Grundskolan lämnade mig med urgröpt självkänsla och utan självförtroende. Gymnasietiden minns jag kanske lite som "varken till eller ifrån", men människorna där var i alla fall lite snällare.
Sedan följde en ganska tuff period på förlossningen under min upplärningstid, och jag förstod att det här med livet är inte helt enkelt. När mitt första vikariat tog slut, fick jag byta till KK:s akutavdelning under ett halvår, men där trivdes jag inte alls. Och hierarkin var än värre! Hur det nu kunde vara möjligt?!
Vid ett tillfälle frågade jag om inte jag kunde få ta det stundande venprovet?
"Då måste man vara undersköterska!"
"...men jag är undersköterska..." fick jag säga... tre gånger, för det var som om man inte VILLE lyssna på mig. När jag förklarat att jag gått vårdlinjen på gymnasiet och faktiskt var färdig undersköterska, så fick jag till svar att:
"Man måste ha arbetat i sex månader som sjukvårdsbiträde innan man får arbeta som undersköterska!"
"Ja, jo, men det har jag ju gjort redan."
Då var de äntligen TVUNGNA att låta mig ta venprover. Och det var faktislt det enda goda som kom ur perioden på KK:s akutmottagning; att jag blev duktig på att ta venprover, och att ställa det sjuka mot det friska. Det gjorde mig duktig på att snabbt uppfatta akuta situationer och agera därefter. Och det gav mig en otrolig trygghet.
Sedan hamnade jag rätt! För första gången i mitt liv kändes det som! Hon stod och bytte om i vårt personalrum, första gången jag träffade Karin. Hon var så vacker, trevlig och hade en härlig personlighet, med underbart nära till skratt! Hela tiden! Hon var varmt mänsklig, och professionellt kylig i ett. Barnmoska och lagansvarig. Vad jag inte visste då, när jag träffade henne första gången, var han hon skulle bli den bästa chef jag haft. För än har ingen gjort chefsjobbet bättre än hon i min värld... åtminstone till i dag, när jag skriver detta!
Sedan hamnade jag rätt! För första gången i mitt liv kändes det som! Hon stod och bytte om i vårt personalrum, första gången jag träffade Karin. Hon var så vacker, trevlig och hade en härlig personlighet, med underbart nära till skratt! Hela tiden! Hon var varmt mänsklig, och professionellt kylig i ett. Barnmoska och lagansvarig. Vad jag inte visste då, när jag träffade henne första gången, var han hon skulle bli den bästa chef jag haft. För än har ingen gjort chefsjobbet bättre än hon i min värld... åtminstone till i dag, när jag skriver detta!
Vi som gick i Karins lag, vi hade såå roligt på arbetet, att man ibland undrade om det var OK, att ha så roligt på jobbet menar jag. Vi hade alltid mycket att prata om, vi skrattade mycket, bjöd alla på oss själva, och jobbade fantastiskt bra tillsammans. Nu kände jag att jag växte otroligt, inte bara i min roll som undersköterska, utan även som människa.
All den självkänsla, och det självförtroende grundskolan aldrig tillåtit mig, flödade nu in i både mitt inre och yttre. Nu blommade jag för första gången i mitt liv. Mina arbetskamrater var tillåtande och vänliga, och de tyckte framför allt så mycket om mig! Ibland undrade jag faktiskt om det kunde vara sant.
Den perioden förändrade mig på djupet, och för första gången i mitt liv kände jag stort självförtroende inför min egen förmåga. Jag kunde, och jag var faktiskt riktigt duktig, och jag dög! Både som arbetskamrat och vän. Och jag var även omtyckt av de föräldrapar jag kom i kontakt med. Och ju mer jag förstod det, desto bättre blev också min situation.
Men så var det ju det där med självkänslan. Om att duga på djupet, bara på grund av den man är. Dit hade jag ännu inte kommit. Väntade nog på att kärleken till någon annan, en pojkvän kanske, skulle bevisa det för mig. Ja, att jag var värdefull och älskad enbart på grund av att jag var, just jag! Men de lös med sin frånvaro, männen alltså. Och då hade vi det att prata och skoja om också på jobbet. På så vis avdramatiserades saknaden och längtan... "Det kommer vet du!"
När tjejerna i laget sa så kändes det som någonting jag faktiskt kunde ta fasta på. För de tyckte ju faktiskt om mig - på riktigt!
Karin, jag är så glad och tacksam för de där åren i ditt lag. Det tog några år innan jag fick ihop pusselbitarna som jag nu skriver om här, och kunde se bilden tydligt av den egentliga och djupaste betydelsen av de där åren. Och nu kan jag säga att jag förstår vad Livet menade med att jag skulle bli undersköterska, arbeta på förlossningen; i ditt lag, med Anette, Ann, Key, Anna, Nelly, Maggan, Helen, Ulla, Annicka... och flera!
Där blev jag äntligen en Helande Människa! Tack! Av hela mitt ❤Hjärta, Tack🙏❣
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar