Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 2

Tänk att det skulle dröja nästan fyra år innan jag vågade puffa för att ni skulle upptäcka och läsa mina texter 😌  Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 1  Det är faktiskt mycket min underbara lillebrors förtjänst. För strax efter jul sms:ade jag Jonas länken till två av mina krönikor: NU ska vi vara snälla & Stjäck på dig då och till min förvåning såg jag någon dag senare att lässtatistiken på min blogg hade ökat dramatiskt! "Kanske inte så konstigt, för jag länkade den till Facebook!" svarade Jonas när jag nämnde det för honom. Han vet ju så väl att jag alltid känt mig skeptisk till sociala medier. Vilket ju grundas i mina dåliga erfarenheter av mobbing under många år. Och jag har ju förstått att det förekommer mer av mobbing än man kan önska just i de sociala sammanhangen på nätet, som Jag Aldrig Vill Bli Utsatt För Igen! Men jag ska inte förneka att det var väldigt roligt när jag förstod att Jonas insats genererade mig så många läsare, och det gav mersmak. Så i dag skickade jag själv länken: Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 1 till goa, trygga kontakter i min mobil, vilket omedelbart fick genomslag och härliga, varma meddelanden. Så långt ifrån mobbing och elände man kan komma! Anders Rasmussen var snabbast att svara. Han skrev: "Härligt att du kom till den insikten👍Det är fint skrivet och det är härligt att dela det med andra💓" Jag blev så glad, men också väldigt ställd av hans svar, för det visar så tydligt på hur trubbiga mina armbågar alltid förblivit. Jag håller mig alltjämt i bakgrunden när det gäller mina egna bedrifter, och framhäver hellre andras när jag kan. Kanske för att man då utsätter sig för så lite kritik som möjligt? Men det undergräver ju även totalt chansen att nå fram! Mitt svar till honom blev därför: "Tack snälla Anders! Som de säger på engelska: Maybe I´m too modest...?!" Och när jag för en stund berättade det för brorsan så svarade han: "Jamen det är väl självklart att du ska dela med dig av dina texter. Tänk om jag som möbelsnickare låste in mina möbler i en mörk källare...?" 

Där fick han mig! Allt blev glasklart! Så snälla; LÄS! Och vill du börja från start, så gör du det enklast genom att först läsa Kapitel 1 till 44, som finns publicerade i följd i: Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 1 Därefter fortsätter min historia i det här inlägget; Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 2 med Kapitel 45 till 154. Hittills har jag skrivit om sådant i mitt liv som uppenbarligen varit viktigt, eftersom det stannat i mitt minne.

Jag ska även samla mina dikter, både på svenska och engelska, och de krönikor jag publicerat här tidigare, och lägga länkar till dem i egna inlägg. Och När Tiden och Orken sedan återvänder så fortsätter jag min historia. 

Kapitel 1-44: Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 1 

Kapitel 45-154: Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 2

                    Susen M J © 

Kapitel 45: Återigen blev Karin... och Anette, min räddning! 

Kapitel 46: På Jakt: Efter Bostad... men fick Frisör 

Kapitel 47: Desperat jakt på boende 

Kapitel 48: Bostad 

Kapitel 49: Flytten  

Kapitel 50: Den ALLRA första förlossningen 

Kapitel 51: Städning och Göteborgsvarvet 

Kapitel 52: Jakt på diagnos  

Kapitel 53: Dålig hårdag 

Kapitel 54: Lysekil - mitt hjärtas stad 

Kapitel 55: Skådespelardrömmar 

Kapitel 56: Till Paris med mamma & fira min 25-årsdag 

Kapitel 57: Min Rosa Cykel 

Kapitel 58: Vänner 

Kapitel 59: Fortsatte må dåligt 

Kapitel 60: En blå, en vit, en grön och nu en röd... Bil 

Kapitel 61: Tillbaka till USA 

Kapitel 62: Passera hemlösa på väg till semesterparadiset Maui, Hawaii 

Kapitel 63: Åter i dagtjänst 

Kapitel 64: Våren därpå - Vägen till Korfu 

Kapitel 65: Resan till Korfu blev Början på en Väldigt Speciell Vänskap 

Kapitel 66: Höst Regn och Rusk 

Kapitel 67: TRÖTT! 

Kapitel 68: Ögonläkaren 

Kapitel 69: Tiden släpade sig fram den vintern 

Kapitel 70: Katastrofmedicinsk utbildning 

Kapitel 71: Karibien närmar sig med stormsteg 

Kapitel 72: Barbados - Maggans födelsedag  

Kapitel 73: Grenadinerna... mmm... 

Kapitel 74: Tobago 

Kapitel 75: Hemma igen 

Kapitel 76: Besök hos hudläkaren 

Kapitel 77: Jag har HITTAT Ingrid ... som jag lärde känna i USA! 

Kapitel 78: Den nya ögonläkaren 

Kapitel 79: Halkat efter rejält med mina inlägg 

Kapitel 80: Synfältsundersökning 

Kapitel 81: På stan med mamma och pappa 

Kapitel 82: Hos neurologen 

Kapitel 83: Datortomografi 

Kapitel 84: Provsvar & Diagnos 

Kapitel 85: Doktorn om Hypofysadenom: Problematik & Operation 

Kapitel 86: På jobbet samma kväll jag fått min diagnos 

Kapitel 87: Oändligt svårt att berätta om hypofysadenomet för familjen 

Kapitel 88: Lättnad & Irritation 

Kapitel 89: I Väntan på Operation 

Kapitel 90: Sommaren sniglar sig fram 

Kapitel 91: Samtal från sjukhuset 

Kapitel 92: Så kom dagen för inläggning 

Kapitel 93: Rutiner & Ständiga Byten Av Rum På Avdelningen 

Kapitel 94: Neuro-Oftalmologen & Problem Med Frisyren 

Kapitel 95: Hemskickad 

Kapitel 96: Det blev trots allt en väldigt bra vecka 

Kapitel 97: Operationsdags 

Kapitel 98: Uppvaknandet 

Kapitel 99: Den Absolut Värsta & Längsta Natten I Mitt Liv! 

Kapitel 100: Men en ny dag nalkades... 

Kapitel 101: Piggare

Kapitel 102: Livet och synen återvänder

Kapitel 103: Säg den glädje som varar...

Kapitel 104: Den måndagen var den längsta dagen i mitt liv!

Kapitel 105: "NU Dör Jag! Men Det Skiter Jag I!"

Kapitel 106: Min tid var ute

Kapitel 107: Fem deciliter vätska per dygn

Kapitel 108: Doktor Robert bad om ursäkt

Kapitel 109: Dag För Dag Blir Jag Långsamt Bättre

Kapitel 110: Rörigt i personalledet

Kapitel 111: StorRond

Kapitel 112: Permission

Kapitel 113: Det närmar sig Hemgång!

Kapitel 114: Äntligen Hemma!

Kapitel 115: New York City Here We Come!

Kapitel 116: NYC 🍎 Vilken Upplevelse!

Kapitel 117: Sightseeing i New York City

Kapitel 118: Fashionabla Hotell & Central Park

Kapitel 119: Empire State Building

Kapitel 120: Min 30-årsdag på The Russian Tea Room

Kapitel 121: Firandet av San Gennaro i Little Italy

Kapitel 122: Flygbiljetter från New York City till San Francisco

Kapitel 123: San Francisco - För Tredje Gången!

Kapitel 124: En chans att få se Michael Bolton Live för första gången

Kapitel 125: Michael Bolton och Kenny G - Vilken Duo - Vilken Konsert!

Kapitel 126: Hemkommen från USA skrev jag till Michael Boltons Fan Club

Kapitel 127: Tålamodsprövande

Kapitel 128: Brevet från USA

Kapitel 129: Så blev det nytt år...

Kapitel 130: Inbjuden av TV för att se Michael Bolton på Berns i Stockholm

Kapitel 131: Den längsta resan: Göteborg-Stockholm till Berns & Michael Bolton

Kapitel 132: Mötet med Michael Bolton & Kvällen på Berns

Kapitel 133: Känslan var lite som när sagan är över dagen efter ...

Kapitel 134: Tung Sommar

Kapitel 135: Senare den sommaren

Kapitel 136: Hösten blev inte lättare

Kapitel 137: På jakt efter gynekolog

Kapitel 138: Carola och jag på samma Bolton-konsert

Kapitel 139: Dags för nästa operation

Kapitel 140: Snabb läkning

Kapitel 141: Patientförsäkringen - Ersättning på grund av Ögonläkaren

Kapitel 142: Delad glädje fördubblas... eller mer!

Kapitel 143: Inför nästa USA-resa

Kapitel 144: När Scho blev min farmor

Kapitel 145: Tiden flög & Livet skavde

Kapitel 146: Sommarsemester

Kapitel 147: Höst & Äntligen USA... Igen!

Kapitel 148: Mitt första möte med Scho

Kapitel 149: Connecticut - Mitt andra hem

Kapitel 150: Bara första av många härliga besök i Connecticut

Kapitel 151: The Swedish Bum

Kapitel 152: Vidare mot Orlando & Key West i Florida samt Utah, Wyoming, Montana, Idaho & Arizona

Kapitel 153: Sandra! Ann! Till Er Och Alla Som Läser: Tack!

Kapitel 154: Susens tankar 1 år på Alla Hjärtans Dag❤

Susens tankar: https://susenstankar.blogspot.com/

Susens tankar: Susens samlade krönikor

                                                 Foto: Susens tankar

Nej jag skriver inte just nu, och har inte skrivit på ganska länge, men tidigare skrev jag; mängder. Och här har jag samlat mina Krönikor som visar just det.

 Susens Krönikor 1: Vikten av grannrelationer

Susens Krönikor 2: Compact Living blev kompakt liv

Susens Krönikor 3: Allt för formen

Susens Krönikor 4: Flytt Int´

Susens Krönikor 5: Om Båtlivet På Landbacken

Susens Krönikor 6: Meningen med livet

Susens Krönika 7: Stjäck på dig då

Susens Krönika 8: NU ska vi vara snälla

            Susen M J ©                  

Susens dikter 7: Viddernas täcken töar

Viddernas täcken töar

Det droppar från trädens grenar,

en spricka rämnar isen,

viddernas täcken töar,

ögon tåras av brisen,

luftens nya värme slår kylan i däck.

Strilande regn vinterns vita stolthet berövar,

trädens slumrande grenar vajar lättat,

när tjälen släpper sitt grepp.

Naturens kraftiga kämpar, 

mot vintern sig förenar,

slår ett slag för nalkande vår.

Gubben frost försvinner i fjärran,

stödd på sin krokiga käpp.

Böjd och trött av sin ålder, 

stapplar han stilla sin väg,

för att inta den vila han nu ser sig värd.

Fröken Vår är en sömnens Törnrosa,

åtrådd, evigt väntad och kär.

Hon gnuggar sitt trötta öga,

för att klara sin suddiga blick,

som skönjer en blåklockas rena färg.

Hon känner välvilja strömma emot sig,

och vart hon ser får hon förväntans vänliga nick.

Ett under skall ske i naturen,

då skutor ur isen bryta sig loss,

får ansiktet putsat, förnyat.

inför turer på svalkande hav.

Tyglarna släpps, sprången vidgas,

de sliter i tinande tross.

Skummande vågor lockar med löften,

som skapar yra av glädjens bloss.

Snart exploderar naturen,

blåser liv i allt fruset och dött,

sprakande färger skall brinna och blända,

belöna en trogen väntan,

ge hopp om ett liv i skönhetens ljuvliga grönska.

Vinterns hopplösa kyla skall vända,

och välkomna allt som ur våren är fött!                   Susen M J © 1985

Livets trassliga mening i repris på Downs Syndrom-dagen

Livets trassliga mening

Välkommen till världen du nyfödda lilla,

du blev till av kärlek och längtan,

och vi hoppas att du skall få delta i livet utan att göra dig illa.

Du är oss förväntad och innerligt kär,

och det känns så skönt att äntligen ha dig här.

Vad gör väl det att du inte är riktigt som andra,

vi skall älska och stötta dig när du på din svåra livsstig vandra.

Du sover tryggt i din säng,

så omedveten om livets grymma refräng.

Du äter och skrattar i godan ro,

så att du är annorlunda kan ingen tro.

Du är född med sneda ögon och för många kromosomer i ditt blod,

och är till din läggning kärleksfull och god.

Vetenskapligt kallas du mongoloid,

men varför skulle det ge dig en plats i skuggan, bredvid?

Lilla barn, vi älskar dig precis som du är,

och om livet blir jobbigt och svårt skall du alltid veta att du har oss här!

Vi tycker livet redan varit hårt för en varm liten varelse som du,

så vi vill göra allt för att underlätta hädanefter nu.

Livet kan ibland vara både hårt och oförklarligt,

och att förstå allt det där kan vara lite marigt.

Välkommen till oss, du lilla barn,

nu skall vi tillsammans reda ut livets trassliga garn!                                                             Susen M J © 1980

            

Kapitel 154: Susens tankar 1 år på Alla Hjärtans Dag❤

 

Susens tankar 1 år på Alla Hjärtans Dag❤❤❤

Jag kan verkligen inte fatta att det är ett helt år sedan i dag som jag började skriva på min blogg här i Susens tankar - den 14 februari 2017! Det har varit en fantastisk resa! Och jag är så otroligt tacksam för att jag äntligen tog tag i tanken och gjorde allvar av skrivandet. För det satt långt inne, och jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle lägga upp min blogg. Det kom efter hand, och den har kommit att handla om mig och mitt liv, när och hur jag vill! Det har varit svårt men också väldigt nyttigt att skriva om den mobbing, och den känsla av utanförskap som jag växte upp i! Jag har skrattat, gråtit, känt mig melankolisk, men också glad, och otroligt tacksam för min styrka, och att jag trots alla omständigheter, behållit min starka människokärlek. Jag hade bearbetat mig igenom mycket tidigare, men nu känns det som om jag arkiverar den mörka delen av mitt liv. Den finns för alltid med i min historia. Men den ligger inte längre och tynger i en "ryggsäck", utan finns numera arkiverad i minnenas arkiv där det förflutna hör hemma, om jag skall vara helt ärlig med vad jag har kommit fram till. Och jag har blivit så mycket friare i den vetskapen.

 

Dessutom har jag publicerat alla de dikter som jag började skriva någon gång i slutet av 1970-, början av 80-talet, fram till för kanske tio, femton år sedan. Även de engelska dikter jag skrivit följde med av bara farten. De flesta av mina dikter är publicerade tidigare, i bland annat GT, Göteborgs Tidningen, och i amerikanska Coffee-table books i USA. Men nu finns de alla här, vilket är jätteroligt. Och dessutom, fortsatte jag sedan med mina krönikor. Så nu är så mycket av mina alster verkligen samlade och det är fantastiskt, för nu ser jag verkligen hur mycket jag faktiskt har skrivit, men också upplevt i mitt liv.

 

Fram till i höstas skrev jag ganska regelbundet, men sedan har tillvaron pockat på min tid och kraft lite mer än vanligt, så historien går nu lite långsammare fram. Har ju valt att publicera en text för varje datum, och det vill jag gärna fortsätta med, men det betyder samtidigt att jag nu ligger efter rejält, ganska exakt till i oktober förra året. Men vad gör det när jag väl fått HELA min historia på pränt? Det får ta den tid det tar helt enkelt. Precis som papsen sa om vad han upplevde var det bästa med pensionen: Inga Måsten!

                      Susen M J ©

 

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag❤❤❤

 

Foton: Susens tankar❤❤❤

  

 

God Jul önskar Susens tankar 2017

En riktigt God Jul önskar jag er Alla

från

Susens tankar

 

Foto: Susens tankar God Jul

                 Susen M J © 



Susens Dikter 69: Julen Nalkas

Julen Nalkas
Nu är åter julen här,
till glädje för alla som håller den kär.
Från stearinljus värme strömma mot oss,
ja, om man inte använder elektricitet förstås.

Granen står grön och grann i sin vrå,
med massor av vackert att titta på.
Barnen dansar runt i ring,
deras ögon tindrar, och de vuxna minns sina barndoms jular med sting.
tårar som faller ingen hindrar.

Nu hoppas barnen bara,
att tomtens Nissar sagt att de hela året varit snälla och rara,
så att de på Julafton får sina klappar,
man vet ju att Nissarna allting snappar.

En blick mot julaftons klara stjärna,
undrar vad den döljer i sina ljusa strålar, 

en mystik man vill veta så gärna,
om vad den på den mörka kvällshimlen målar.

             Susen M J © 1979
                                                                           

Susens Dikter 68: Det är vinter

Det är vinter
Det är tyst, det är kallt och frostigt, det är vinter,
och snart är det jul.
Den stjärnklara himlen blinkar och ler,
som om den ville säga: ”Hejsan, vi vakar över er alla, vi hör och vi ser.”

En snöstjärna faller mot mitt fönster,
smältande rinner den fort.
Ett tassande djur trycker spår i mjuk snö,
linkar vidare bort.

Vi är på den sida årstid då våren inte syns alls,
då hopp om värme och färger blott är en infrusen önskan.
Vi värmer oss i skinn och teddy ifrån topp och till tå,
småfåglars kvittrande sång har försvunnit till varmare länder,
och sjunger nu vid solstekta bländande stränder.
När det töas vänder de åter.

Men NU är det Frost, det är Kallt,

Det Är Vinter!
          Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar

Susens Krönikor 8: NU ska vi vara snälla

Susens Krönikor  

NU skall vi vara snälla

Julen står för dörren. Den tid på året då vi hävdar snällhet lite extra. Under senare år har utvecklingen dock gjort gällande att vi skall tänka mer på oss själva än på andra. Lite sköt dig själv och skit i andra - mentalitet, som spridit sig in i de flesta sammanhang. Snällhet blev därmed synonymt med dumhet. Och att finnas till för, och bry sig om sin omgivning, otroligt "lågprioriterat". Egentligen inte så konstigt med tanke på den allt snabbare livspulsen i familjeliv och samhälle. Och människor står i kö för att gå in i den ökända väggen. Duktigheten slår oss i huvudet och vi skall klara ALLT som alla andra gör. Tills vi stupar. Oumbärlighet har blivit mantra. Men som han sa på föredraget för flera år sedan: ”Om du tror att du är oumbärlig, så är det bara att besöka en kyrkogård, och se ut över gravarna. Där ligger fullt av oumbärliga människor.”

 Drastiskt så det förslår. Visst. Men samtidigt en väl fungerande tankeställare. Kvinnan jag läste om i dagstidningen hade nog önskat sig ett längre liv i snällhet, om hon kunnat välja. Hon satt dessvärre i dödens väntrum, tillsammans med en förlamande trötthet som ständig gäst i sitt hospice-rum. Det hon sa sig ångra mest i eftertankens kranka blekhet, var att hon inte umgåtts mer med familj och vänner. ”Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men nu har jag ingen chans att göra saker och ting annorlunda.”

 Stefan Einhorn har förstått det där. Så väl att han skrivit böcker i ämnet. Men så är han också professor i onkologi (läran om tumörsjukdomar) och överläkare på Radiumhemmet, där han ständigt möter cancersjuka i sitt yrke. I den verkligheten förbleknar tankar på självhävdelse och egoism. På baksidan av hans bok Medmänniskor står det följande om Stefan Einhorn: ”Han påminner oss om att en enda handling kan göra skillnad i en människas liv och han ställer frågan: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska – vems uppgift är det då?”

 I mitt yrke som undersköterska i förlossningsvården krävs en enorm förmåga att lyssna. Att inte se förbi människors smärta. Utan låta varje kvinna förstå att hon är hörd. Förstådd. För vet hon bara det, så kan hon stå ut med ganska mycket. Jag har satt en ära i inte bli till den grad härdad att jag inte längre ser kvinnornas smärta. Trots decennier i branschen. Samtidigt vore arbetet outhärdligt om jag inte hade en viss distans mellan mig, och den smärta som fyller avdelningen. Varje dag. Året runt. Den födande kvinnan har gjort sitt när barnet anlänt, medan jag går vidare för att lotsa nästa. Många gånger när de nyblivna föräldrarna inte vet till sig av glädje, så har de uttryckt sin djupa tacksamhet och kallat oss änglar i efterförloppet. Änglar? För att vi gör vårt jobb? Lyssnar. Och försöker vara lyhörda i alla nyanser. Då har jag ibland funderat över hur illa ställt det är i vårt samhälle. Om omtanken om våra medmänniskor blivit så sällsynt, att man - när man väl möter den – misstar den för att vara en änglagärning?

 Vi inte bara kan, utan måste faktiskt värna varandra, i en tid som vår. När kylan länder och främlingar emellan tilltar varje dag. Rädslan för att gå ut efter mörkrets inbrott är mer regel än undantag. Och vi sneglar till och med misstänksamt på människor som fått stopp på bilen utefter vägkanten. Inte vågar jag väl stanna och erbjuda min hjälp, eller? Det är just det, att de allra flesta människor har otroligt svårt för att be om hjälp. Samtidigt som det ligger en sådan tillfredsställelse i att just hjälpa. För visst mår man så där alldeles speciellt gott när man gjort en medmänniska en tjänst. För att inte tala om när man blir erbjuden hjälp. Som man inte ens behövt be om.

 I USA hade jag i mer än tjugo år en ”adopterad farmor”. En helt fantastisk kvinna. Hon blev 94 år gammal. Ända in i det sista klarade hon sin vardag: ekonomiskt, logistiskt och socialt med mycket begränsade medel, och utan vare sig bil eller nära till butiker. Hon hade aldrig ens haft körkort. I Amerika! Hon klarade sig ändå. Och hon gjorde det med den äran. Som djupt troende föll det sig helt naturligt för henne att se till dem som var sämre lottade än hon själv. Varje vecka skänkte hon lunchpaket: egenhändigt gjorda smörgåsar och hembakat till de hemlösa i trakten. Ibland undrade jag hur hon lyckades sköta hus, hem, och livet i övrigt. Helt utan transportmedel. Vare sig privat eller kollektivt. Då såg hon allvarligt på mig och svarade: Gud ser till mig. Och alla jag känner är så snälla mot mig! Kontentan som alltid: Ju mer du ger, ju mer får du tillbaka. Så var generös för vår bästa tid är just NU!

                     Susen M J ©