Kapitel 31: Mitt år i USA var inte helt enkelt
Det kändes verkligen som om jag tagit helt rätt beslut, då jag så snabbt valt att lämna Phoenix, Arizona för att flytta till George och hans familj söder om San Francisco. När familjen hämtat mig på flygplatsen körde de till en restaurang mitt i centrala San Francisco där vi åt middag: amerikansk Pizza, som smakade ovant till en början, men sedan kom att bli en favorit. Och San Francisco, wow, vilket första möte med denna fantastiskt vackra stad! Jag var helt tagen!
Innan vi åkte vidare "hem" till huset som låg söder om staden, berättade George och Eileen att de hade köpt lite nya möbler till mitt rum. Bland annat en säng, sängkläder, läslampa och skrivbord. Omtanken i det värmde mitt hjärta och är något jag aldrig glömt.
Efter hand handlade jag, lagade mat, och städade efter mitt eget schema. Och det kändes väldigt bra. Men att göra mig hemmastadd i villaområdet var inte lätt. Jag hade en gammal orange VW-kombi 1600 till mitt förfogande att köra runt i, inget Amerika-åk här inte, men jag hittade ju inte i området! Och kom fel hela tiden. Första gången jag åkte från huset hade jag inte en tanke på att jag kunde åka vilse, och fick därför panik när jag förstod att jag inte visste vilken väg som skulle ta mig tillbaka till huset uppe bland de stora gröna kullarna. Dessutom hade jag varken memorerat eller tagit med mig uppgifter om adress, telefonnummer... INGENTING! Jag var livrädd, och kände mig väldigt liten och ensam när jag körde runt både länge och väl innan jag ÄNTLIGEN fick syn på min gata och huset! Vilken lättnad!
Huset var ganska nybyggt, stort i två våningar, och bestod av sex rum och kök, tre badrum och ett riktigt stort dubellgarage. Mitt rum låg i anslutning till garaget på bottenvåningen med ett av badrummen precis utanför ingången. Det var väldigt skönt att ha "en egen hörna", som jag gjorde till min privata. Redan första veckan kändes beslutet att lämna Phoenix och familjen L helt rätt. Och George barn var riktigt positiva till det nya arrangemanget med mig i huset; i alla fall den första veckan... Sedan åkte de till sin mamma i Long Beach, LA över helgen och kom tillbaka, som förbytta. Långt senare fick jag reda på att mamman då totalt hade underminerat min roll i hushållet. Det var väl helt enkelt en del i de skilsmässotvister som pågick, och hade egentligen ingenting direkt med mig att göra, men det kom att påverka min roll i familjen otroligt negativt. Barnen vändes helt enkelt emot mig. Jag var bara 21 år gammal och hade ingen aning om hur man löste så svåra konflikter. Det gjorde mig bara nedstämd och ledsen när jag förstod att jag fått barnen emot mig. Men kämpade på så gott jag kunde.
Redan någon av de första dagarna berättade jag för George att jag trott att alla amerikaner nu var pedanter efter min korta men skrämmande vistelse i Arizona. Och att jag därför trott att; var jag än hamnade hädanefter, så skulle jag vara tvungen att städa konstant. Då skrattade han gott och sa: "Nej, jag behöver bara att du ser till att finnas här när barnen kommer hem på eftermiddagarna. Och ge dem skjuts till skolan ibland, när det regnar rejält." Punkt!
Redan någon av de första dagarna berättade jag för George att jag trott att alla amerikaner nu var pedanter efter min korta men skrämmande vistelse i Arizona. Och att jag därför trott att; var jag än hamnade hädanefter, så skulle jag vara tvungen att städa konstant. Då skrattade han gott och sa: "Nej, jag behöver bara att du ser till att finnas här när barnen kommer hem på eftermiddagarna. Och ge dem skjuts till skolan ibland, när det regnar rejält." Punkt!
Jag kunde knappt tro att det var sant!
Men precis så var det. Jag förväntades inte ens gå upp med familjen på morgonen, eller ordna med deras frukost. Tror att de var så vana att fixa det själva, och att de var tacksamma att få fortsätta sina invanda rutiner. Kanske för att det var en av de få stunder på dagen som barnen umgicks med sin pappa själva, eftersom han arbetade så mycket.
Efter hand handlade jag, lagade mat, och städade efter mitt eget schema. Och det kändes väldigt bra. Men att göra mig hemmastadd i villaområdet var inte lätt. Jag hade en gammal orange VW-kombi 1600 till mitt förfogande att köra runt i, inget Amerika-åk här inte, men jag hittade ju inte i området! Och kom fel hela tiden. Första gången jag åkte från huset hade jag inte en tanke på att jag kunde åka vilse, och fick därför panik när jag förstod att jag inte visste vilken väg som skulle ta mig tillbaka till huset uppe bland de stora gröna kullarna. Dessutom hade jag varken memorerat eller tagit med mig uppgifter om adress, telefonnummer... INGENTING! Jag var livrädd, och kände mig väldigt liten och ensam när jag körde runt både länge och väl innan jag ÄNTLIGEN fick syn på min gata och huset! Vilken lättnad!
Den händelsen blev ett skrämmande uppvaknande, som på något sätt visade att här var jag ju faktiskt INGEN! Utan måste "bygga upp mig själv och hela min personlighet på nytt igen" inför de nya omgivningar jag nu befann mig i: "Ingen här bryr sig egentligen om ifall jag finns, eller inte!" Var en av de dystra tankar som dök upp i mitt huvud. Hemma hade jag alltid varit igång med jobb, vänner, träning och vår stora familj, medan hela livet där och då liksom helt stannade av. Jag hade för lite att göra, kände mig väldigt ensam och fick därmed en otrolig hemlängtan!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar