Susens Engelska Dikter English Poetry 11: HESITANCE

HESITANCE
There is a road, which I hesitate to take,
there is a word, which I hesitate to say,
there is a feeling, which I hesitate to express,
there is a song, which I hesitate to sing.

The road would bring me forward,
the word is solitude,
the feeling is fear, and how it holds me back,
the song describes patience, and how far it could make me go,
if I just allowed it to.
Does it not sound as if I let hesitance rule my life?

            Susen M J©2000                        

Kapitel 76: Besök hos hudläkaren

Kapitel 76: Besök hos hudläkaren

Nu hade det äntligen blivit dags för mig att möta den kvinnliga hudläkaren för första gången. Hon var långt ifrån lika tvärsäker i sin framtoning som homeopaten, utan det var med långt större ödmjukhet och respekt hon tog sig an mina hälsoproblem. Och fick, till skillnad från homeopaten, därmed också mitt oreserverade förtroende. Redan vid första besöket. Hon gav förslag på olika metoder för att läka mina svåra handeksem. Så som exempelvis ljusbehandling, cortisonlösning, mjukgörande salvor, men även att jag behövde bomullsvantar under plasthandskarna - absolut inte använda handskar av gummi - och detta gällde inte enbart på jobbet utan även hemma! För att jag i stort sett skulle försöka hålla mig ifrån ALL direkt kontakt med vatten och fukt! Inte helt lätt med mitt arbete i förlossningsvården, med såå mycket städning som ålåg oss undersköterskor där. Även hemma, upptäckte jag nu, var jag i ständig kontakt med vatten! Så till och med när jag duschade och tvättade håret skulle jag nu, enligt min läkare, då använda handskar. Pust & Stön! Det var varken enkelt eller roligt, men fullständigt nödvändigt, så illa skick som mina händer var i! Så jag kämpade på, och till och med skalade räkor med plasthandskar vid ett tillfälle. Men där gick nog min gräns, för det var inte många räkor jag fick ätit under den festen;-)

Jag kände mig glad och på något sätt befriad efter mitt första möte med min hudläkare: Kanske skulle det gå att få rätsida på mitt hudproblem och mina värkande händer ändå. Ja, jag kände mig så upplyft och fylld av ny energi och tillförsikt där och då när jag lämnade hennes mottagning, att när jag passerade ögonkliniken på väg därifrån inte kunde motstå min impuls att stanna till, i stället för att bara passera, helt sonika stegade in på ögonmottagningen och frågade: "Hur bär man sig åt för att få en tid hos en ögonläkare här hos er?"

                Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 10: To Be Strong

To Be Strong

To be strong

and manage
and move on

proud with one´s head held high

out of every crisis
and stand strong for every blow
and run one´s head against a wall
over and over again

-ALONE-

Oh God, what wouldn´t I give

to be able to sink into
somebody´s arms and say;

 

HOLD ME!

           Susen M J© 2000

Kapitel 75: Hemma igen

Kapitel 75: Hemma igen

Det var verkligt svårt att lämna Karibien efter två helt fantastiska veckor. Samtidigt var ju resan förlagd i mars/april så när vi återvände hem hade vi hela den långa, underbara svenska våren och sommaren framför oss! Och det kändes fantastiskt härligt! Så vi återgick till arbetet och kom snabbt in i våra rutiner på Förlossnimgsavdelningen igen. 

Tidigare, innan Karibien-resan, hade jag, i en desperat önskan om att komma till rätta med mina hälsoproblem, som alltså omfattade allt ifrån handeksem, synförsämring till trötthet och viktproblem, 

kontaktat en Homeopat. Hon var pensionerad sjuksköterska, alltså riktigt välutbildad, och hade rykte om sig att vara både duktig och seriös. Men när jag i samband med att vi återvänt till Sverige upplevde att inga av de mängder av homeopatmediciner, eller övriga råd och dietlistor hon gav mig - varav allt kostade mig massor av pengar - hjälpte, så frågade jag rakt ut: "Men det här med min konstiga syn - kan det vara så att jag har en tumör i huvudet?" "Nej!" svarade hon tvärsäkert. "Det hade jag i så fall sett i dina ögon!" I efterhand kan jag verkligen inte förstå hur hon vågade uttrycka sig på det viset. Men kanske är det så med homeopati, och även annan alternativmedicin; att när det inte fungerar så är det bara så inom gebitet, vare sig de är medvetna om det eller ej, att de helt enkelt bara inte vill erkänna sina tillkortakommanden? Vad vet jag, men skrämmande är det verkligen. För hennes svar var oerhört farligt där och då!

                       Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 9: The Poultney River

The Poultney River
The most memorable of that day,
was the beautiful, clear music of the river
I urged to describe it, but the words were missing.
I tried streaming rain and boiling water,
but  did no justice to the music.

The stream was whirling along its path.
The current whipped the water to whitish foam,
like whipped cream, or bouncing cotton balls.
The rippling song of the river followed us, as we walked,
constantly changing.
Only the lyrics were missing, or so I thought,
but realized that nature works in perfect synchronized harmony,
where lyrics are made of other than printed letters.

I filled the missing lyrics with my thoughts,

which made the concept of the song beautiful to me.
The sky was blue, filled with clouds in different shapes and forms.
Suddenly more music added.
An uncountable amount of geese,
shaping a V high up in the sky, singing their farewell.

Autumn was coming to an end.

Winter was moving in on all living.
The birds were moving south, while we had to stay and struggle.
The deciduous trees were losing their leaves.
Red, yellow and orange.
The stunning colors covered the entire ground,
like an enormous rug, or carpet, laid out for a special occasion.

The half-naked branches made me wish for spring,

but at the same time they opened up a wider view.
The water was cold, crisp and clean.
I found milkweed, ragweed and rhubarb,
I stumbled over foxtail, or was it timothy grass?
I picked it gently to avoid ruin its root system.

I saw an empty birdhouse standing on a high pole.

A chikadee was flying over it;  irony striked nature.
A rusty milk container; human negligence.
I spoted evidence of deer in their resting place,
shivered while thinking of experts on the skill: the Indians.
What an awesome feeling.

It was a good day at the Poultney River.

We were not alone, or at all quiet.
How many species did we scare away?
Nature sang to us, and we repaid it by screaming.
The river is always there though.
Waiting, constantly moving, changing its scenery as well as its song.

                                       Susen M J©2000

Foto: Susens tankar

The Poultney River, Vermont. USA

Kapitel 74: Tobago

Kapitel 74: Tobago

Veckan på Barbados gick fort, men semestern var långt ifrån över, för nu skulle vi flyga vidare för att stanna en hel vecka på Tobago! Det lugnare tempot där var genast påtagligt, och snart andades vi i takt med livet. Lokalbefolkningens vänliga attityd var väl känd och påverkade oss oerhört positivt.
All återstående stress bara försvann helt enkelt. Vattnet i havet var så ljummet att det knappt svalkade bort solens hetta. Vi solade, badade, gjorde utflykter till vattenfall, upplevde korallrev via glasbottenbåt och genom att snorkla, och så tog vi en båtutflykt för att se flygfisk bland annat. Men där gick min syn bet... återigen!

Ja det var ju det där med min syn, för under veckorna i Karibien började den göra mig mer och mer konfunderad. En dag hade vi bestämt oss för att göra SPA-behandlingar på oss själva: Hårinpackning, ansiktsmask och fotvård ute på vår underbara balkong med havsutsikt. Det var supermysigt, men när jag kom så långt som till att måla mina tånaglar, så blev det helt enkelt stopp: Jag kunde helt enkelt inte fokusera tillräckligt mycket för att se mina tår! Trodde jag. Nu började jag bli riktigt orolig för mig själv. Ja, för sedan var det sömnen också, trots dessa fantastiska dagar i detta undersköna paradis så hade jag otroligt svårt att sova. Det var ren pina att ligga vaken flera timmar i sträck mitt i natten. Och eksemen på mina händer, som jag trott skulle må finfint av allt sol och badande, fullkomligt exploderade i stället. Men utöver mina hälsoproblem, och trots dem, var resan till Karibien bland det mest fantastiska jag upplevt i semesterväg.

                        Susen M J © 

 

 

 

Foton: Susens tankar

Susens Engelska Dikter English Poetry 8: Such is life

Such Is Life
The wildest day
in a spur of a moment.
There is a softness,
the tender has entered.
Go with a smile,
luck will find you,
and if you ever regret;
stop crying, laugh at the insults, lift your hat, and move on.
                  Susen M J© 2000

Kapitel 73: Grenadinerna... mmm...

Foton: Susens tankar

Kapitel 73: Grenadinerna... mmm...

Någon av de första dagarna på Barbados fick vi höra talas om man kunde boka en heldagsutflykt till öriket Grenadinerna, och undrade nyfikna vad det innebar. Jo, då flög man, i ett litet propellerplan som tog max tio personer, ut till en av Grenadinernas öar, och sedan seglade man där under en hel dag! Det nappade vi på direkt! Jag kan säga att jag har flugit en hel del under mitt liv, och egentligen aldrig varit flygrädd, men det där lilla planet var en utmaning! Allt blev så nära, och man såg ut över omgivningarna på ett helt annat sätt än man gör i stora jumbojets. Och landningen sedan, som skedde på en pytteliten landningsbana som inte var bredare än en vanlig svensk asfalterad huvudled. Men passkontrollen däremot, som skedde i ett litet bås direkt vid flygfältet, var den mest rigorösa jag någonsin varit med om, varken förr eller senare!

Vi blev hämtade vid flyget av ett  par som tog oss till sin stora segelbåt i hamnen, sedan seglade vi bland öar och korallrev under en helt sagolik dag. Vattnet var så kristallklart att vi kunde se de regnbågsfärgade "akvariefiskarna" på 40 meters djup! Vi fick gå iland på en obebodd ö och sola och bada en bra stund. Och senare på dagen så hoppade vi i vattnet direkt från båten. Maten lagades på plats i segelbåtens lilla köksutrymme, och vi blev bjudna på de godaste rätter vi någonsin ätit! Eller så handlade det helt enkelt bara om att vi njöt så obeskrivligt av detta fantastiska äventyr. Och därför var allt som skedde helt enkelt perfekt! Att EN enda dag i ens liv kan sätta så djupa spår! För den dagen glömmer vi aldrig.

                    Susen M J ©  

Susens Engelska Dikter English Poetry 7: SATISFIED

SATISFIED
You had no right to mock me.
You had no right bully me,
damage my self-esteem,
stamp me with: “Fat, Ugly and Stupid.”
You had no right to call me “worthless,”
often enough for me to believe you were right.
You had no right to hollow my heart,
the way dripping water hollows a rock.

I’m worthy of respect as every other being,

living as well as dead.
You had no right to destroy my youth
years, and quality of my adult life,
all of my self-respect, until the day I’d finally had enough,
used that power and stood up for myself.
You had no RIGHT, but you did it anyway!

Therefore I’ve never felt:

Worthy enough for a mate to love me.
Good enough to become a mother.
Smart enough to pursue the education I knew was right for me.

SATISFIED?
           Susen M J©2000

Kapitel 72: Barbados - Maggans födelsedag

Kapitel 72: Barbados - Maggans födelsedag

Vi mellanlandade i Maine i USA, Amerikas nordligaste punkt, på vår resa till Barbados i Karibien. Det kändes lite speciellt att vara på amerikansk mark igen, även om det bara var helt kort. Flygrutten var lång, men väl värd all väntan, för att landa i Barbados kändes verkligen som att komma till ett paradis. Och allt var lite som det stått beskrivet i resekatalogen. Vi hade verkligen inte behövt oroa oss för överdrifter den här gången. För alltså vilket resmål, helt fantastiskt: Vädret, färgerna, människorna, maten, palmerna - ja hela naturen, baden och reskamraterna som vi fick så genuint härlig kontakt med. Det fanns helt enkelt ingenting att klaga på! Som vi människor annars är så duktiga på att hitta;-) Vi njöt för fulla muggar. En av utflykterna gjorde vi med piratskeppet, "Jolly Rogers" tror jag det hette. När vi steg ombord möttes vi av den idel soliga besättningen, som då förkunnade att "the bar is open". Där, i baren alltså, kunde man servera sig själv Rom Punch från stora bruna tunnor genom att vrida på en kran. Tur att både jag och Maggan är väldigt måttliga när det gäller alkohol, annars hade nog den där festen slutat med av vi, båda eller en av oss, blivit plakat🌝 Det var i alla fall en upplevelse som hette duga och som vi aldrig glömmer. Kanske var det den rytmiska musiken på oljefat som gjorde den extra speciell, och att vi dansade så mycket.

Vi gick också på olika restauranger i stort sett varje dag och åt gudomlig mat. Massor av färsk fisk! Dessutom smidde jag ljusskygga planer inför Maggans jämna födelsedag som närmade sig med stormsteg. Vi hade ju bekantat oss med i stort sett hela resesällskapet, och alla var nu villiga att medverka till att göra hennes födelsedag så speciell som det bara gick! Det kändes så roligt att göra detta för henne, enda problemet var att jag hade henne hängande i hasorna hela tiden, så det var inte helt enkelt att försöka dölja hemlighetsmakeriet. Jag fick hitta på allt möjligt för få till en pratstund med några av våra reskamrater för att planera. Det var inte lätt, men till slut hade vi bestämt att två av dem skulle köpa champagne och blommor, som de skulle uppvakta Maggan med tidigt på födelsedagens morgon. Dessutom hade vi lyckats hitta en väldigt fin och speciell restaurang som vi skulle gå till på kvällen. Och där skulle hela sällskapet, kanske 15 personer, sitta och vänta på oss när vi kom. Och ingenting av detta visste hon om i förväg. Behöver jag berätta hur rörd och lycklig hon var den där dagen. Den blev precis så fantastisk som jag hade hoppats att hon skulle få uppleva den!

                 Susen M J © 

   

  

Foton: Susens tankar

Susens Engelska Dikter English Poetry 6: Sanctuary

Sanctuary
A sense of home is simplistic, and yet so far beyond.

Home is sanctuary, a sense of freedom:

Where you put up your feet, and exhale.

Home is where you have a closet and a dresser.
Home is where someone call you on the phone just to hear your voice,
and know how you are doing.
Home is where you listen to your favourite music,
so that your soul can rest from the stressful world we live in.

I can´t imagine life without my home, and yet there are so many

unhappy, homeless people in this world

               Susen M J © 2000

Kapitel 71: Karibien närmar sig med stormsteg

Kapitel 71: Karibien närmar sig med stormsteg

Nu närmade sig resan till Karibien på ett sätt så att den började kännas verklig på riktigt! Som vi längtade, och förberedde oss. Och startade faktiskt där och då en framtida tradition genom att gå till Pizza Hut i centrala Göteborg som förberedelse inför våra resor. Där planerade vi våra inköp och vad vi skulle packa resväskan med medan vi åt underbart goda amerikanska pizzor och härlig äpplekaka med vaniljglass. Halva nöjet med att resa är ju många gånger förberedelserna! Att få gå länge och suga på karamellen. Att verkligen ha något att se fram emot, gärna länge, så att man kliver lätt ur sängen när väckaklockan ringer på mornarna, och arbetet går som en dans.

Nu umgicks jag även en hel del med Helena, min granne i uppgången bredvid. Vi hade först varit ytligt bekanta några år, men efter tillfället då jag gick över gården med resväska i hand och skidor över axeln på väg till Val Thorens, och hon ropade efter mig: "Kom nu för fan inte hem med benet i gips Susen!" Vilket jag ju naturligtvis gjorde, som jag tidigare berättat här i Susens tankar. Sedan, när jag hoppade på kryckor den våren, blev vi närmare bekanta, och växte sedermera till en varm och nära vänskap. 

Helena hade, precis som jag, svåra handeksem och tipsade mig om olika sätt för att lindra dem. Dessutom gav hon mig namnet på en helt fantastisk hudläkare på Sahlgrenska sjukhuset, som jag nu äntligen hade ordnat en remiss till. Och fått en tid hos strax efter resan till Karibien. Det kändes bra, för eksemen var fruktansvärt påfrestande, och mina händer såg så eländiga ut att jag försökte gömma undan dem, både inför patienter på jobbet och i andra sammanhang.

Tiden knatade på, och så var Väntan äntligen över, vår resdag var framme; "WOW! Barbados & Tobago here we come!"

                     Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 5: Lost

Lost

There is something in the air,

in the wind,

 in Spring.

A softness and a promise,

of a brighter tomorrow.

An answer to your requests,

a lightness to your walk.

Is there another way of being?

Another course to take?

Arrow, point out the right direction,

and I will never doubt you again!

       Susen M J © 2000                                

Kapitel 70: Katastrofmedicinsk utbildning

Kapitel 70: Katastrofmedicinsk utbildning

Planerna på att sätta mig i skolbänken hade jag nu tills vidare lagt på hyllan. Men någonstans djupt inne i mig fanns fortsatt en stark längtan efter kunskap och lärande. Det hade bland annat lett mig till att bli facklig företrädare på min arbetsplats, och jag hade genomgått flera kurser via Kommunalarbetarförbundet. Och nu hade jag även anmält mig, och blivit antagen till, en Katastrofmedicinsk utbildning i Skövde. Utbildningen var två veckor lång på heltid, så jag bodde kvar där i Skövde hela perioden. Det var en intressant utbildning på många sätt och jag lärde mig mycket, men blev än mer klar över att det är det friska jag vill arbeta med inom sjukvården. Ja, jag vet att det låter konstigt, men den stora empati för människor som jag då ofta bar, utanpå huden, gjorde det svårt för mig att hålla det svåra och svåraste på lagom avstånd. Vilket är nödvändigt för att kunna utföra sjukvårdsarbete på ett så professionellt sätt som möjligt. Samtidigt har jag alltid värnat närheten till patienten, som jag anser är så oerhört viktig, men som exempelvis min egen ögonläkare var helt i avsaknad av.

Förutom många lektioner, teoretiska studier, så ingick även stora praktiska övningsscenarior - som var väldigt verkliga och därmed otroligt skrämmande - där vi skulle agera som om vi var på riktiga olycksplatser. Skolan använde sig av statister som agerade olycksoffer, och var sminkade som om de hade faktiska skador, vilket tedde sig riktigt otäckt. Visst, förlossningsvård går också under epitetet akutvård, och jag hade agerat under många akuta situationer, men detta var annorlunda, och långt utanför min komfortzon. Dessutom blev jag själv väldigt dålig under utbildningen, fick infektion i kroppen som var så enveten att jag fick söka akut till vårdcentral och få antibiotika. Dessutom verkade det som om mina njurar strejkade, för jag samlade på mig massor av vätska och svullnade i kroppen. Och handeksemen, som jag vid det laget hade kämpat med i ett par år. blommade upp värre än någonsin.

Nej det var verkligen inte min bästa tid för utbildning, men jag fullföljde kursen och fick diplom. Och även en hel del möten med både nya och gamla bekantskaper. Bland dem var Rose-Marie lite extra speciell. Hon arbetade på ögonkliniken på mitt sjukhus. Och så träffade jag på och pratade med några av de brandmän jag jobbat med, och för, i Göteborg med omnejd. När de förstod att jag missat chansen till tjänsten hos Göteborgs Brandförsvar, på deras huvudstation, på grund av att en av mina äldsta vänner "tog den" under väldigt fräcka former, så sa de: 

"Hon stannade på den tjänsten i knappt ett år!"
De orden blev verkligen som ett rejält slag i magen.

                        Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 4: LITTLE

LITTLE
Little is the one.

She smell of roses,

she is in the air,
and in the mind,
and she travels as fast as the wind -
with no hesitance.

There is an openness that´s fresh,

and a kindness that weakens me.
She stands up for herself,
and she demands.
IDA is her name, and she conquers.
            Susen M J©2000

Kapitel 69: Tiden släpade sig fram den vintern

Kapitel 69: Tiden släpade sig fram den vintern

Den hösten och vintern släpade sig fram, och kändes bara hur lång som helst. Den tog helt enkelt aldrig slut, trots att jag hade Karibien-resan att se fram emot! Och som jag nämnt tidigare så var jag så oerhört trött. Under en lång period på åtta månader hade mina menstruationer upphört. Jag arbetade ju med både gynekologer och obstetriker dagarna i ända på förlossningen, och även om det kändes lite pinsamt så frågade jag ändå till slut en av dem om detta:
"Om mensen kommer tillbaka inom tolv månader så gör man ingenting!"
Så då var ju åtta månader ingenting att oroa sig över... eller?

Jag var inbiten cyklist och överlycklig alla de månader jag kunde cykla till mitt jobb, en sträcka på en mil varje väg. Sista kilometrarna till jobbet lutade i närmare en 80-gradig UPPFÖRSBACKE! Men jag klev aldrig av cykeln hur tungt det än kändes! En gång gick cykelkedjan av mitt i den backen, och jag slog mig fördärvad. Men det tog inte på min envishet. Just den här dagen var turen ovanligt trög, och när jag kom in i omklädningsrummet och tittade mig i spegeln fick jag en chock. Mina ögon var vattnigt slöa, jag var blekgrå i ansiktet, ja jag såg helt enkelt blodlös ut! "Konstigt" tänkte jag "att vara såå blek när jag har cyklat en mil, och verkligen slitit så sista biten i uppförsbacke? Då hade det väl varit naturligare att vara blossande röd, eller hur?"
Och nu började jag faktiskt bli riktigt orolig för min hälsa!

                    Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 3: KEY

KEY
Did you look around the corner,
before you moved forward?
Did you glance in the rear view mirror
for mistakes,
before you relived the past?

Is life at all serious to you,

or just another playground?
Is there joy in your laughter,
sincerity in your eyes,
a humble thought in your mind?
Do you wish good for others?
Are there prayers left in your heart?

The answers will tell you
about the road in your life.
They will be your key.

     Susen M J© 2000

Kapitel 68: Ögonläkaren

Kapitel 68: Ögonläkaren

Jag var tolv år gammal när jag fick mina första glasögon. De var svaga, nästan som fönsterglas, men närsyntheten försämrades allt eftersom. Så när jag var 17 år, och hade sparat ihop tillräckligt med pengar, beställde jag tid för en kontaktlinskonsultation på Contacta optik i centrala Göteborg. Det var första gången jag förundrades över privatiseringens glassighet. För om jag jämförde med min arbetsplats på Sahlgrenska sjukhuset så var glasögonbutiken superlyxig.

Optikern undersökte mina ögon efter konstens alla regler. Och sedan fick jag veta att innan jag kunde få köpa kontaktlinser måste mina ögon, och min syn, även godkännas av en ögonläkare. Butiken samarbetade med en sådan som befann sig i en privat mottagning högre upp i samma hus. Det var en lyxig våning med högt i tak, blankpolerade parkettgolv och tunga mörka möbler. Bekvämt, nära, och riktigt dyrt! Men som sagt, jag hade ju bestämt mig. Det bör även nämnas att under den här perioden var det verkligen ett riktigt omständligt projekt att bli med kontaktlinser. Men jag gick igenom alla stegen; från första besök till ögonläkaren och hygienföreskrifter - som även omfattade linsernas rengöring. Vilket bara det var ett företag i sig, eftersom de skulle kokas på spisen i flera omgångar, både med och utan tvättmedel i koksalt, för att steriliseras i en liten tunn specialkastrull.

När jag väl fick mina linser isatta första gången så var det ändå väl värt allt besvär. Nästan! För det var det där med ögonläkaren: Henne var jag inte speciellt förtjust i faktiskt. Det var väl egentligen inget större fel på henne. En äldre kvinna i obestämbar ålder, men som jag som sagt uppfattade uppfattade som; Äldre, kanske på grund av hennes strikta framtoning. Hon var alltid privatklädd i tweedkjolar, skira blusar och pumps. Och hon var precis lika stram och allvarlig till humör och mottagande, som sin uppenbarelse, och mottagning i övrigt. Hon var helt enkelt INTE TREVLIG! Nej, varken det, eller speciellt omhändertagande. Det fanns ingen värme, ingen humor, inget igenkännande! Trots att jag var patient hos henne i så många år! Varje gång jag var där - för man var tvungen att gå till ögonläkare en gång om året för att få köpa/använda/fortsätta med kontaktlinser - så tänkte jag att: "Jag går faktiskt mycket hellre till tandläkaren än till den här ögonläkaren!"

Då kan man ju faktiskt undra varför jag fortsatte gå dit år ut och år in. Varför jag inte helt sonika bytte ut tanten. Men då, under många år, var det faktiskt kontroversiellt att använda kontaktlinser. Ja, för att inte säga farligt! Nästan varje vecka stod det i tidningarna om människor som fått allvarliga ögonskador av sina linser. Ja till och med blivit blinda. Så jag fick liksom hålla till godo med en ögonläkare - den enda jag kände till dessutom - som var kontaktlinsvänlig! För enligt många tidningsartiklar var väldigt många ögonläkare oerhört kritiska mot just kontaktlinser. Och jag ville verkligen inte riskera att hamna hos någon av dem som skulle avråda, eller rent av hindra, mig att fortsätta med linserna som gav mig sådan oerhörd frihet.

Åren gick, och det var dags för besök hos ögonläkaren, igen. Den här gången var jag lite extra fundersam, ja orolig faktiskt över att gå dit. Men då handlade det inte så mycket om läkaren i sig, för henne hade jag fått lära mig acceptera. Nej, nu var jag faktiskt rejält orolig för min syn, och att det skulle uppdagas att det var något allvarligt fel på den. Men nejdå, jag fick som vanligt OK-stämpel:
"Men ska jag verkligen se så här dåligt då?" frågade jag bekymrat innan jag gick från mottagningen.

"Jahaadå, du har ju ett brytningsfel, förutom din närsynthet, och det går ju fram och tillbaka!" svarade hon mig lite överlägset snorkigt. DET skulle visa sig vara ett misstag från hennes sida. 

Ett rejält sådant!

                  Susen M J © 

Susens Engelska Dikter English Poetry 2: I Knock

I Knock
I knock on the door of Love

-every once in a while-

but no one will let me in.

What am I doing wrong?

My heart is pounding,
my head is light,
my blood is boiling,
and my knees are weak.

My entire body aches of fever,

I can hardly walk.
I´m stumbling,
I´m fumbling.
I´m rambling,
and can´t say one word straight.
The sickness in my body is from Loving one to many,
and get nothing in return.

I´m knocking on the door of Love,

but once again a bridge is burned.

      Susen M J ©  2000

Kapitel 67: Val Thorens - Min sista skidresa

Kapitel 67:

 Val Thorens - Min sista skidresa 

Den vintern då jag och Maggan såg fram emot, väntade och längtade efter resan till, och värmen i, Karibien, kunde jag inte låta bli att tänka på hur jag saknade skidåkningen. För jag älskade verkligen att åka slalom, precis lika mycket som jag älskade att jogga! Och cykla oc

h promenera låg inte långt efter. Men bit för bit har allt detta tagits ifrån mig, vilket jag upplevt som stor sorg varje gång jag stått inför

 fakta. 

Några år efter det att jag fått mina Rossignol slalomskidor av George i USA, 

planerade jag så för en skidresa till Val Thorens, Frankrike. Och det som var lite extra speciellt med det var jag skulle åka själv. Visst, jag hade rest ensam många gånger tidigare, men aldrig på skidresa. Och jag minns dagen för avfärd som om det var i går. Bland annat när jag gick över vår gård hemma med f

amnen full av packning och skid-utstyrsel, så ropade Helena för full hals efter mig; 

"Vad du än gör så kom nu inte hem med några brutna ben!" 

Och så gapskrattade vi. Sedan gick det som det gick...

"Åkte på en bussresa till Val Thorens för att åka skidor i en vecka. Ville återuppleva alpernas värld så som jag beskrev dem i dikten En slalomtokas bravader. Trettio timmar tog bussresan. Väl framme fick alla resenärer samsas om två rum att byta om till skidkläder i, och sedan åkte vi skidor. Vilken fantastisk dag med strålande sol, massor av snö och så mycket skidåkning min kropp mäktade med denna första dag i detta skidparadis. Den franska skidorten Val Thorens var lika fantastisk som jag mindes den, och skidåkningen tog sig sig efterhand som dagen gick, ringrostig som jag var. 

Först efter After-ski´n blev vi tilldelade våra rum. Och jag som tagit en "sista minuten-resa" blev placerad på ett annat hotell än de  övriga resenärerna. Så jag tog min resväska, mina skidor och gick igenom ett stort affärscentra. När jag väl kom ut på andra sidan gick jag ner för en trappa, tog ett steg ner på marken så sa det bara swosch. Där låg jag! Kände med en gång att någonting hänt i min vänstra fot, men läderstövlarna jag hade på mig gjorde att jag 

inte 

kunde se någonting. Det var i mars, och solen hade strålat hela dagen så att vatten hade droppat från takstolarna. Nu var klockan över sju på kvällen, det hade blivit rejält kallt och vattnet hade frusit till is. Därav blixthalkan, och nu låg jag där, platt på marken.

Väldigt snabbt kom två killar till undsättning och hjälpte mig halta bort till läkarmottagningen där personalen precis höll på att släcka ner och stänga för dagen. Men när vi kom tände de upp igen och doktorn röntgade snabbt min fot: Sedan sa han att fotleden var bruten precis i fotknölen, att jag skulle gipsas, och att det skulle ta 90 dagar att läka! "Men va fan?!" Kände mig som världens otursfågel! Fick ligga på mitt hotellrum helt ensam i två dygn, utan att knappt få någon mat, sedan kom två ambulanskillar och hämtade mig. SOS-International i Köpenhamn hade ordnat så att en ambulans skulle köra mig till ett flyg i Geneve.

Ambulansen såg ut att vara från 1930-talet... och verkade dessutom vara helt utan fjädringar. Hastighetsbegränsningen på 30 km/h ner för de branta Alperna överskreds, gånger tre. Dessutom var båren jag låg på inte fastspänd ordentligt, så i nedförslut gled jag mot ambulanskillarna, och i uppförslut åkte jag i hög fart mot bakdörrarna. Det skulle bara fattas att dörrarna inte var ordentligt stängda, så att jag helt enkelt flög ut och ner för berget! Jag är inte lätt att stressa upp, men nu tänkte jag till och från att min sista stund var kommen: Hur skulle de kunna förklara för mina föräldrar - som inte ens visste om att jag brutit foten - att de hittat mig död, liggandes i en ravin med gipsad fot? Ja, så gick mina tankar, vilka jag inte kunde ventilera då ambulanskillarna enbart pratade franska, som jag bara kunde några få ord av. 

Mot all förmodan gick resan hem bra trots mina tvivel. "Vad nära du låter?!" sa mamma i telefon när jag ringde henne lite senare. "Ja, alltså, allt är bra, men jag är i stan, på Sahlgrenska sjukhuset. Jag har brutit foten. Kan du komma och hämta mig?"        

               Susen M J ©

Susens Engelska Dikter English Poetry 1: Here and Now

Here and Now

There is not another moment -

only here and now.

Be here and there,

with your heart,

and with your mind.

There is no other chance to catch -

what ever is there.

We go on

- into the future -

but the moment is gone forever,

in case you missed it…

                                   

   Susen M J © 2000

Kapitel 66: Höst Regn och Rusk

Kapitel 66: Höst Regn och Rusk

Två månader efter resan till Korfu hade jag fortfarande inte lyckats sälja min röda Volvo. Så när Helena, min granne, frågade om jag ville åka ner till Campingen i Åsa där hon och hennes familj hade en husvagn, och övernatta där, tackade jag ja. När jag packat väskan kopplade jag över min hemtelefon till mina föräldrars nummer innan jag gav mig iväg. 

Det blev ett trevligt avbrott från sommarens arbete, att bara få komma iväg ett par dagar mitt i sommaren eftersom jag brukar jobba juni, juli, augusti, och i stället ta semester före eller efter de egentliga semesterprioderna. 

Vi hade alltid roligt tillsammans, Helena, hennes familj och jag, så jag njöt verkligen av den där utflykten.

Foto: Susens tankar

När jag kom hem dagen därpå och kopplat tillbaka min telefon ringde jag mina föräldrar: "Varför åker du bort när du har bilen på annons?" sa pappa upprört "Nu är det ju en som ringt och vill köpa bilen" fortsatte han. Jag tog inte hans anklagelse så allvarligt eftersom jag visste att han bara ville mig väl, och att han naturligtvis inte ville att jag nu skulle missa min chans att äntligen få sålt min bil, så länge som jag hade försökt. Men han hade inte behövt oroa sig, jag hade äntligen funnit min köpare! Behövde ju bara en. Innan veckan var över var så även affären, och jag kunde äntligen andas ut och betala tillbaka Maggan det jag var skyldig henne för resan till Korfu.

Ytterligare ett par månader senare gjorde hösten sitt intåg med riktigt regn, rusk och kyligt fuktväder, FY! Vi satt på spårvagnen på väg till jobbet, jag och Maggan, då jag halade fram morgontidningen och vek upp en annons som täckte en hel sida: 

Blå, himmel, sol, palmer och stränder. Fritidsresor kombinerade en två veckor lång resa till Barbados-Tobago för strax under åtta tusen kronor kommande säsong, WOW! "Det blir en perfekt resa att fira din jämna födelsedag med" sa jag till Maggan. Hennes ögon fick det där ljuset som gav mig ett rungande JA innan hon ens öppnat munnen!

Några dagar senare var allt bokat och klart. Nu skulle vi bara jobba på, och spara ihop till resan och fickpengarna också. Plötsligt kändes de där sex månaderna tills vi skulle åka i väg väldigt långa, men Maggan skaffade ett måttband som vi placerade på jobbet och sedan klippte vi. En centimeter för var dag närmade vi oss drömresan till Karibien!

                  Susen M J ©   

Susens Dikter 65: ATT VARA STARK

ATT VARA STARK

Att vara stark

och klara av

och gå vidare

stolt med högburet huvud

ur varje kris

och stå pall för varje törn

och köra huvudet i väggen gång på gång

-         ENSAM     -


Gud vad jag skulle vilja sjunka in i någons famn o säga;


HÅLL MIG!

          Susen M J © 1995