Kapitel 21: Du Människa

Kapitel 21: Du Människa

Den andra januari året därpå, 18 år gammal, steg jag in på förlossningsavdelningen för första gången, utan att ha en aning om vad jag gav mig in i. Emot mig stegade en väldigt bestämd, äldre rundlagd dam med bister min: 

"Du kan inte gå in här UTAN skoskydd! I privata kläder!" 

"Nej..., ja..., jo..., alltså det är min första dag, jag skall alltså börja arbeta här..." Ingenting i livet tidigare hade förberett mig på den hierarki som osade i korridorerna. Där fanns spaltmeter med oskrivna lagar! Och jag tror att jag lyckades bryta mot de flesta redan från allra första början: 

Tänka sig bara fräckheten att hälsa på professorn! 

Det var inte populärt, även om han själv inte verkade ha något emot det, så snörpte chefen självklart på munnen.

För övrigt hade ingenting om förlossningsvård ingått i utbildningen på vårdlinjen, så jag fick börja om från noll! Nöta in rutiner, rutiner, om och om igen. Allt skulle utföras på ett speciellt sätt, och det fanns inget utrymme för att göra sysslorna på sitt eget vis. Sedan var det den latinska terminologin, som faktiskt tog flera år att förstå innebörden av. Och utöver det så vet nog alla som arbetat, eller egentligen bara vistats i ett förlossningsrum, att beskrivningen av ett arbete fyllt av: Blod, Svett, och Tårar måste ha sitt ursprung i födsloarbetet! För precis så är det. Och rummen har till och med sin alldeles speciella doft av just blod, svett och tårar, blandat med urin, avföring, fostervatten, fosterfett, moderkakor, rädsla, adrenalin, nyfödda barn och naturligtvis outsäglig lycka, glädje och lättnad. Den första tiden kände jag lukterna konstant, men efterhand mattades de av, och bara när jag varit borta från jobbet en längre period, som under semestern eller så, slogs jag av att; "just det, det är så här det luktar på jobbet." 

Vi var fem olika lag som arbetade treskift: Dagtid, kvällstid och natt. Och vi visste aldrig vad vi kunde förvänta oss av ett arbetspass: ena dagen kunde det vara kav lugnt, medan nästa, eller bara minuter senare, var det hela havet stormar! Ibland förstod man rent intuitivt att man befann sig mitt i stormens öga, där lugnet var skenbart. Jag var inte ens fri från mitt arbete när jag var ledig, utan drömde om det på nätterna. Och vissa pass var så ansträngande att kroppen kändes som om den blivit körd i en centrifug eller något åt det hållet. Den stora tjusningen låg just i tempoväxlingarna, och att det så många gånger är en akut verksamhet, i ordets rätta bemärkelse. Under den första tiden uppvägde det faktiskt det faktum att flera av de som arbetat där under ett helt liv, inte var så snälla när man var ny och oerfaren. En barnmorska kallade mig till och med idiot inför en patient för att jag försökte hålla jämn takt med hennes arbete, och ligga något steg före henne i handlingarna. Så som mina kollegor instruerat mig för att kunna vinna hennes förtroende. Men icke! En annan gång hörde jag ur kuddarna i sängen den nyblivna mamman säga: 

"Jaa, här var det FAAN i mig inte lätt att heta Susen i alla fall!" 

Mitt i sitt intensivaste skede av livet, hade hon alltså uppfattat att JAG inte blev juste behandlad på rummet! Vilket ju var helt absurt! Senare tog jag revansch genom att kunna arbetet på mina fem fingrar. Men då var det liksom för sent. Vi ska inte behandla varandra förminskande i tid och otid. Vi får varandra att växa genom att vara tillåtande, vänliga och kanske lite överseende. Speciellt mot nya i arbetslivet. Vi har ju ALLA varit där. Ingen som är ny och novis kommer in på en arbetsplats med massor av erfarenhet. Men vi får alla den erfarenheten, om vi tillåts växa in i den långsamt och tryggt.

Naturligtvis fanns de där också, de som naturligt ägde de egenskaperna, annars hade jag nog aldrig stannat. Men de första sex månader inom förlossningsvården var utan undantag de tuffaste jag upplevt under mitt arbetsliv!

Det tog tid för mig att nöta in arbetet, men när jag väl lärt mig, så satt det! Och då gick det också upp för mig att jag ägde en alldeles speciell sorts empati och människokärlek: Känslomässig intelligens som jag och min väninna Cicci kallade det redab på tidigt 80-tal. Det slog mig ju inte där och då, utan långt, långt senare, och jag har många gånger tacksamt förundrats över det faktum att:
Mobbingen som jag hade upplevt under så många år, aldrig hade ltckats förstöra och ta ifrån mig min naturliga kärlek till mina medmänniskor!

Och DET är jag så oändligt stolt och tacksam över!

                         Susen M J ©



Foto: Susens tankar