Det blåser en vind ifrån havet,
en smekande bris mot land.
Bemästrar en känsla av svaghet,
och fyller mina händer med sand.
Lenheten silas mellan fingrar,
dras upp i ett moln av rök.
Kisar, bländad av glittrande
vågors vy,
upptäcker nytt bakom varje krök.
Miljoner år har skapat den natur
som ter sig ny.
Det brinner en eld i naturen,
som skiftar i hetta och färg.
Solvarma briser svalnar,
drar snål genom ben och märg.
Vi vandrar mot mörkare tider,
brasans lågor värmer en frusen,
drömmer oss åter till sommaren,
men tröstas i sken av ljusen.
Det vräker ner snö ifrån himlen,
luften är bitande kall.
Ser bleka och trötta i vimlen
och önskar ljus av stjärnefall.
Det blåser en vind ifrån havet,
med nytt i sin salta doft,
Lite lättas kravet,
i glädjen begravs vinterns stoft.
Vilken ljuvlig känsla,
när våren äntligen är här.
Som att åter se en vän,
man alltid hållit kär.
Det blåser en vind genom livet,
växlande stormig och lugn.
Vad än händer tag inget för
givet,
förfluten sanning blir nuets
lögn.
Lyckan är lånad av livet,
njut den varje kort minut,
ty tomheten och saknaden,
blir så stor då den tar slut.
Susen M J © 1986
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar