Susens Dikter 19: En hektisk dag på förlossningen

En hektisk dag på förlossningen
Vi börjar helgens arbete fredag klockan två,
ett lag går av när vi går på.
Så ser vi över rummen, det är fullt på alla åtta,
här är antingen tomt, eller fullt, för här kan aldrig vara jobb med måtta.
Snart har vi händerna fulla och hinner inte med varandra byta ett ord,
man är klar på ett rum, och sedan snabbt in på nästa och duka förlossningsbord.
Föräldrarna tror nog till slut man är dum,
när man springer från ena sysslan till den andra helt stum.

Vi jobbar fem timmar i sträck utan mat,
den får stryk som kallar någon av oss lat.
Så finns ingen plats över,
operationssalen är det enda som står till buds, om någon förlösa behöver.
Jag trycker i mig en smörgås och lite kaffe, så jag nästan mår illa,
lutar mig slutkörd mot ryggstödet när det åter ringer,
rusar för att svara, nära att över mina egna fötter trilla.
Fem minuter varade den korta rasten,
sedan är det bara att åter roffa åt sig kvasten.

Det ringer igen, en ny mamma anländer,
man talar inte sanning om man säger att det är en varm tanke man den röda klockan sänder.
Så får en, två, tre barnmorskor syn på mig, och jag får lika många uppgifter att utföra!
Gode gud, vilket skall jag först nu göra?
Vi håller oss inte med lokalvårdare, utan städar allt för egen maskin,
men efter allt annat, har vi inte hunnit, så här ser ut som ett slagfält,
ja, det är rena tragedin.
Har inte varit på toaletten på sju hela timmar,
är så kissnödig och trött så jag tror att jag svimmar!

Vi packar och kör även allt vårt sterila material,
men en dag som denna växer det i högar, och krossar alla tankar om arbetsideal.
Vi väger barn, tvättar mammor, tar prover, städar, assisterar barnmorskor/ läkare, och fixar nyblivna föräldrars kaffe med dopp,
men har alltså själva knappt tid att få i oss ynkligaste kopp.
Ett mål lagat mat om dagen, sägs att man skall ha i magen,
men vi hinner aldrig gå till matsalen och äta,
ett faktum man inte bara kan översläta,
för när man sedan går hem värker det i fötter, mage, ben och ryggen känns som en avbruten mast,
ja vi är faktiskt bara människor och behöver så väl vår rast.

På helgerna hade vi tidigare hjälp med viss städning och kök,
men så tog pengarna slut, och då var den tjänsten den första som rök.
Så ryker gör det av damm i de flesta vrår,
men över det är det ju ingen som rår.
och det sägs att vi skall göra även det i tidens fortsättning,
men varför i all världen då?!? Och det dessutom utan extra ersättning.

I dag tog jag av min halvtimmes rast inte ut mer än en kvart,
för varje gång jag skulle sätta mig, var det något nytt som skulle göras i en farlig fart.
Så slutar man 21 och börjar redan nästa morgon klockan 7,
hinner inte sova många timmar förrän man skall fortsätta slita.
Men jag tänker inte anstränga mig för att den avsatta personalens jobb hinna med,
och försöker någon säga någonting om det, är det nog bäst att tänderna bara hårt ihop bita!
                              
                                Susen M J © 1980