Gunilla ringde mig och var alldeles förtvivlad! Hon grät så att jag knappt kunde höra vad hon sa. Hemma i Sverige bodde vi i samma område, men nu befann hon sig sedan helt kort i Los Angeles. Och precis som jag skulle hon arbeta som au-pair under ett år. Jag hade hunnit vara i USA kanske fyra månader, kände att jag hunnit acklimatisera mig ganska väl, och kunde därför lugna henne när hon hulkande pratade om att: "ÅKA HEM!" "Ta det lugnt, det kommer att lösa sig, du kommer att känna dig hemma. Det tar tre månader, sedan känner du dig som hemma, jag lovar!" sa jag. Kunde knappt tro att det var jag som sa det där, och att jag dessutom djupt inom mig visste att det var precis så det var. Tre månader hade det tagit mig att "landa och hitta hem" i Amerika. Visst hade jag hemlängtan, men jag skulle ju hem i december, och fram tills dess gjorde jag det bästa av min vistelse. Jag fick även samtal från Marita, som ville komma till USA: "Kan du hjälpa mig att hitta jobb hos en familj?" frågade hon. Och visst kunde jag det. Så nu växte min bekantskapskrets.
På helgerna var jag och Ingrid ofta ute och åkte i "hennes bil", det var bättre för hon hade "fri bensin" medan jag fick betala min. Av Ingrid lärde jag mig bit för bit att läsa karta, det hade aldrig varit min starka sida, men det var hon en fena på. Vi hamnade sällan fel när vi var ute tillsammans, medan jag, när jag var ensam på utflykter väldigt sällan tycktes navigera rätt.
På helgerna var jag och Ingrid ofta ute och åkte i "hennes bil", det var bättre för hon hade "fri bensin" medan jag fick betala min. Av Ingrid lärde jag mig bit för bit att läsa karta, det hade aldrig varit min starka sida, men det var hon en fena på. Vi hamnade sällan fel när vi var ute tillsammans, medan jag, när jag var ensam på utflykter väldigt sällan tycktes navigera rätt.
En dag när jag var ute och körde med barnen i bilen hojtade Chris 9 år till och pekade: "En sådan där skylt skulle du också ha på din bil!" Det stod: "Don´t follow me, because I´m lost to!" (Följ inte efter mig för jag är också vilse!) Vad vi skrattade, men det var inte alltid så roligt att köra runt i timmar och inte hitta rätt. Samtidigt hade jag tur som inte körde in i farliga områden och/eller råkade illa ut.
Den utflykt som sticker ut mest när jag tänker tillbaka, var då jag en härlig sommardag skulle ta mig till Santa Cruz för att äntligen få bada i Stilla havet. En sträcka på tio mil, men som förlängdes rejält då naturligtvis. När jag väl kom fram till det lilla samhället utmed Highway 1 ansåg jag trots allt att det var värt alla strapatser, tills jag upptäckte att jag glömt baddräkten! Försökte lite diskret att sola i mina underkläder, men att bada i desamma, det gör man bara inte i Amerika! Trots alla filmers vågade sexscener från samma land är folk många gånger otroligt pryda. På gymmet duschade man till och med i badkläder!?
När jag väl kom hem den där kvällen hade mörkret lagt sig, och jag hade tagit en sådan omväg att jag kört via Bay Bridge hem, och på det viset åkt förbi vårt hus på andra sidan "The Bay-area", över bron, och sedan tillbaka igen. George, som faktiskt varit på vippen att efterlysa mig, skrattade gott när han förstod att jag i stället för 20 mil den dagen, säkert kört det dubbla.
När jag väl kom hem den där kvällen hade mörkret lagt sig, och jag hade tagit en sådan omväg att jag kört via Bay Bridge hem, och på det viset åkt förbi vårt hus på andra sidan "The Bay-area", över bron, och sedan tillbaka igen. George, som faktiskt varit på vippen att efterlysa mig, skrattade gott när han förstod att jag i stället för 20 mil den dagen, säkert kört det dubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar