Susens dikter 7: Viddernas täcken töar

Viddernas täcken töar

Det droppar från trädens grenar,

en spricka rämnar isen,

viddernas täcken töar,

ögon tåras av brisen,

luftens nya värme slår kylan i däck.

Strilande regn vinterns vita stolthet berövar,

trädens slumrande grenar vajar lättat,

när tjälen släpper sitt grepp.

Naturens kraftiga kämpar, 

mot vintern sig förenar,

slår ett slag för nalkande vår.

Gubben frost försvinner i fjärran,

stödd på sin krokiga käpp.

Böjd och trött av sin ålder, 

stapplar han stilla sin väg,

för att inta den vila han nu ser sig värd.

Fröken Vår är en sömnens Törnrosa,

åtrådd, evigt väntad och kär.

Hon gnuggar sitt trötta öga,

för att klara sin suddiga blick,

som skönjer en blåklockas rena färg.

Hon känner välvilja strömma emot sig,

och vart hon ser får hon förväntans vänliga nick.

Ett under skall ske i naturen,

då skutor ur isen bryta sig loss,

får ansiktet putsat, förnyat.

inför turer på svalkande hav.

Tyglarna släpps, sprången vidgas,

de sliter i tinande tross.

Skummande vågor lockar med löften,

som skapar yra av glädjens bloss.

Snart exploderar naturen,

blåser liv i allt fruset och dött,

sprakande färger skall brinna och blända,

belöna en trogen väntan,

ge hopp om ett liv i skönhetens ljuvliga grönska.

Vinterns hopplösa kyla skall vända,

och välkomna allt som ur våren är fött!                   Susen M J © 1985

Livets trassliga mening i repris på Downs Syndrom-dagen

Livets trassliga mening

Välkommen till världen du nyfödda lilla,

du blev till av kärlek och längtan,

och vi hoppas att du skall få delta i livet utan att göra dig illa.

Du är oss förväntad och innerligt kär,

och det känns så skönt att äntligen ha dig här.

Vad gör väl det att du inte är riktigt som andra,

vi skall älska och stötta dig när du på din svåra livsstig vandra.

Du sover tryggt i din säng,

så omedveten om livets grymma refräng.

Du äter och skrattar i godan ro,

så att du är annorlunda kan ingen tro.

Du är född med sneda ögon och för många kromosomer i ditt blod,

och är till din läggning kärleksfull och god.

Vetenskapligt kallas du mongoloid,

men varför skulle det ge dig en plats i skuggan, bredvid?

Lilla barn, vi älskar dig precis som du är,

och om livet blir jobbigt och svårt skall du alltid veta att du har oss här!

Vi tycker livet redan varit hårt för en varm liten varelse som du,

så vi vill göra allt för att underlätta hädanefter nu.

Livet kan ibland vara både hårt och oförklarligt,

och att förstå allt det där kan vara lite marigt.

Välkommen till oss, du lilla barn,

nu skall vi tillsammans reda ut livets trassliga garn!                                                             Susen M J © 1980

            

Kapitel 154: Susens tankar 1 år på Alla Hjärtans Dag❤

 

Susens tankar 1 år på Alla Hjärtans Dag❤❤❤

Jag kan verkligen inte fatta att det är ett helt år sedan i dag som jag började skriva på min blogg här i Susens tankar - den 14 februari 2017! Det har varit en fantastisk resa! Och jag är så otroligt tacksam för att jag äntligen tog tag i tanken och gjorde allvar av skrivandet. För det satt långt inne, och jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle lägga upp min blogg. Det kom efter hand, och den har kommit att handla om mig och mitt liv, när och hur jag vill! Det har varit svårt men också väldigt nyttigt att skriva om den mobbing, och den känsla av utanförskap som jag växte upp i! Jag har skrattat, gråtit, känt mig melankolisk, men också glad, och otroligt tacksam för min styrka, och att jag trots alla omständigheter, behållit min starka människokärlek. Jag hade bearbetat mig igenom mycket tidigare, men nu känns det som om jag arkiverar den mörka delen av mitt liv. Den finns för alltid med i min historia. Men den ligger inte längre och tynger i en "ryggsäck", utan finns numera arkiverad i minnenas arkiv där det förflutna hör hemma, om jag skall vara helt ärlig med vad jag har kommit fram till. Och jag har blivit så mycket friare i den vetskapen.

 

Dessutom har jag publicerat alla de dikter som jag började skriva någon gång i slutet av 1970-, början av 80-talet, fram till för kanske tio, femton år sedan. Även de engelska dikter jag skrivit följde med av bara farten. De flesta av mina dikter är publicerade tidigare, i bland annat GT, Göteborgs Tidningen, och i amerikanska Coffee-table books i USA. Men nu finns de alla här, vilket är jätteroligt. Och dessutom, fortsatte jag sedan med mina krönikor. Så nu är så mycket av mina alster verkligen samlade och det är fantastiskt, för nu ser jag verkligen hur mycket jag faktiskt har skrivit, men också upplevt i mitt liv.

 

Fram till i höstas skrev jag ganska regelbundet, men sedan har tillvaron pockat på min tid och kraft lite mer än vanligt, så historien går nu lite långsammare fram. Har ju valt att publicera en text för varje datum, och det vill jag gärna fortsätta med, men det betyder samtidigt att jag nu ligger efter rejält, ganska exakt till i oktober förra året. Men vad gör det när jag väl fått HELA min historia på pränt? Det får ta den tid det tar helt enkelt. Precis som papsen sa om vad han upplevde var det bästa med pensionen: Inga Måsten!

                      Susen M J ©

 

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag❤❤❤

 

Foton: Susens tankar❤❤❤

  

 

God Jul önskar Susens tankar 2017

En riktigt God Jul önskar jag er Alla

från

Susens tankar

 

Foto: Susens tankar God Jul

                 Susen M J © 



Susens Dikter 69: Julen Nalkas

Julen Nalkas
Nu är åter julen här,
till glädje för alla som håller den kär.
Från stearinljus värme strömma mot oss,
ja, om man inte använder elektricitet förstås.

Granen står grön och grann i sin vrå,
med massor av vackert att titta på.
Barnen dansar runt i ring,
deras ögon tindrar, och de vuxna minns sina barndoms jular med sting.
tårar som faller ingen hindrar.

Nu hoppas barnen bara,
att tomtens Nissar sagt att de hela året varit snälla och rara,
så att de på Julafton får sina klappar,
man vet ju att Nissarna allting snappar.

En blick mot julaftons klara stjärna,
undrar vad den döljer i sina ljusa strålar, 

en mystik man vill veta så gärna,
om vad den på den mörka kvällshimlen målar.

             Susen M J © 1979
                                                                           

Susens Dikter 68: Det är vinter

Det är vinter
Det är tyst, det är kallt och frostigt, det är vinter,
och snart är det jul.
Den stjärnklara himlen blinkar och ler,
som om den ville säga: ”Hejsan, vi vakar över er alla, vi hör och vi ser.”

En snöstjärna faller mot mitt fönster,
smältande rinner den fort.
Ett tassande djur trycker spår i mjuk snö,
linkar vidare bort.

Vi är på den sida årstid då våren inte syns alls,
då hopp om värme och färger blott är en infrusen önskan.
Vi värmer oss i skinn och teddy ifrån topp och till tå,
småfåglars kvittrande sång har försvunnit till varmare länder,
och sjunger nu vid solstekta bländande stränder.
När det töas vänder de åter.

Men NU är det Frost, det är Kallt,

Det Är Vinter!
          Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar

Susens Krönikor 8: NU ska vi vara snälla

Susens Krönikor  

NU skall vi vara snälla

Julen står för dörren. Den tid på året då vi hävdar snällhet lite extra. Under senare år har utvecklingen dock gjort gällande att vi skall tänka mer på oss själva än på andra. Lite sköt dig själv och skit i andra - mentalitet, som spridit sig in i de flesta sammanhang. Snällhet blev därmed synonymt med dumhet. Och att finnas till för, och bry sig om sin omgivning, otroligt "lågprioriterat". Egentligen inte så konstigt med tanke på den allt snabbare livspulsen i familjeliv och samhälle. Och människor står i kö för att gå in i den ökända väggen. Duktigheten slår oss i huvudet och vi skall klara ALLT som alla andra gör. Tills vi stupar. Oumbärlighet har blivit mantra. Men som han sa på föredraget för flera år sedan: ”Om du tror att du är oumbärlig, så är det bara att besöka en kyrkogård, och se ut över gravarna. Där ligger fullt av oumbärliga människor.”

 Drastiskt så det förslår. Visst. Men samtidigt en väl fungerande tankeställare. Kvinnan jag läste om i dagstidningen hade nog önskat sig ett längre liv i snällhet, om hon kunnat välja. Hon satt dessvärre i dödens väntrum, tillsammans med en förlamande trötthet som ständig gäst i sitt hospice-rum. Det hon sa sig ångra mest i eftertankens kranka blekhet, var att hon inte umgåtts mer med familj och vänner. ”Jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men nu har jag ingen chans att göra saker och ting annorlunda.”

 Stefan Einhorn har förstått det där. Så väl att han skrivit böcker i ämnet. Men så är han också professor i onkologi (läran om tumörsjukdomar) och överläkare på Radiumhemmet, där han ständigt möter cancersjuka i sitt yrke. I den verkligheten förbleknar tankar på självhävdelse och egoism. På baksidan av hans bok Medmänniskor står det följande om Stefan Einhorn: ”Han påminner oss om att en enda handling kan göra skillnad i en människas liv och han ställer frågan: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska – vems uppgift är det då?”

 I mitt yrke som undersköterska i förlossningsvården krävs en enorm förmåga att lyssna. Att inte se förbi människors smärta. Utan låta varje kvinna förstå att hon är hörd. Förstådd. För vet hon bara det, så kan hon stå ut med ganska mycket. Jag har satt en ära i inte bli till den grad härdad att jag inte längre ser kvinnornas smärta. Trots decennier i branschen. Samtidigt vore arbetet outhärdligt om jag inte hade en viss distans mellan mig, och den smärta som fyller avdelningen. Varje dag. Året runt. Den födande kvinnan har gjort sitt när barnet anlänt, medan jag går vidare för att lotsa nästa. Många gånger när de nyblivna föräldrarna inte vet till sig av glädje, så har de uttryckt sin djupa tacksamhet och kallat oss änglar i efterförloppet. Änglar? För att vi gör vårt jobb? Lyssnar. Och försöker vara lyhörda i alla nyanser. Då har jag ibland funderat över hur illa ställt det är i vårt samhälle. Om omtanken om våra medmänniskor blivit så sällsynt, att man - när man väl möter den – misstar den för att vara en änglagärning?

 Vi inte bara kan, utan måste faktiskt värna varandra, i en tid som vår. När kylan länder och främlingar emellan tilltar varje dag. Rädslan för att gå ut efter mörkrets inbrott är mer regel än undantag. Och vi sneglar till och med misstänksamt på människor som fått stopp på bilen utefter vägkanten. Inte vågar jag väl stanna och erbjuda min hjälp, eller? Det är just det, att de allra flesta människor har otroligt svårt för att be om hjälp. Samtidigt som det ligger en sådan tillfredsställelse i att just hjälpa. För visst mår man så där alldeles speciellt gott när man gjort en medmänniska en tjänst. För att inte tala om när man blir erbjuden hjälp. Som man inte ens behövt be om.

 I USA hade jag i mer än tjugo år en ”adopterad farmor”. En helt fantastisk kvinna. Hon blev 94 år gammal. Ända in i det sista klarade hon sin vardag: ekonomiskt, logistiskt och socialt med mycket begränsade medel, och utan vare sig bil eller nära till butiker. Hon hade aldrig ens haft körkort. I Amerika! Hon klarade sig ändå. Och hon gjorde det med den äran. Som djupt troende föll det sig helt naturligt för henne att se till dem som var sämre lottade än hon själv. Varje vecka skänkte hon lunchpaket: egenhändigt gjorda smörgåsar och hembakat till de hemlösa i trakten. Ibland undrade jag hur hon lyckades sköta hus, hem, och livet i övrigt. Helt utan transportmedel. Vare sig privat eller kollektivt. Då såg hon allvarligt på mig och svarade: Gud ser till mig. Och alla jag känner är så snälla mot mig! Kontentan som alltid: Ju mer du ger, ju mer får du tillbaka. Så var generös för vår bästa tid är just NU!

                     Susen M J ©

Susens Dikter 67: Du ljusa Lucia

Du ljusa Lucia
Du ljusa Lucia i mörkret vandrar,
och din vackra röst med nattens tystnad blandas.
Tärnorna tyst smyger efter på tå.
och envar gör sitt bästa för att alla ett ljust minne skall få.

Runtom står människor och tittar med stor beundran,
kanske även ett mått av förundran.
Tåget vandrar stadens gator tills morgonen gryr,
och nattens mörka skuggor flyr.

Du ljusa Lucia har fullgjort din plikt,
och under din vandring gett många ett minne så rikt,
att de på detta kan leva,
tills de nästa år får det återuppleva. 
Vackra stämmor tyst tonar bort, och vi undrar varje år;
Hur kunde detta möte passera så fort?
                Susen M J © 1979

Foto: Susens tankar

Kapitel 153: Sandra! Ann! Till Er Och Alla Som Läser: Tack!

Jag Vill Rikta Ett Stort Tack! Till Sandra, Till Ann, & Alla Läsare!
Det är så härligt att jag äntligen skriver! Det är som om det alltid varit meningen att det är Här & Nu jag skall skriva ner det som närt och grott i mig livet igenom. Att då se att jag har läsare från i stort sett hela världen är Helt Fantastiskt!

Det är bara nio månader sedan jag startade Susens tankar! Men utan hjälpen från min underbara vän Sandra som komponerade min vackra sida, så hade det nog aldrig blivit av! Jag hade idéerna för hur jag ville att Min Blogg skulle se ut, men stötte på svårigheter när jag började bygga sidan. Sandra kom till min räddning och löste det över en natt när hon hade svårt att sova för att hon tampades med tuffa sjukdomsbesked:
Tack Min Goa Vän, Du Är Helt Fantastisk!

Men, hade det inte varit för Ann som pressade på att jag skulle sätta igång och skriva, så hade jag nog inte börjat än! Åh vad arg jag var för att du tjatade så på mig! Och Åh vad glad jag är i dag att du gjorde det! 

Så som sagt; Tack till er möjliggörare. men också till er som läser. Det ger mig kraft, mod och styrka att göra det jag alltid velat göra; Skriva!
                  Susen M J © 

Kapitel 152: Vidare mot Orlando & Key West i Florida samt Utah, Wyoming, Montana, Idaho & Arizona

Vi hade definitivt inte behövt oroa oss över att "sova ute" då vi anlände till Orlando i Florida. Ja, jo vi skulle egentligen ha flugit till Miami, men ändrade vår planering på flygplatsen och valde som sagt Orlando i stället. Samtidigt passade vi på att ringa och boka rum på ett av alla de hotell som fanns med i den Entertainment-bok vi tagit med oss från Sverige. Vilket visade sig vara ett lyckokast! Själv har jag nog aldrig bott på ett lyxigare hotell, med stor flygel och vatten som porlade ur enorma fontäner över bergväggar på entrévåningen. Jag bor i och för sig lika gärna på hostel, motell eller inkvarterad trångt hos vänner, men det är roligt att även fått ha upplevt några nätter på lyxhotell.

Vi hyrde bil och besökte Epcot Center där vi bland annat ringde till Scho och Raymond på en trådlös telefon större än oss själva. En annan dag besökte vi Sea World där vi såg shower med enorma dresserade späckhuggare, och även matade delfiner med småfisk. Så här i efterhand reflekterar jag ofta över djur i fångenskap på ett helt annat sätt än de gånger jag faktiskt besökt djurparker och cirkusar, och kan konstatera att det faktiskt är upplevelser jag lätt kunnat vara utan! Inte ens Los Angeles Wild Animal Park, där djuren lever "ganska fritt" i enorma parkliknande skogsområden, och därmed sällan är synliga dagtid, eftersom de gömmer sig i vegetationen, anser jag mig ha måst besöka: Om jag bara vetat att djuren i stället fick leva i frihet där de hör hemma!

Vår resa fortsatte sedan ner till fantastiska Key West som blev en annorlunda och exotisk upplevelse med närheten till träskmarker och sin exotiskt färgsprakande semesterdåsighet. Där passade vi på att besöka Hemingways residens, och dess ökända katter! 

Under alla de gånger jag varit i USA så är det hittills enda gången jag besökt det varma, blommande och färgstarka Florida, och trots alla år som passerat sen dess, så gjorde alla delarna av vår rundresa starka intryck som gav massor av fina minnen.

Så är även fallet när det gäller nästa del av vår resrutt som gick vidare till Utah, Wyoming, Montana, Idaho och Arizona. En av våra intentioner med den rutten var bland annat att besöka nationalparken Yellowstone. Resan dit blev oändligt lång då vi körde vilse, och i stället för att åka in via den södra ingången, på grund av olika missar i vår kartläsning, sent om sidor hamnade vid den norra. Som dessutom visade sig då vara stängd för säsongen, på grund av den annalkande vintern. Någonting vi ju kan skratta åt i dag, men som absolut inte var så roligt där och då! Så  har vi ju besökt Yellowstone - från utsidan - eftersom vi nästan körde i en halvcirkel runt parken.

Bättre gick det när vi efter många timmar och långa mil bakom ratten äntligen körde in i Grand Canyon! Det var en upplevelse utöver det vanliga, som jag faktiskt önskar att varje människa på jorden fick uppleva! Själv blev jag totalt mållös när jag blev varse dess enorma storhet, vilken fick mig att känna mig så försvinnande liten på jorden, att jag ofta senare skojat och sagt att: Känner man sig stor och tycker att man behöver banta, så kan man ta en tripp till Grand canyon och genast bli fri den villfarelsen. Förenklat naturligtvis när man tänker på all den problematik som följer i spåren av övervikt och hälsofarorna med det, men just när det gällde storlekar i jämförelse med vartannat, så kände jag mig för första gången i mitt liv så oändligt liten. Kanske som att möta flera jättar i en.

Vi fångade just det där allra första mötet med Grand Canyon på film med vår nya videokamera. Man kan nästan förnimma den fantastiska storslagenheten, och egentliga tystnaden som ligger som ett lätt täcke över de enorma ockraröda klippformationerna. Genom nervevade bilrutor flyter fantastiska toner av Kenny G:s sopransaxofon; Forever In Love. Och jag kan nog knappast beskriva mina känslor för just Grand Canyon på ett bättre sätt än För Alltid Förälskad. Och fyra år senare var jag mycket riktigt tillbaka till platsen för min nya Stora kärlek igen. Men det skriver jag om längre fram i min berättelse...

                Susen M J © 



Foton: Susens tankar

Kapitel 151: The Swedish Bum

Det hade blivit dags att lämna Connecticut. Trots att vi stretade emot så gott vi kunde så kom till slut dagen då vi skulle lämna Scho och Raymond, för nya mål på vår sex veckor långa rundresa i USA. Som jag en gång skrev i dikten Sommarkväll:
"Dagen är över, även den längsta har en ände;
Varför tar de roliga stunderna slut fortare än de tråkiga?
frågade sig någon jag kände."

Och det är väl en fråga som vi människor aldrig lär sluta ställa, eller få svar på heller för den delen.
Vi var både ledsna och glada inför vårt fortsatta äventyr, jag och Maggan. Men löftet om att vi var varmt välkomna åter, gjorde det ändå på något sätt lättare att ta farväl av mina "amerikanska farföräldrar".

När vi återlämnat hyrbilen var det dags att ta oss till en busstation för att sedan arbeta oss vidare till: Florida! När vi satt där på stationen och väntade på att bussen skulle komma, så fick jag syn på ett ställ med vykort utanför en kiosk. Bland korten hittade jag ett väldigt fint att skicka till  Scho och Raymond. Jag skrev tacksamma rader med massor av kärlek, och sedan avslutade jag kortet med:
"Two Swedish Bums On Their Way To Florida" som betyder ungefär: "Två uteliggare på deras väg till Florida". "Uteliggare" på grund av att vi så smått börjat bli nervösa över det faktum att vi inte bokat någon övernattning i Florida. Vad jag inte visste när jag då, när jag skrev och postade vykortet, var att jag sedan fortsatt skulle få heta "The Swedish Bum" i decennier framöver.

                     Susen M J ©

Kapitel 150: Bara första av många härliga besök i Connecticut

Den videokamera, av märket Sony, som vi köpt precis innan vi lämnade New York City kom nu väl till pass. Och vi kämpade på för att lära oss hantera alla dess funktioner. Men förstod snabbt att svårare än själva tekniken, var faktiskt att få folk att vilja medverka vid inspelningarna! De flesta blev helt enkelt väldigt obekväma av att bli filmade. Och det i sin tur ledde därav till att det kändes som om man faktiskt körde över människor i sin iver att dokumentera. Samtidigt var ju vetskapen om att få med sig så mycket mer än bara stillbilder som minnen hem så fantastisk, att det på något vis tog överhanden. Och i dag är jag så glad över att ha vår filmade resa att titta på och minnas. Inte bara bilderna och att de är rörliga, utan att även rösterna och vad vi pratade om är så otroliga minnen.

Dagen efter vi anlänt till Connecticut, kom Scho och Raymond tillbaka till motellet och hämtade upp oss igen. Vi åkte tillbaka till deras hus för ännu en heldag i deras sällskap. Och med hjälp av telefonkatalogen, The Yellow Pages, fann vi en lämplig bil att hyra för resterande delen av veckan som vi skulle stanna i staden. Och i och med det kände vi oss än friare. Nu kunde vi själva ta oss fram och tillbaka till Scho och Raymond. Vid flera tillfällen körde vi dit med tonerna av This Is It, av och med Kenny Loggins, i bilstereon. Även det fastnade på vår film vid något tillfälle, så den låten kom att bli signaturmelodin som fick ackompanjera vår goa känsla av att befinna oss där. Och även den förmån som det var att få tillbringa så mycket tid med Scho och Raymond: This Is It!
Ja, vi mådde verkligen toppen tillsammans med dem. Och vi hade så roligt ihop Vi fyra!

Eftersom vi stannade i Connecticut en hel vecka, så hann vi se och uppleva en hel del. Scho och Raymond visade oss runt, och presenterade oss även för delar av sin familj och vänkrets. Det visade sig också att jag, Maggan och Scho delade intresset av att gå i affärer. Och Scho botaniserade oss runt bland alla sina favoritbutiker, där jag och Maggan gjorde massor av fynd. Bland annat köpte jag en hellång vit kappa i 100 procent Merinoull, WOW! "Men hur ska du få med dig den i resväskan?" sa Scho bekymrat. Ja, det fick ju bli senare fråga, som ju faktiskt inte blev enklare att besvara för att jag även köpte en hellång morgonrock i vit frotté. Jag skrattade så att jag knappt kunde röra mig så fort vi pratade om mitt bagage, och de roliga miner och grimaser Scho åstadkom när det kom på tal.
"Jag skulle gärna vilja vara med och se hur du löser det här under de kommande fyra veckorna" skrattade hon muntert. Tanken gav mig naturligtvis ilningar i magen, men jag försökte att inte oroas.

Förutom att tillbringa massor av härlig tid med Scho och Raymond, åkte vi även på små utflykter på egen hand. Bland annat visste jag sedan tidigare genom en tidningsartikel, att Michael Bolton bodde i Westport som låg bara några mil ifrån Scho och Raymond. Klart att vi måste åka dit och uppleva atmosfären i artistens hemstad. Det blev en av många härliga utflykter i höstfärgernas vackra skiftningar i Connecticut. Och vi njöt obeskrivligt av våra dagar där, som vi inte ville skulle ta slut.

                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 149: Connecticut - Mitt andra hem

Det är ingen överdrift när jag säger att det kändes som att komma hem när vi kom till Connecticut! En ovanlig känsla att få uppleva så långt hemifrån. Närmare bestämt andra sidan jordklotet! För mig var det första gången i mitt liv jag kände mig så hemma någon annanstans än just Hemma!

Scho bjöd på ljuvlig mat som hon gång efter annan påpekade var only left overs! Eftersom hon alltid tycktes säga det till oss, började jag snart skoja med henne genom att fråga om det nu var så att vi alltid åt rester, så när lagade hon då maten första gången? Hon bara skrattade och undvek frågan, eller kallade mig screw-ball eller något annat kufiskt.

Då vi tillbringat några timmar hos dem den där första dagen, med god mat, Manhattans (drinkar) berättelser om vår första vecka i New York City, massor av skratt och högt i tak av humor, så diskuterade vi slutligen var vi skulle bo under den kommande veckan. Scho och Raymonds hus var litet och gulligt med två sovrum, vardagsrum och kök, perfekt i storlek för de två. Men inte för att husera två långväga resenärer från Sverige, med massor av bagage.

Vi enades alla fyra om att bästa alternativet boende var ett mindre motel en liten bit bort, så jag ringde dit och bokade rum. När kvällsmörkret var i antågande och tröttheten knackade på hos medvetandet hos oss alla, så packade jag och Maggan ihop oss. Och sedan körde Raymond och Scho oss till ännu ett mysigt boende.

Den där första natten kunde jag knappt sova, det var så fantastiskt att äntligen få träffa Scho och Raymond efter all tid av undran över hur det skulle kännas. Och så var det ännu bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag var euforisk!
                    Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 148: Mitt första möte med Scho

Vistelsen i New York City närmade sig slut, men vi kände intuitivt att det definitivt inte var sista gången vi besökte The Big Apple. Och nu skulle vi vidare på nya äventyr, och begav oss till Grand Central Station för att ta ett tåg mot New England, och en stat vi tidigare aldrig besökt - närmare bestämt Connecticut. Destinationen låg cirka 20 mil norr om New York City och det skulle ta strax under två timmar dit.

Jag njöt obeskrivligt av vetskapen att nu, NU, skulle jag äntligen få träffa min adopterade farmor för första gången. Vi hade då haft kontakt via brev och telefonsamtal i ganska exakt två år, och nu skulle jag äntligen få träffa henne och  hennes make Raymond "på riktigt". Kunde knappt sitta still på tåget, så uppskruvad kände jag mig. Och de två timmarna mellan New York och Connecticut kändes evighetslånga! Men tids nog var vi framme, och där mötte de oss - Scho och Raymond - på stationen. Wow, vilket möte, vilken känsla, och vilken fantastiskt go kram jag delade med dem. Det var verkligen som att komma hem!

                  Susen M J © 

 

 

 

Foton: Susens tankar

Kapitel 147: Höst & Äntligen USA... Igen!

Det blev en oerhört hektiskt höst med massor av planering och förberedelser, men så kom då vår efterlängtade avresedag i slutet av oktober. Den här gången skulle vi INTE bo på YMCA, utan hade skaffat oss en Entertainmentbok, som utöver en massa restauranger hemma i Sverige till rabatterade priser, även innehöll hotellrum från i stort sett hela världen. Även USA, där vi nu alltså kunde bo på fina hotell för halva priset.Vårt första stopp var New York City, och Omni Park Central Hotel på 7e Avenyn, i direkt anslutning till Central Park, vilket för oss var lyx på högsta nivå!

Vi var nu i New York City för andra gången och kände oss betydligt bekvämare i den stora kostym denna världsmetropol ger! Och vi älskade staden mer och mer för varje dag. Passade på att se; Frihetsgudinnan, Battery Park, World Trade Center, Empire State Building, åka hästdroska i Central Park, gå på skönhetsbehandlingar på Elisabeth Ardens salonger, Shoppa - bland annat en filmkamera som vi snabbt lärde oss använda och kunde föreviga vår resa på ett helt nytt sätt med, Uppleva musikaler som "Phantom of the Opera på Broadway" Dricka drinkar i Rainbow Room på 65e våningen i Rockefeller Plaza, Äta oss igenom menyer av den amerikanska mat vi lärt oss älska genom åren, som amerikansk Pizza, Cheese-cake, Smokey Ribs, Ice-cream Sundaes och så vidare i det oändliga. Med andra ord; Vi njöt obeskrivligt av att vara i USA i allmänhet, och i New york City i synnerhet! Och ändå var detta bara början! Vi hade mer än fem veckor, otaliga stopp och fantastiska upplevelser kvar framför oss på vår resa genom Amerika!
                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 146: Sommarsemester

Trots den sex veckor långa USA-resa som jag och Maggan planerade, och som skulle gå av stapeln den sista veckan i oktober, så fanns det utrymme och sparade semesterdagar nog för att räcka till full sommarsemester. "Va, ska du vara ledig en hel månad i sommar och sedan vara här i USA i sex veckor i höst - också?" sa Scho full av förvåning. "Här i USA vet folk knappt vad semester är, och de är lyckligt lottade som fåt två veckor om året!" fortsatte hon. Jo, jag visste det för jag hade ju bott i USA under ett helt år, och var fullt införstådd att de förmåner som vi nästan tar för givna i Sverige faktiskt är ganska unika. Jag kände mig trots allt jag gått igenom riktigt lyckligt lottad, och kanske en smula bortskämd också!

Delar av sommarledigheten tillbringade Maggan och jag tillsammans i Lysekil, vår vana trogen, och njöt nog extra mycket den sommaren på grund av vetskapen om vår förestående resa till USA.

                      Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 145: Tiden flög & Livet skavde

Från det ögonblicket då jag och Maggan bestämt oss för ännu en resa till USA gick tiden obarmhärtigt fort, trots att vi tyckt att vi hade fem långa månader på oss. Med andra ord, all tid i världen! Men trots det var livet inte enbart fyllt av idel solsken. För de handeksem jag nu dragits med i mer än fem år, ville bara inte ge med sig en tum! Vad jag än gjorde! Dessutom hade jag återkommande infektioner i ena näsborren, den via vilken doktorerna på Neurokirurgen opererat bort det Hypofysadenom jag drabbats av. Och trots att nästan två år passerat efter operationen, så hade jag alltså återkommande täta infektioner, som var svåra för kroppen att hantera och som därför krävde antibiotika. Men när jag slutligen räknade ut att jag genomgått tretton penicillinkurer på arton månader, så kände jag att:

Nu får det vara nog!

Och som om det inte var nog hade jag fått en stor rodnad i ryggslutet och ner mot ena skinkan. Det var inte bara det att det var rött och irriterat, utan gjorde vansinnigt ont också. Jag fick som elektriska stötar rakt igenom nervtrådarna i det området: "Det är Bältros!" sa doktor Håkan tvärsäkert när jag först beskrev mina besvär, och sedan visade honom den stora rodnaden en dag på jobbet. Bältros? Det Också? Jag var verkligen trött, och ledsen över alla hälsoproblem min stackars kropp fick gå igenom. Dessutom var det ju min vikt, för den fick jag ingen som helst ordning på, trots att jag fått veta två år tidigare att: "Bara du börjarmed Levaxin, ämnesomsättningsmedicin, så kommer dina viktproblem troligtvis lösa sig som av sig självt!" Lösa sig av sig självt? Var det ett välmenat skämt eller? Jag hade snarare gått upp massor i samband med, och i efterloppet av, hypofysoperationen! Och Levaxinet hade inte gjort ett dugg för att motverka det. Däremot var jag väldigt glad över att jag inte frös längre, och att jag hade normal puls. Men vikten det var en helt annan sak, den hade jag nu kämpat med i stort sett större delen av mitt trettioåriga liv. På alla sätt möjliga, med träning, kost, Homeopati, dietister, uteslutande av socker & fett, för att inte tala om Viktväktarna, som jag faktiskt varit med i fyra, fem gånger, gett allt och dessutom alltid varit den enda som faktiskt tränade i de grupper jag deltagit i. Utan att något av detta någonsin hjälpt mig lösa gåtan med min övervikt! Det hade liksom blivit mitt livs kvarnsten om halsen! Och jag kände allt som oftast att om jag bara kunde lösa den gåtan och äntligen gå ner i vikt, DÅ skulle även resten av mitt livs sorgliga skavsår läkas som av sig självt!

Åh Vad Lite Jag Visste Om Livet Egentligen!

                    Susen M J ©

Kapitel 144: När Scho blev min farmor

Numera inte bara brevväxlade jag och Scho, som jag kommit i kontakt med via Michael Boltons Fan Club, utan nu ringde jag henne allt som oftast. Vilket hon bannade mig för ungefär lika ofta som jag ringde: "Du måste spara dina pengar!" Men jag bara älskade att prata i telefon med henne. Vår kontakt hade på kort tid fördjupats till en alldeles speciell, och väldigt nära gemenskap. Ganska exakt ett år efter vår första kontakt, så skrev hon följande rader till mig:

"Do you want another grandmother? Five Singapore girls (they are friends) and one Philippine girl, have adopted me as their "Grandmother Scho". Thru their letters (to the Michael Bolton Fan Club), they sound like very nice girls, so thought maybe you would like to join the group? Again much thanks - and the very best of luck. Affectionally Scho."

Hon erbjöd sig alltså helt generöst att bli min adopterade farmor, vilket gjorde mig jublande glad, för under den korta tid vi känt varandra hade jag redan förstått att hon var en underbart varm, godhjärtad och kärleksfull människa. Så från och med att jag fick frågan den där dagen, så var, och är hon fortfarande, min farmor Scho.

Och nu såg det dessutom ut som om jag skulle få träffa henne för första gången inom en ganska snar framtid. För hon svarade kort därpå: "Visst, Naturligtvis!" på frågan om jag och Maggan fick komma förbi och hälsa på henne och hennes make Raymond, under vår planerade USA-resa den hösten. Det var bara fem månader dit, men jag kunde knappt vänta, för nu hade jag plötsligt ÄNNU MER ATT SE FRAM EMOT! Min glädje visste inga gränser.

                   Susen M J ©

Kapitel 143: Inför nästa USA-resa

Maggan blev om möjligt lika glad för min skull som mina föräldrar, när jag dagen därpå berättade för henne om den ersättning jag skulle få för behandlingsskada av försäkringsbolaget. Och hon var genast med på noterna när jag frågade om hon ville följa med till USA igen. Och i samma ögonblick som det var bestämt började vi planera vår förestående resa. Eftersom beskedet kommit i mars månad så hade vi ju inte ens hunnit börja fundera så mycket över sommarsemestern - än mindre planerat när, eller lämnat in våra ledighetsansökningar. Och just därför hade vi nu stora möjligheter att fritt tänka över hur vi ville göra. Både med semestern och vår stundande resa. Och eftersom jag åren före varit sjukskriven en del, på grund av både hypofysoperation och svåra handeksem, så hade mina insparade semesterdagar lagts på hög. Därför kunde jag snabbt konstatera att jag skulle kunna ta ut semester både under sommaren, och för en långresa i oktober, november. Så det kunde inte bli bättre.

Den här våren diskuterade vi även hur min framtida arbetssituation skulle komma att se ut, i och med att arbetet inom förlossningsvården var orsaken till handeksemen. Och under en period fick jag prova på kontorsarbete på vårt patientkontor. Men av någon anledning som ingen av oss inblandade: varken jag själv, min hudläkare, chef, personalansvarig, eller handläggare på försäkringskassan, blev riktigt klok på, så blev mina eksem inte ett dugg bättre. Trots att jag under flera veckor slapp all kontakt med vatten och städ i mitt dagliga arbete. En anledning jag kan se så här i efterhand, och som kan ha haft stor inverkan, var väl kanske att jag helt enkelt varken trivdes, eller kände mig hemma i jobbet.

Vi bestämde i alla fall att jag tills vidare skulle fortsätta ett tag till i mitt arbete som undersköterska, samtidigt som vi funderade över alternativa framtida lösningar. Och i all hemlighet gjorde sig åter min gamla dröm påmind. Den om att bli journalist.

                  Susen M J ©  

Kapitel 142: Delad glädje fördubblas... eller mer!

I mitt arbete som undersköterska var jag som allmänt känt - underbetald! Och det är egentligen en rejäl underdrift! För vi arbetar, och tar hand om Människor dygnets alla timmar årets alla dagar! Och för det har vi en lön vi knappt kan försörja oss på. I alla fall om man som jag lever ensam!
Så när jag fick besked ifrån Konsortiet för Patientförsäkring den där dagen, och att de kommit fram till att ögonläkaren gjort fel i sin behandling av mig. Och att jag för det nu skulle ersättas ekonomiskt, så visste min glädje inga gränser! Minns att jag varit så trött den där dagen när jag kom hem ifrån arbetet att det kändes som om jag befann mig i en dimma. Och att jag helst bara velat gå och lägga mig och sova, trots att klockan inte ens hunnit bli fem på eftermiddagen. Men då jag öppnat och läst innehållet i brevet, som berättade att jag skulle ersättas med lite drygt 100 000 kronor inom det snaraste, så bar mig glädjen genom tröttheten; Jag gick hem till mamma och pappa för att berätta!

Min kropp var så fylld av glädje att det nästan kändes som om den inte fick plats inom mig, utan ville pysa ut på alla möjliga vis för att det liksom bara bubblade i mig. Framför allt kände jag så tydligt att jag måste få berätta för min familj! Och den stora glädjen det handlade då inte enbart om ersättningen i sig, utan om att försäkringsbolagets personal ansett att jag var berättigad till den! De ansåg verkligen att ögonläkaren gjort fel då hon år ut och år in missat att jag hade ett så massivt synfältsbortfall.

Kvällen hos mamma och pappa var så mysig att den trots alla år som passerat satt sig djupt i mitt minne. Vi åt tillsammans, fikade, och sedan berättade jag om ersättningen jag skulle få från patientförsäkringen medan tårarna bara rann. Och det var så underbart att det för en gångs skull handlade om enbart glädjetårar! Och att hela min familj delade mina känslor och var så enormt lyckliga för min skull. Och de höll med mig i mitt beslut till hundra procent, nästan, när jag berättade att jag nu skulle betala av det banklån jag hade, och bli helt skuldfri. Och så gick tankarna till min familj, för jag ville gärna dela med mig nu när jag plötsligt kände mig rik, men: "Nu Susen, så ska du tänka på dig själv! Det kanske känns som om du fått en stor summa, men försök att hålla i dem nu för de försvinner så lätt..." sa både mamma och pappa. Men det finns ju inget roligare än att ge, så där lyssnade jag inte riktigt. Och så skulle jag resa! Till USA igen! Och den här gången kanske till och med få träffa Scho...?

                   Susen M J ©

Kapitel 141: Patientförsäkringen - Ersättning på grund av Ögonläkaren

Konsortiet för Patientförsäkring hette patienternas försäkring gentemot felbehandling inom sjukvården då. Och till den hade jag anmält felbehandlingen jag utsatts för hos ögonläkaren, eftersom hon missat att mitt synfält blev allt sämre under de mer än tio år jag varit patient hos henne! Hur är det möjligt att hon kunnat missa detta år ut och år in? vet jag att jag tänkte när diagnosen slutligen presenterats för mig. Och samma sak tänker jag fortfarande i dag; Hur är det möjligt att hon kunnat missa det år ut och år in? Med sådana undermåliga läkarinsatser är jag faktiskt hellre utan! För då hade jag kanske kommit mycket tidigare till någon annan som snabbt konstaterat vad som felades. NU dröjde det i stället tolv år innan Hypofystumören hittades och kunde opereras bort. Och med facit i hand, så vet jag att den fanns där - Hela Tiden. Naturligtvis inte lika stor som när den väl avlägsnades - 2 x 3 centimeter, som våra gamla femkronor ungefär - men stor nog att ställa till ett hormonellt helvete för mig!

Så med allt rätt i världen hade jag skickat in en anmälan met ett yrkande om ersättning på grund av felbehandling till Konsortiet för Patientförsäkring något år tidigare! Vem har sagt att det går fort? Nej, utan tålamod kommer vi inte långt! Och den där eftermiddagen i slutet av mars låg det så äntligen ett brev med deras logga på hallgolvet nedanför brevinkastet. Jag brukar alltid bli väldigt glad bara av att brevbäraren inte passerat, utan faktiskt lagt något i min låda. Då handlar det ju förstås helst om att få post från familj och vänner, och i allra sista hand - fönsterkuvert! Men den där dagen upplever jag, så här långt senare, lite som i ultrarapid En väldigt besynnerlig känsla av spänning och rädsla genomsyrade hela min kropp!

Jag tog upp kuvertet, vägde det lite i min hand, bar in det i vardagsrummet och la det på soffbordet. Jag vågade inte öppna det! För jag orkade bara inte bli besviken på grund av ett avslag på mitt yrkande! Jag hade gått igenom helveten, i omgångar, på grund av alla de läkare som inte lyssnat på mig genom alla år! Ögonläkaren var bara en av många, men henne var ju den enda jag hade träffat kontinuerligt. Och hon var den som missat mest egentligen. Jag hann tänka mycket när jag cirklade runt det vita kuvertet. Och runt i min lilla kompakta lägenhet under tid som verkade oändlig.

Till slut tog jag ett djupt andetag och slet upp brevet och läste. Sedan tog det en stund för innebörden att sjunka in. Jag satt som en ihopsjunken hög i mitt favorithörn av soffan och bara andades en stund. Och blundade. Försäkringsbolagets medicinska expert hade kommit fram till att det rörde sig om en behandlingsskada, och att jag skulle få ersättning på lite drygt 100 000 kronor! Och jag bara satt där - som förstenad.

Skrev om ögonläkaren den 28 juni 2017  Kapitel 68: Ögonläkaren

                     Susen M J ©

Kapitel 140: Snabb läkning

Läkningen gick snabbt efter myom-operationen som ägde rum strax före jul. Innan jag visste ordet av var det återigen ett nytt år i almanackan, och jag var igång och arbetade igen. Och tränade. Bland annat hade jag pratat med doktor Ingrid om just det här med att verkligen komma på fötter igen, och i den vevan bestämde vi att jag någon gång fram igenom skulle cykla till hennes lantställe som var beläget strax innan Marstrand. Det var en nätt cykeltur på sisådär fem, sex mil - Ena Vägen!

Senare det året, närmare bestämt någon gång under sommaren blev cykelturen av. Det blev verkligen en milstolpe i mitt tillfrisknande, och en väldigt härlig upplevelse. Doktor Ingrid hade ett av de mysigaste sommarställen jag besökt i mitt liv, med ett fantastiskt fint läge vid havet. Den där dagen då jag satte mig på cykeln för att ta mig från västra Göteborg förbi Kungälv, Ytterby och mot Marstrand var en strålande sommardag. Himmelsblå, och det saftiga gröna gräset och ängarna böljade i den ljumma vinden. Ju längre ut på landet jag kom desto bättre mådde jag.

När jag närmade mig Doktor Ingrids lantställe insåg jag också hur nära havet det låg. Havet - som alltid gett mig så mycket kraft och styrka. Visst var jag trött efter närmare sex mil på cykeln, men omgivningarna jag befann mig i gav mig sådan glädje. Och där fick jag sedan tillbringa ett otroligt härligt dygn med god mat och dryck, samtal om allt Mellan Himmel och Hav. Och där infann sig verkligen känslan av att ÄNTLIGEN vara på väg att komma på fötter igen!

                       Susen M J ©