommit på plats. Jag hade ju sedan långt tidigare själv köpt säng, soffa och bokhylla, redan då jag var i tonåren. Sedan var det bara att fylla på med lite möbler till, så hade jag mitt hem klappat och klart. 

Det var en så egendomlig känsla att sova i sitt första egna hem, helt ensam, den där första natten. Härlig och skrämmande på en och samma gång.

                         Susen M J ©   

Susens Dikter 48: OS 1980 i Moskva, kan det va nåt att ha

OS 1980 i Moskva, kan det va nåt att ha

OS i Moskva blir det inte mycket med,

något har förstört en gammal fin sed.

Det sägs att idrott och politik inte hör ihop, utan är skilda ting,

men att det inte är sant har vi fått klart för oss med hjärtesting.

Idrottens flickor och pojkar är säkert djupt besvikna,

tycker nog till och med att de som bestämmer är ganska snikna.

Många är de som tränat och kämpat inför OS i massor av år,

så får de ett sådant här trist besked i vår.

Och de som ändå deltar är säkert bittra över den reducerade konkurrensen,

medan andra kanske gläder sig åt den sparade finansen.
 

Hoppas åtminstone de inte rör fyraårsregeln,

men snart får väl även den illusionen vind i seglen.

Idrottens kämpar kanske helt berövas karamellen,

undrar om de i så fall kommer över den smällen?
 

Tänk att sådant här fint skall förstöras,

där så många människor beröras.

Att idrott och politik hör ihop har ju bland andra USAs president nu bevisat,

så att begreppet Olympiska Spelen känns fattigt, smutsigt och nergrisat.

Men vi måste ändå hålla tummarna för våra landsmän,

och att de med medaljer vänder hem har jag liksom på känn!
 

De våra ger sig iväg till Moskva i sommar,

när som bäst sommarens fägring blommar.

De får ta ansvar för Sveriges heder och ära,

och kämpa hårt för vår fana, den blågula kära.
 

Genom att inte delta, och på så vis försöka stoppa krig,

kan inte vara rätta vägen att utplåna spåren på våldets stig,

det skapar däremot osämja än mera utbredd,

men nu är det för sent att stoppa, för nu är skadan redan skedd.

Det finns inget att göra för att något förändra,

men det är nog några ord många svenskar säga vill,

och det är: KÄRA SVERIGE LYCKA TILL!

                     Susen M J © 1980

Kapitel 48: Bostad

Kapitel 48: Bostad

Någon vecka efter det att jag varit och anmält mig som bostadssökande hos Allmännyttan, kändes situationen än mer ansträngd hemma. Jag bara måste hitta ett eget boende. Så jag travade i väg till samma kontor igen. Den här gången med vässade argument: "Jag bara måste hitta en egen lägenhet, jag är över tjugo år, och vi bor sju personer i 115 kvadratmeter!" Ja, jodå, visst förstod kvinnan min situation, men alltså det rådde enorm bostadsbrist, i hela landet faktiskt. "Men..." så stannade hon upp... "jag har faktiskt en uppsägning här som jag inte hunnit göra vid än!" Det kunde bara inte vara sant! Hon öppnade en skrivbordslåda och plockade fram ett papper. "Jodå, det är en etta, 35 kvadrat, i Västra Frökunda, inflyttning 1a april. Du kan gå och titta på den, sedan ringer du mig, så ser vi!" "Jag tar den!" Nej, men du vet, du måste se lägenheten först." När jag väl fick tag i hyresgästen som bodde i ettan hade jag redan gått utanför fönstren, tittat och fantiserat om hur det skulle vara att bo där. Grönt, ingen insyn, bo på bottenvåningen men ändå en våning upp. Jodå, det skulle absolut funka!

Mamma gick med mig och tittade på lägenheten. Jag gick i stort sett rakt igenom den, kände av planeringen, och hade i mitt huvud redan flyttat in: "Skall Du flytta hit, så kanske jag till och med kan tänka mig att stanna!" sa killen som visade lägenheten. Jag som inte var van vid den typen av uppskattning från män, inte som de sa rakt ut i alla fall, blev både smickrad och glad.

Direkt efter besöket i lägenheten sa jag till mamma: "Jag tar den! Jag bara måste ha den!" "Ja, jo..." sa hon "...men både parketten i vardagsrummet och tapeten där var väldigt slitna!" Jaså!? Det hade jag varken märkt eller tänkt på. Jag ville bara flytta in! Så jag ringde direkt till kvinnan som förmedlat lägenheten och sa att: "Jag tar den!" Och det helt utan förbehåll. Strax efter kunde hon meddela: "Du får den!" Jag har sällan varit såå lycklig. Äntligen skulle mitt vuxenliv helt på egna ben få ta sin början.

                        Susen M J ©