Susens Dikter 60:"Skulle vilja krama alla svarta och säga förlåt!"

Skulle vilja krama alla svarta och säga förlåt

Jag vet ingenting, jag kan ingenting,

men skulle ändå vilja säga förlåt,

och säga, ja SKRIKA:

”Varför har alla dessa svarta människor gått åt?”

Det är av hat och av ondska, och av någonting vi inte kan förstå,

som man med piska och glåpord dessa stackars människor gått på!

Vad hade de väl gjort för ont?

Vi är ju alla lika.

Det enda som skiljde kedja och frihet åt var hudfärgen,

dessa grymma tankar skär som eld i märgen!

Ja, jag skäms över detta onda de vita gjort,

och de svarta borde hata oss vita mer än de gjort!

 Vi har fått en rund jord där vi ska kunna samsas,

men är värre än barn, för vi krigar, slåss och tramsas.

Jag vill krama de svarta och gottgöra allt,

för de stackars människor som piskades, förnedrades och svalt!

Jag vill vri´ tillbaks klockan många tusende varv,

och snälla säg inte att detta bara är larv.

Men jag har inte förmåga att ändra i tider,

denna vetskap bränner och svider.

Vi är ju så lika men ändå inte,

vad skiljer då den svarte och vite?

Vi har samma känslor,

vi skrattar och gråter, vi fryser och svettas, vi hungrar och mättas,

och alla har vi en far och en mor

Men den vite har aldrig i oskuld och massa,

enbart för sin hudfärg brutalt blivit kättrad,

och med våld och oändlig grymhet fått sin identitet borttvättad!

Ord räcker inte för allt jag vill säga,

så jag säger förlåt!

Och hoppas att vi, alla människor på jorden, 

en dag skall ha varandra att sträcka ut handen åt!                                       

                Susen M J © 1980

Kapitel 60: En blå, en vit, en grön och nu en röd... Bil

Kapitel 60: En blå, en vit, en grön och nu en röd... Bil

Den fösta bilen var blå, den andra var vit, den tredje grön - en remdriven DAF, som remmarna brast på ungefär samtidigt som min Rosa cykel blev stulen - och de var alla tre riktiga skrotbilar med facit i hand. Och ställde till det igen och igen, hela tiden. Var det inte det ena som var sönder, så var det något annat. Dessutom rostade de som såll! Minns den vita Folkvagnen speciellt när det gäller rost: Till slut fick vi binda upp skärmarna med snöre för att de inte skulle släpa i marken! Så egentligen hade jag nog bestämt mig för att inte ha någon mer bil efter den - och den där gröna DAF:en som jag i stort sett hade fått av mina föräldrar - men samtidigt så tycker jag ju väldigt mycket om att köra bil. Så när pappa berättade att de sålde en Volvo 360 GLS på hans jobb, så blev jag väldigt nyfiken. Jag hade sagt att jag var trött på skrotbilar och alla problem som följde i dess spår. Den här bilen var bara två år gammal, nästan ny i mina ögon. Och priset var rimligt. Och låna pengar på banken gick bra. Så det blev affär.

Ungefär samtidigt försämrades villkoren betydligt inom förlossningsvården. Trots att 99 procent av personalen ville behålla treskifts-schemat och lagarbetet, så skulle alltihop slås sönder. Det blev i stället dag- och kvällsarbete och då skulle alla arbeta med alla i stället för i lag, eller också var det rent nattskift i lag, som stod till buds. Jag valde att behålla min heltidstjänst dag och kväll, men fick prova att arbeta enbart natt under en period. Första månaden räckte lönen inte till att betala mina räkningar. Och med det försvann all min trygghet. Nu letade jag extrajobb högt och lågt. Via en av mina bästa vänner fick jag arbeta som vikarierande städerska och ekonomibiträde inom Göteborgs Brandförsvar. Vilka tacksamma människor att arbeta för, brand- och ambulansmännen alltså. Ibland frågade de om jag utförde speciell storstädning: "Är det julstädning? Eftersom det är så rent överallt!" Det var underbart att höra. 
Och nu gick budgeten ihop igen. Och jag var allt väldigt förtjust i min röda fina bil!

                        Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Susens Dikter 59: Olyckligt kär

Olyckligt kär
Jag älskar någon, men någon vet ingenting.

Han är så långt borta,

annars skulle mina ögon avslöja min hemliga kärlek.

Men han kan inte se dem.

 

Glittrande tårar rinner som pärlor,

ingen kan se dem.

Ingen får avslöja min hemliga kärlek.

För någon har en annan,

så hos honom finns för mig ingen plats.

       Susen M J © 1980

Kapitel 59: Fortsatte må dåligt

Kapitel 59: Fortsatte må dåligt

Nej, jag mådde verkligen inte speciellt bra. Det var olika symtom som var svåra att sätta fingret på. Men jag var för det mesta så fruktansvärt trött! Till slut hörde jag själv att jag sa det, jämt och ständigt: I telefon, när jag pratade med mina vänner, på jobbet, eller tillsammans med föräldrar och syskon: "Jag är såå trött!" Det var visserligen väldigt många i min omgivning som sa samma sak. Så det kanske var så det var; att alla var trötta, jämt och hela tiden? Men samtidigt var jag ju så ung, och borde vara stark, eller? Visst, jag jobbade treskift, heltid, i akutvård, men det var det ju många fler än jag som gjorde. Och de flesta av de jag kände som gjorde det hade ju dessutom familj, många av dem med små barn, och så vidare. Jag tyckte att de orkade så fruktansvärt mycket mer än vad jag gjorde. Hela tiden!

Förutom tröttheten så frös jag i stort sett hela tiden. Till slut kom jag på mig själv med att jag hade väldigt mycket kläder på mig, trots att det var mitt i sommaren. Alltså egentligen lika mycket kläder som jag hade haft under vinterhalvåret. Konstigt. Och ändå kände jag mig aldrig för varm. Inte ens de gånger jag satt i en 80-gradig bastu en bra stund svettades jag nämnvärt. Det tyckte jag verkligen inte stämde. Men kom aldrig längre än så i mina aningar, för gick jag till en läkare av en, eller annan orsak så var provsvaren alltid bra. Så då måste det väl vara så, eller? Att allt var bra alltså. Även om jag tyckte att det var bra konstigt att jag ofta hade en temp på 35 grader. För att inte tala om en puls på 55! "Du tränar ju så mycket!" "Man får lägre och lägre vilopuls, ju mer vältränad man är!" Ja, men det lät ju i alla fall smickrande. Och invaggade mig samtidigt i en falsk trygghet:

"TRÖTT!

Jag står i butikens brus, mitt på golvet. Som i en tjock dimma. Allt fungerar långsamt i mig –  som om hjärnans hårddiskar står och stampar. "Borde nog göra en fullständig systemåterställning". Vill så gärna göra klart – men det är stopp – jag kommer verkligen inte vidare - inte ur mitt ärende – inte in i mitt liv Står bara stilla. Så stilla. Och kan inte komma på – vad det var jag skulle göra mer? Tankarna är lika trögflytande som tjock sirap, och svävar som i ultrarapid, förbi mig, utan att jag egentligen uppfattar dem. Eller att de över huvud taget angår MIG! Ingenting händer. Och någonstans så vet jag. VET! Att detta tillstånd är onormalt. För ofta blir jag bara stående så här som om hjärnan pausat. Inte orkar processa livets flöden. Men här kan jag ju inte stå kvar. Det finns ingen mening. Ingen mening med att bara stå. Någonting – Någonting måste vara FEL!

Stilla utan att tänka – blank – går jag vidare utmed butikens hyllor – vad var det nu jag skulle handla? Det är segt i tankarna, som om hjärnan inte orkar med tempot. Livstempo helt utan fart – vad blir det? Jag plockar en och annan vara – har ingen lista. Skriver aldrig listor. Är nästa allergisk mot dem. Skriver inte dagböcker heller. Livet händer, men finns inte på pränt. Om jag glömmer får jag skylla mig själv. Jag till och med går långsamt, som i dvala. Orkar inte riktigt bemästra den förlamande trötthet som ligger som en tung blöt filt över hela kroppen. Har jag tyngder fästa vid fötterna? Varför är de annars så svåra att lyfta? Det känns lite som om jag befinner mig i ett drömscenario. Jag är såå trött – så äckligt, förtvivlat, förbannat, jävla trött. Men orkar liksom inte riktigt bry mig om det heller. Så där tröttande meningslöst hade livets känt i ganska många år faktiskt.

När jag går ut genom kassorna och vidare ut genom dörrarna vidare – så vet jag ingenting… om framtiden. För om jag vetat, så hade jag nog bara lagt mig ner. På plats. Som i protest. För sjukdomens tärning var kastad. Och botens boll skulle inte komma i rullning på väldigt länge…"

                      Susen M J ©

Susens Dikter 58: Brev av en gammal man

Brev av en gammal man

Jag är en gammal man som uttunnat,

som hela mitt liv gjort så gott jag kunnat!

Jag har slitit hårt för brödfödan,

och åtskilliga gånger sett snöslask bytas mot den skiraste grödan.

Fyra barn har jag hustru min fått,

och mitt liv har varit skiftande från ljusblått till grått.

 

För tio år sedan miste jag min underbara kvinna,

sedan dess har tiden fått mellan fingrarna rinna.

Barnen har inte tid med mig och mitt,

så när de ringt en gång i veckan tycker de att dom gjort sitt!

Barnbarn har jag också men dem träffar jag så sällan,

Får visserligen fotografi med posten nån´ gång emellan.

 

Numera bor jag inte ensam, utan på ett stort ålderdomshem,

personalen är rar och vardagen bekväm,

men det blir i längden både ledsamt och trist,

när det på meningsfull sysselsättning råder sådan brist.

Gammal som ung, likaväl nöjer man sig inte bara med att äta och sova,

det kan jag med all säkerhet lova.

 

Det känns inte lätt att vara gammal och trött,

och av de unga betraktas som dum och utnött.

Det var mina barn som yrkade på att jag hit skulle flytta,

till slut gav jag med mig då reumatismen ordnade så jag inte kunde sköta mitt,

eller göra någon nytta.

 

Jag är nu på mitt åttiofemte år, 

och har fått vara med om ännu en vår.

Jag ångrar ingenting i mitt liv och är glad över alla vackra minnen,

dem tar jag till när jag känner mig tung i mina sinnen.

 

Är så glad att ha min hjärna i behåll,

åt att ha sluppit glömskan,

att inte åderförkalkning gjort den till ett såll!

 

Men nu kommer syster Sara, det är middagsdags,

och hon vill köra mig till matsalen i rullstolen,

Slänger en hastig blick genom fönstret

och känner mig vemodigt lycklig för där ut lyser den vackra solen.

           Susen M J © 1980

Kapitel 58: Vänner

Kapitel 58: Vänner

Foto: Susens tankar

Mycket i början, under många år av mitt liv egentligen, har varit en sorglig röra av mobbing och utanförskap.

Och jag har ofta genom livet känt en stor ensamhet i det, trots stor familj och många vänner.

Nu när jag tänker på den mobbing jag upplevt, och väl har skrivit ner många av de sorgliga minnena jag har av den, så känns det konstigt nog inte lika jobbigt längre. Jag vet med mig att jag i olika perioder under mitt liv både bearbetat och försökt förlåta i mitt hjärta. Då utan att egentligen veta om jag verkligen lyckats. Men nu när jag skrivit ner minnena här för vem som helst att läsa, så känns det faktiskt som om jag äntligen lämnar en stor tung ryggsäck bakom mig! På riktigt! Och för alltid;-)

Kanske för att när jag började teckna ned så mycket av det sorgliga, så dök även de goda, glada, härliga minnena upp, av underbara, snälla, omtänksamma och kärleksfulla människor jag mött i mitt liv. Och i och med att de blev så tydliga, så har jag efter hand nu även skrivit om många av dem här. Vilket på något sätt också efter hand förändrar och omvandlar min barndom, och uppväxt, till något ljusare och mer glädjefyllt! Och det, mina vänner, har jag min offentliga blogg att tacka för, för känslan hade nog aldrig blivit densamma av att bara sitta på min kammare och skriva ner allt detta i en vanlig dagbok.

Jag kan nu se att så fort jag slutade högstadiet så började jag också få så många nya vänner: Som vackra och levnadsglada Lisette, som faktiskt dök upp i mitt liv på skolavslutningen i nian då vi började prata. Hon gick då ur åttonde klass och berättade att vi bodde i samma radhusområde, på Tanneskärsgatan, dit jag alltså flyttat bara sex månader tidigare. Sedan följdes vi åt och var vänner under många år, tills våra liv drog oss åt olika håll

Och Cicci! Som jag så otippat lärde känna via gemensamma vänner. En helt underbar människa, med en stor, och lika underbar familj. Som behandlade mig så härligt och självklart vänligt. Och som jag hade så mycket roligt tillsammans med; Tack Cicci!

Helena, underbara, underbara Helena! Som jag bodde granne med under fjorton år. Och hennes stora familj. Oj, oj, oj så roligt vi hade, och så mycket vi skrattade tillsammans. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket med någon annan människa. Hon var så generös och oändligt härlig och gick bort alldeles för tidigt: Bara 42 år gammal. Av cancer.

Och Marita, dotter till mina föräldrars grannar, och hennes bästa väninna Eva, som jag var på fester, eller ute och dansade med på olika ställen, under många år.

Ja, och så alla de fantastiska tjejerna på jobbet på Kvinnokliniken Sahlgrenska, som jag skrivit om här i flera olika inlägg!

Och för att aldrig någonsin förglömma; Cosette❣ Min fantastiskt underbara och så oändligt kloka amerikanska farmor, och äldsta vän, som jag också skriver om i Susens tankar. Jag hade nyss fyllt 30, hon var 74 år, när vi brevledes blev vänner för Livet, fram till hennes död 20 år senare. Min underbara, fina, älskade "Schoelogan, Tack ur djupet av mitt Hjärta❤ Din "Screwball"

Och Maggan naturligtvis, som kommit att bli min närmaste vän. En vänskap som hållit i sig mer än halva mitt liv! Än så länge...

Ja det kan jag säga, att Vänner har jag egentligen aldrig varit utan. Varken under min uppväxt eller senare. Men då handlar det i princip enbart om kvinnor. Männen har alltid hållit sig på avstånd, både som vänner, och när det handlar om kärleken. Den där stora ni vet, som jag alltid väntat på! Och det är nog där mobbingen satt sina största avtryck och skadat mig mest! Det var ju inte bara en gång som jag fick höra att jag inte dög. Att jag var Ful, Fet och Dum i Huvudet, som jag skrivit om i dikten Susens Dikter 39: Tillfredsställd och i Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!" men även i Kapitel 20: Ovärdig Det var faktiskt oftast killar som hade så där taskiga omdömen om mig, och som fällde de allra värsta kommentarerna. Som sårade mig så djupt ända in i hjärteroten! Så det skulle dröja innan jag träffade min första, riktiga killkompis, Christian! Men nu skall jag skall inte gå händelserna i förväg.

Det här med relationen till just killar/män, är en nöt jag aldrig riktigt lyckats knäcka. Kanske för att jag under allt för många år har arbetat så mycket enbart med, och för, kvinnor? Och att som sagt många av de killar/män jag mött i olika sammangang genom livet, satt ribban för relationer med dem alldeles för högt, genom att många gånger vara så omåttligt elaka mot mig när jag växte upp och i ungdomen. Men hoppet om att hitta lösningen har jag inte gett upp... eller... vad vet jag, för det finns ju faktiskt väldigt många andra värden i Livet än just den romantiska kärleken🌝

                         Susen M J ©  

Susens Dikter 57: Tiden läker alla sår

Tiden läker alla sår
En känsla så stark att den bränner och svider,

rusar i mitt blod och gör så ont att jag kvider.

Mina ögon bränner och står fulla av tårar,

och mina förbjudna tankar mitt unga hjärta sårar.

Du är förbjuden frukt för du tillhör en annan kvinna,

och hur jag än kämpar kan jag inte din kärlek vinna.

Dina år med mina är dubbla,

säg mig, varför skall jag alltid över olycklig kärlek snubbla?

 

Du tar mig för barn, men jag är ju kvinna,

du kämpar emot detta faktum, kanske för att en spirande känsla övervinna?

Jag vet ju så väl att jag dig måste glömma,

och mina ömma känslor för dig ur mitt hjärta tömma.

 

Hur än tiden går,

mitt minne av dig återstår,

men ännu litar jag till de visa ord som säger att: Tiden läker alla sår!

                             Susen M J © 1980

                                                   

Kapitel 57: Min Rosa Cykel

Kapitel 57: Min Rosa Cykel

Jag gick in i cykelaffären för att jag behövde ett nytt däck till min gamla cykel. När jag gick därifrån var jag kär: I en ljusrosa cykel med vitt bockstyre och tolv växlar. "Vet du inte det", sa brorsan, "att SCO betyder Skrota Cykeln Omedelbart?" Jag tyckte bara att han var så urdum. Men såå mycket pengar, för en cykel, hade jag verkligen råd med det? Naturligtvis såg jag till att jag kunde köpa min drömcykel. Och var såå lycklig. När jag haft den i, kanske ett år, bestämde jag och Gunilla att vi skulle ta en kvällsfika, och att jag skulle få se hennes lägenhet. Cykeln hade jag med mig, så den ställde vi in i uppgången, men jag kände inte riktigt att jag kunde med att låsa fast den i trappräcket. För hur neurotisk får man vara egentligen, när det kommer till ens ägodelar?

Vi hade en riktigt trevlig kväll, och pratade massor, jag och Gunilla. Både om nutid och dåtid, USA-minnen och annat. Vid ett tillfälle hörde jag dunsade ljud utifrån uppgången, och ville gå och se efter vad som hände där ute: "Det är bara mina grannar som kommer eller går" sa Gunilla. Min intuition sa mig att ändå ta en titt, men jag kunde inte riktigt med det.

När jag ett par timmar senare skulle gå hem fick jag en chock! Där jag parkerat min cykel några timmar tidigare var nu tomt. MIN CYKEL VAR BORTA! Först kunde jag bara inte fatta att det var sant: MIN FINA CYKEL! Gunilla var lika chockad som jag. Vi rusade runt och letade, men fick snart ge upp. Den var borta! Visst, den var försäkrad, och märkt med mitt personnummer, men ändå! Min underbara cykel!

Den sommaren hade bilen fått gå till skroten, nu var cykeln stulen, och plånboken tom! Jag fick promenera till badet. Sällan har jag känt mig så fattig. Och ledsen över en ägodel. Det är inte riktigt jag faktiskt.

När jag väl anmält stölden till försäkringsbolag, och polis, var det en vänteperiod på tre månader. Tror att de resonerade som så att cykeln ju faktiskt kunde dyka upp igen, så...
Det betydde att hela sommaren passerade innan jag äntligen fick gå till cykelaffären och köpa en ny. Nu fanns inte längre den modellen jag förälskat mig i, så det slutade med att jag köpte en Crescent, mörkt rosafärgad, med tio växlar. Som jag aldrig riktigt fick samma känsla för.

I många, många år efter stölden ryckte jag till när jag såg en rosa SCO-cykel, och gjorde en koll för att se om den kunde vara min. "Din cykel är säkert fraktad utomlands någonstans!" Fick jag höra från flera håll. Men kunde inte helt släppa taget om hoppet att få återse den igen.

En dag, nio år senare, fick jag ett brev med Polisens stämpel på: "Herregud, vad kan jag ha gjort som får polisen att skriva till mig!?" Hann jag tänka innan jag slet upp brevet ur kuvertet. Där stod det att polisen i Uddevalla hade fått in, och tagit tillvara min gamla cykel. Om jag ville så fick jag komma dit och "köpa" tillbaka den! Pappa åkte med mig och hämtade min cykel. Två hundra kronor fick jag lösa ut den med, eftersom försäkringsbolaget tidigare ersatt den med en ny. Jag var överlycklig! Och än i dag har jag båda mina cyklar kvar!

               Susen M J © 

Susens Dikter 56: Vad är det som händer i världen?

Vad är det som händer i världen?
Vad har de för rätt,

de med makt i sin hand,

att bolla människors liv?

Vad har de för rätt,

att kunna om de vill,

släppa en bomb över oskyldigs land?

Vad finns det för mening i att döda varann?

 

Hur kan några i högposition,

hålla miljontals i skräck och vetskap om,

att en dag händer det som ingen egentligen vill?

 

Just nu dör människor världen över,

flyger i luften,

fälls av kulor och brand,

förintas utan mening i krig som ingen behöver.

 

Någonstans hörs skrik i förtvivlan,

någon knyter i kramp sin hand.

Kvinnan faller, ger upp kampen för sitt liv,

vad har hon att leva för,

då livet just släckts för det barn hon bär i sin famn?

 

Vad har de för rätt att sätta städer i brand,

slita sönder oskyldigas familjeband?

Finns det inget sätt att för denna idioti sätta stopp?

Snälla någon, ge ett svar om du kan!?

I detta blodtörstiga tidevarv behövs ett ord av trygghet,

en gnista att åter tända en låga av hopp!

                Susen M J © 1983

Kapitel 56: Till Paris med mamma & fira min 25-årsdag

Foto: Susens tankar

Paris

Kapitel 56: Till Paris med mamma & fira min 25-årsdag

Följande år skulle jag fylla 25. Och åter igen vände jag mig till Medborgarskolan. Den här gången för att lära mig franska. Jo, visst, jag hade läst franska i tre år på högstadiet, men de åren hade liksom gått obemärkt förbi. Franskan gick liksom inte in. Men nu ville jag ha en ny chans att lära mig det vackra språket. Så att jag sedan kunde åka till Paris, och göra mig förstådd när jag:
Firade min 25-årsdag i den fantastiskt vackra staden!

Franskakursen gick så där. Läraren var oerhört opedagogisk, fransyska som hon var, så förstod hon inte alls de svårigheter vi elever brottades med. Men jag hängde kvar, som alltid. Trots att vi blev färre och färre elever för varje vecka som gick. Kanske var vi 25 personer första gången, och fyra eller fem kvar mot slutet. Hur som helst, jag fräschade upp de kunskaper jag hade, och kände mig redo att ta mig an den franska huvudstaden.

Mamma ville följa med till Paris och fira min födelsedag. Så vi letade upp en resa och for utomlands tillsammans, för första gången! Hon ville så gärna åka med mig, men hade inte riktigt koll på metropolen vi skulle besöka: 

"Kan vi kanske bada där någonstans?" "Knappast!" 

Vi åkte några dagar innan min födelsedag. Och sedan var det full fart i en hel vecka. Vi gick, och gick och gick! Åkte tunnelbana, tåg, buss och båt. Vi var högst uppe i Eiffeltornet, i Sacré-Cœur, såg en föreställning på Moulin Rouge, reste till slottet i Versailles, firade födelsedagens morgon med frukost på sängen, Champagne och rosor! Och min födelsedagsmiddag åt vi tillsammans med våra nyfunna resvänner i en flott restaurang på Champs-Élysées. Vi var vid Arc de Triomphe - Triumfbågen, i  Notre-Dame, såg Mona-Lisas leende och åkte båt på Seine... Vilken resa!

Vi köpte tavlor direkt av målarna i konstnärdistrikten, och lyckades att göra slut på alla våra franc, den franska valutan, lagom till sista kvällen då vi gått till en restaurang vi besökt tidigare. Där tog vi en fin drink, åt fantastisk ost & bröd-gratinerad löksoppa, och när vi sedan skulle betala fattades det pengar till notan. Kanske en tia? Vad gör man? Vi frågade om vi kunde betala med svenska pengar, men kyparen var stenhård. Diska av notan? Ett franskt syskonpar i min ålder, som jag och mamma hade skämtat oss igenom hela middagen med, räddade oss ur knipan och betalade summan vi saknade. Minns att jag gav dem något i gengäld. Kanske ett svenskt mynt? Vet inte riktigt. Men Dem, eller vår resa till Paris glömde vi ALDRIG, varken jag eller mamma!

                        Susen M J © 

Susens Dikter 55: Tack för din blick

Tack för din blick

Du såg mig främling,

Du såg MIG.

Bara ett ögonblick.

Jag läste beundran i din blick,

fylldes av värmande glädje.

Strandklädd, solvarm med håret

hängande i saltvattenssträva lockar,

såg jag ditt ögonkast genom kladdiga glasögon,

i den svalkande butiksluften.

Vandrande i den ljumma natten,

minns jag din blick främling.

Ekot av mina klackar,

det enda ljud i mörkret.

Mina egna ljud, bara mina tankar.

Stjärnorna på himlavalvet,

halvmånens mysterieljus,

vindens sus i lövprasslande skog,

och din blick,

balsam för min själ.

Så försvinner ekot av mina steg,

så ensamma i natten,

för jag går alltid ensam hem.

Varför?

                Susen M J © 1989

Kapitel 55: Skådespelardrömmar

Kapitel 55: Skådespelardrömmar

När mina arbetsuppgifter på förlossningsavdelningen började gå på rutin, kände jag att jag behövde nya utmaningar. Så när Medborgarskolan annonserade teaterkurser på Frölunda Kulturhus nappade jag direkt. Och det kändes helt rätt för mig; Att spela teater. Efter ett tag började jag även ta privatlektioner för Olof "Olle" Bohlin, som var skådespelare på Göteborgs Stadsteater och vår teater lärare, för att gå än djupare in i skådespeleriets mysterier. Och det var väldigt roligt. Trots att Olle kunde vara otroligt disträ mellan varven. För med konstnärlighet följer ofta - inte alltid - ett drag av glömska, eller ren tankspriddhet. Ja, för min teaterlärare Olof Bohlin, var verkligen tankspriddheten personifierad: Han ringer mig, vi pratar: "Vore kul att träffas" vi bestämmer tid och plats.

En vecka senare tar jag cykeln och trampar den en mil långa vägen in till centrum, och vår mötesplats i Haga. Väl framme - svettig och full av pust - sitter jag ner och väntar. Och väntar! En kvart, kanske en halvtimme senare, letar jag upp på en telefonkiosk och ringer honom:
"Tyvärr kan du inte få prata med honom" säger hans fru "Han städar på vinden!"

Regnet är ihärdigt då jag fajtande trampar hemåt i den hårda motvinden, och han, teaterläraren, åstadkommer alla de svarta tankar som virvlar i mitt huvud!
Vid ett senare tillfälle nådde vi varandra, och jag blev då hembjuden till honom och hans familj. Och det blev av och vi hade en riktigt trevlig dag tillsammans.

Jag blev med tiden allt mer biten av skådespeleriet, Men, hade väldigt svårt för att lära mig mina repliker utantill! Och då menar jag väldigt svårt! Det var verkligen ett problem för mig! En rejäl utmaning, och ändå hängde jag i. Gick kurser och tog privata lektioner i flera år. Sedan kom jag fram till att jag skulle söka in på Scenskolan i Göteborg! Sagt och gjort, jag skickade in alla nödvändiga ansökningspapper, och fick ett datum för inträdesprov.

När jag väl skickat in alla papper gick min inlärning allt trögare. Det kändes inte roligt längre på något vis. Men jag gav inte upp, utan kämpade på, med bland annat en känd monolog ur Shakespeares Macbeth, där jag spelade Lady Macbeth: "Jag skall dricka blodet ur din huvudskål" minns jag starkast. Jag hade INTE valt den monologen. Det var teaterläraren som propsade på den. Behöver jag nämna att jag inte ens tyckte om det stycket? Det var bara inte alls min grej! Utöver det skulle jag sjunga, Morning has broken, skriven av Cat Stevens. Jag hade ofta lyssnat på Roger Whittakers version och tyckte väldigt mycket om den.

Tiden fram till provspelningen gick fort. Alldeles för fort! Och på något sätt vittrade mina skådespeladrömmar sönder ju mer jag närmade mig datumet Scenskolans inträdesprov. Men det var inte förrän dagen innan provet skulle gå av stapeln som jag slutligen satte mig ner, och helt enkelt frågade mig själv: "Vill Jag Verkligen Detta?" Svaret var ett rungande Nej! Nästa dag uteblev jag helt enkelt bara från inträdesprovet, och sedan dess har jag aldrig spelat teater, eller saknat det heller för den delen!

                       Susen M J © 

Susens Dikter 54: Rapport från spisen

Rapport från spisen

Du säger att jag inget gör, utan bara latar mig,

då skulle jag vilja låta dig smaka av den välkända brödkaveln,

och skrika TIG åt dig!

Detta säger du, fast du äter av det bröd jag bakat,

och även om du ser att jag har ringar runt ögonen,

för att  jag av barnskrik hela natten har vakat!
 

Jag lagar vår mat, och våra mattor jag piskar,

tvättar fönster, kläder och våra tallrikar diskar.

Jag manglar och stryker,

så det i kläderna ryker.

Sköter växter och våra möbler dammar,

och om middagen är sen står jag där och stammar.

Då får du en belåten min, och säger ödmjukt att du så väl förstår.

Matsedeln skall varieras så det var vecka serveras sju olika rätter,

så att du blir nöjd och mätter,

då du dig vid bordet sätter.
 

Ibland säger du att du med mig skulle vilja byta,

det skulle vara nyttigt,

så kanske du förstår varför mitt tålamod så ofta tryta!
 

Vi har tre barn som ska skötas om,

men vad vet du, om hur mycket jobb det är med dom?

De skall ha all möjlig omsorg, från att byta blöjor till att läsa läxor,

så när kvällen kommer känns fötterna som blytunga pjäxor!

Sedan vill du ha mig sig som pigg och fräsch kvinna,

och kan inte alls förstå,

när jag är för trött att orka vara älskarinna.
 

Innan jag går till sängs så går jag ut med hunden,

och inte för allt i världen vill jag byta ut den stunden!

Då får jag lite tid för mig själv och mina egna tankar,

och funderar över vårt liv, när jag i friska luften vankar.
 

Vi träffades så unga, och bildade snabbt familj,

ett stort och ansvarsfyllt kliv,

ibland undrar jag om det var riktigt så vi tänkt oss våra liv!?!

Vi är fortfarande väldigt kära,

och vill vara varandra nära,

men har numera en permanent gäst i vardagen den grå,

den hade vi som nyförälskade aldrig ens en tanke på.
 

Men även om vi allt ansvar förhastat,

så tycker inte jag att vårt liv tillsammans är bortkastat!

Men vi behöver hjälpas åt lite mer, och inte stjälpa varandra.

Så säg inte att jag inget uträttar, utan tänk dig för,

vi har ju ett helt liv som vi tillsammans genom skall vandra!

                                                                                      

                               Susen M J © 1980