Susens Dikter 47: En tanke om Stenmark efter säsongen

En tanke om Stenmark efter säsongen

Det världsberömda namnet är inget mindre än Stenmark,

en kille ung, beundrad och viljestark!

Då vet väl alla att Ingemar är hans förnamn,

och att han fört många sköna segrar i hamn.

”De e bar å åk!” e hans paroll,

som han håller i både dur och moll!

Det är nog många som honom avundas,

för detta solklara faktum kan inte blundas.

Många gånger det om hans namn bråkas,

men säkert han av detta bara uttråkas.

Kanske även journalister om hans gunst slåss och kivas,

men då ser han nog helst att de ut skall hivas.

Veckotidningar i falska kärleksaffärer frossar,

och därigenom även många flickhjärtan krossar.

Men Stenmark är till synes oberörd av allt ståhej,

vill kanske bara byta ut alltihop mot en snäll och rar tjej?

I Sverige sägs det att han är tyst och blyg,

men i USA kallas han för sur och dryg.

Egentligen kommer han ifrån Tärnaby,

en liten fin plats på kartan med en underbar vykortsvy.

Men just nu bor du inte där utan i ett annat av länder,

Monaco är namnet, försett med många ljuvliga stränder.

Han verkar vara en juste kille, bäst utan att för den skull vara diva,

alla hoppas nog att han sådan skall förbliva,

att omgivningen i välmening och idolskap inte det där fina skall fördriva.

Alla kan nog förstå att släkt och nära vänner över dig är stolta,

och kanske av glädje och stolthet ibland vill både hjula och volta.

Så här på sommarhalvåret lugnar sig hysterin runt hans person,

ungefär detsamma som att man äter semla på vintern och på sommaren vattenmelon.

Just nu har vi i Sverige en underbar vår,

medan Stenmark springer nerigenom i väl utvalda joggarspår.

Synd att han om denna fina årstid går miste,

visst, det regnar, är kallt, grått och trist, men ändå så grönt och skönt så om han bara visste.

Vill nu bara lycka till för kommande skidår,
och hoppas att han i stället för denna får vara med om nästa sverigevår.
Det kanske kommer en dag då han slipper fly från höga skatter,

eller behöver investera i hus, tavlor och persiska mattor.

Lev väl och ha det bra,

och skänk gärna vårt Sverige en vänlig tanke i dag!

                    Susen M J © 1980

Kapitel 47: Desperat jakt på boende

Kapitel 47: Desperat jakt på boende

Ju svårare det tedde sig att få en lägenhet, ju omöjligare kändes det nu att bo kvar i mitt barndomshem. Så jag tog chansen och satte även upp mig direkt hos ett av Allmännyttans bostadsbolag. Med en tvåa i Majorna som önskemål: "Det kan du nog glömma!" sa kvinnan bakom disken. Så jag förstod att det skulle mycket mer till för att jag skulle hitta någonstans att bo. Men nu när jag arbetade heltid i treskift, och dessutom försökte komma igång att träna igen, efter blindtarmsinflammationen, hade jag inte så mycket tid över för att leta boende. Besöket på Bostadsförmedlingen hade inte gett något napp. Ja, jo, men inte mer än att jag nu varit hos frisören och klippt mitt LÅNGA hår. Han, frisören alltså, blev jätteglad när kom dit. Vi bestämde att han skulle klippa upp mitt hår rejält, och permanenta det. Sagt och gjort. Han kammade ihop håret i en stor hästsvans, som han satte ett band om och sedan klippte av! OJ! Men det blev inte alls dumt. Och permanenten gjorde håret mjukt och följsamt. Jag var faktiskt ganska nöjd, och min omgivning tyckte att jag var jättefin. Och det var ju både smickrande och väldigt roligt, för egentligen kände jag mig inte alls fin.

Ungefär ett halvår innan jag åkte i väg till USA, kom Anette, barnmorskan, till mig och sa att:
"Nu har jag gått upp jättemycket i vikt, och det är vi flera som gjort här, så nu har vi bestämt oss för att gå till Viktväktarna. Du skall också med!" 

Det var ord och inga visor!
När min mamma fick höra talas om att vi var ett helt gäng på jobbet som skulle börja på Viktväktarna så ville hon också börja. Sagt och gjort, vi gick med dem till Viktväktarna under ett antal månader innan jag gav mig i väg på mitt Amerikaäventyr. Av oss som började där gick alla ner väldigt mycket i vikt, även min mamma... Men inte jag! Det var jättesegt! Trots att jag följde alla konstens regler, och var den ENDA i vår kompisgrupp, och egentligen hela Viktväktargruppen, som tränade - mycket dessutom - men som ändå gick ner minst i vikt! "Konstigt!" tyckte alla. Och jag var så innerligt ledsen och besviken. För jag planerade, handlade, vägde, lagade och skrev upp all mat vi åt, för både mig och mamma, men det var bara hon som rasade ner i vikt. Medan det alltså gick väldigt trögt för mig. Visst gick jag ner några kilon, men inte på långt när nådde jag min målvikt innan jag åkte i väg till USA!

Och nu, mer än ett år senare hade jag gått upp de kilona, och mer därtill! Det hade varit en svår kamp i USA, den mot kalorierna, som jag alltså förlorat! Precis som nästan alla Au-pairer gjorde då de bodde i USA. Men för mig var det kanske känsligare eftersom jag fått tampas med omgivningens stämplar med att vara TJOCK större delen av mitt liv! Det kändes verkligen hopplöst. Så jag kände mig verkligen inte fin, så jag orkade inte ens se mig själv i spegeln längre! Men jag kämpade ändå vidare, både med kost och träning, för att försöka komma i form: 

- cyklade till jobbet två mil om dagen fram & tillbaka

- tränade styrketräning två till tre gånger i veckan

- joggade 8 km i vår motionsslinga i skogen, upp till fyra mil i veckan. 

Men gick ändå inte ner ett gram i vikt!

Vet inte hur det gick till, men rätt som det var fick jag för mig att jag skulle springa Göteborgsvarvet! Bara så där - 21 kilometer! Hade aldrig sprungit längre än mina åtta kilometer i vår slinga i skogen. Och aldrig ett steg på asfalt! Så jag var någonstans ordentligt orolig för att jag inte skulle klara av det. Men då skrev jag helt enkelt ett brev till ledningen för Göteborgsvarvet och berättade att jag var ganska otränad, aldrig sprungit något lopp, och nyligen blivit opererad för blindtarmen: Trodde de att man kunde klara sig runt varvet ändå? "Jahadå", fick jag till svar, "varvet är öppet tills du kommer i mål! Vi väntar på dig!" Sagt och gjort. Nu la jag på en extra rem i min träning.

                   Susen M J ©   

Susens Dikter 46: Rhodos i solnedgång

Rhodos i solnedgång

Du underbart vackra solnedgång,

havets brusande sång.

Ett fartyg långt borta vid horisonten,

havsvåg slår mot strand,

det röda himlaskenet som bakgrundsrand.

Bergskonturer skymtar genom soldimmors dis,

en fläktande ljummen bris.

Blåtonande skuggor innan allt blir svart,

snart är den här, söderns sammetslena natt.

               Susen M J © 1980

Kapitel 46: På Jakt: Efter Bostad... men fick Frisör

...min berättelse fortsätter nu via länkar i:

Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 2

Kapitel 46: På Jakt: Efter Bostad... men fick Frisör

Bostadssituationen i Göteborg var inte mycket bättre då än vad den är i dagsläget. Och om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog faktiskt kunnat tänka mig att bo kvar i mitt barndomshem ytterligare ett tag, om jag bara hade fått ha mitt rum kvar! Men att brorsan tagit över det gjorde att bo-situationen kändes ohållbar! Och jag hade ju egentligen "bott hemma" länge nog. Det var helt enkelt dags att skapa mig ett eget liv. Och det behövde verkligen hända något, NU! Sagt och gjort, jag tågade i väg till Bostadsförmedlingen. Där var väntetiden enormt lång. Men jag tog nummerlapp, fyllde i papper och satt kvar och väntade på min tur.

Efter en stund började jag prata med en kille som också nyligen kommit hem till Sverige efter ett år utomlands. Han var frisör och hade bott och arbetat i Brasilien. Vi hade massor att prata om. Bland annat berättade jag att jag inte vågat gå till någon frisör i Amerika. Jag hade alltså inte klippt mig på ett HELT ÅR, och mer. Mycket för att jag tyckte frisörerna där inte verkade kunna sin sak när jag tittade på folk i min omgivning. De var inte speciellt snygga i håret, i alla fall inte med mina mått mätt. Dessutom hade jag alltid haft en väldigt dubbel inställning till frisörer. Egentligen älskade jag att få gå och bli ompysslad och göra mig fin på en salong. Hoppades väl kanske på att bli förvandlad till prinsessa, redan från barnsben, eftersom jag så ofta fått höra att jag var ful...! Konstigt nog har mitt hår däremot alltid föremål för komplimanger. Ja, inte i skolan, av mina klasskamrater, men i min övriga omgivning av för mig både kända och okända människor. Ända sedan jag var nyfödd faktiskt! I det oändliga! För att mitt hår är naturligt ljusblont. För att jag har självfall. För att jag har mycket hår. Och för att jag mestadels har haft ganska långt hår. I alla fall efter den gången jag misstogs för att vara pojke på vårt första skolfoto i första klass, på grund av min pojkklippta frisyr. Efter det ville jag verkligen inte ha kort hår. Men ändå träffade jag på frisörer ibland som klippte bort halva håret, trots att jag bett om att det skulle jämnas till, eller klippas upp litegrann. Det gick så långt att jag faktiskt mycket hellre gick till tandläkaren än till frisören under många år!

Den frisör jag mötte på Bostadsförmedlingen berättade att han fått jobb på en av stadens mest kända salonger. "Kom till mig, så skall jag fixa dig jättefin. Du har kanonfint hår!" sa han och gav mig salongens kontaktuppgifter. Det var ungefär det jag fick på Bostadsförmedlingen; en potentiellt ny frisör att gå till. Och utöver det bara den nedslående insikten att det skulle bli oerhört svårt för mig att få en lägenhet.

Och vill du läsa min berättelse från allra första början gör du det enklast via:

Susens tankar: Samlade inlägg; Mitt Liv Min Historia - Del 1

                                             Susen M J ©   

Susens Dikter 45: I Konflikttider

I Konflikttider
Nu är det oro i luften med ”lockout” och lönekonflikter,

och alla är tvungna att lägga ner sina dagliga plikter.

Folk går omkring, vet inte riktigt vad de skall göra,

och trådarna mellan arbetsgivare och arbetstagare är väldigt sköra.

Egentligen är det bara på 25 öre det hänger,

men hur stora blir inte förlusterna när man överallt stänger?

Spårvagn, tunnelbana, buss stannar av,

så ovana cyklister får skava cykelnav.

Tv:n står tyst och stum i sin vrå där den ingen stör,

vad skall man då betala licensen för?

 

Oskyldiga drabbas nästan hårdare än andra,

men de måste ändå vara med i cirkeln och vandra!

Avtalet skulle varit klart för flera månader sedan,

så hur skall det gå nu, när Sverige lånat så många miljoner redan?

Det blir att satsa på prisstopp,

så var och en åtminstone har råd att fylla sin kaffekopp.

Den som tänkt sig till centrum på lördagen,

kände sig nog som i ansiktet slagen,

för i helgen gick inte en buss,

så det var bara att vända hem efter den besvikelsens puss.

Och de som tänkt sig till varmare länder,

som bara längtar efter sol, bad och sköna stränder,

tja, vi får väl se vad som händer.

 

Det verkar som om ingen vet någonting,

och i vårkylan kan man i alla fall inte skylla på solsting.

Det här med strejk blir nog dyrt för många,

och dagarna blir så trista och långa.

Hoppas på ett avtal som kan bli en lösning för alla,

så att inte hela Sveriges rike samman falla!

                 Susen M J © 1980

Kapitel 45: Återigen blev Karin... och Anette, min räddning!

Kapitel 45: Återigen blev Karin... och Anette, min räddning!

När jag väl kom hem från sjukhuset efter blindtarmsoperationen läkte jag ganska snabbt, och kunde åter koncentrera mig på tanken att söka jobb och börja arbeta! Den kvinnliga personalchefen på KK hade jag nu gett upp! Och sökte i stället vidare på Sahlgrenskas övriga områden och fick snabbt erbjudande om tio nätter under de kommande månaden på Jubileumskliniken. Jag var jättenöjd! Nu handlade livet enbart om försörjning, så jag kunde absolut inte vara kräsen och tänka för långt fram, utan bara dag för dag i stort sett.

Jag arbetade min första natt, och sov sedan större delen av dagen. När jag kom ner till mamma i köket på eftermiddagen berättade hon att personalchefen på Kvinnokliniken, hon som hade bytt både för- och efternamn över en natt, hade ringt och frågat efter mig. Vad konstigt!? tänkte jag. "Ja, hon frågade varför du låg och sov mitt på dagen. Jag svarade då att Susen har arbetat i natt. Och då blev hon så upprörd och frågade: VAR har hon arbetat någonstans? Så jag berättade det, och då bad hon mig hälsa till dig att du skulle ringa henne SÅ FORT DU VAKNADE!"

Det var många frågor som svävade förbi i mitt huvud innan jag fick tag i personalchefen den där eftermiddagen. Men fick svar på de flesta av dem så fort hon lyft luren. Hon hade nu vänt 180 grader, och visste inte hur väl hon ville mig. Och berättade att hon först och främst hade arbete åt mig på förlossningen, i ett av de lag som jag tidigare arbetat och trivts bra i, under en månad att erbjuda. Och sedan, skulle jag få en fast tjänst!?!😁 I MITT favoritlag; med Karin, Anette, Anna, Ann, Margareta, Ulla, Nelly och Key. WOW! "Kan du verkligen inte krångla dig ur det där nattjobbet du fått den här månaden!?" frågade hon. Jag lovade att ta reda på det och återkomma. Men nej, det gick INTE den chefen med på, så min tidigare så vrånga personalchef fick nu vackert vänta på mig!

Jag kunde inte riktigt förstå personalchefens helomvändning förrän låångt senare, då Karin och Anette, som båda var barnmorskor och lagchefer på förlossningen, berättade att de tillsammans sökt upp henne och talat om för henne att: "Du MÅSTE bara anställa Susen! Hon är en av våra allra bästa undersköterskor! Du kan bara inte göra en sådan miss att låta någon annan fånga upp henne i stället!" Jag säger bara det, vilka fantastiska arbetskamrater! De är de ABSOLUT underbaraste människor jag någonsin arbetat med! Det borde vara alla förunnat att ha sådana arbetskamrater! För då står man ut med ganska mycket!

NU följde ett antal år på jobbet då jag trivdes otroligt bra. Förlossningsvården i Göteborg, ja förresten i hela Sverige, har nog aldrig varit bättre att arbeta i, varken förr eller senare. Minns att jag sa till Margareta en dag när vi städade ett rum tillsammans att: "Så här BRA som vi har det nu, det skall vi ta vara på, för det kommer inte att hålla! Så bra kommer det inte att vara i framtiden!" Och långt senare frågade hon mig: "Du hade ju helt rätt! Men hur KUNDE du veta det så långt i förväg?" "Intuition!" skojade jag. Men sanningen är nog den att jag sätter ihop pussel av verkligheten och dess skeenden, och förstår på så vis var framtiden lutar. På den tiden var det ALDRIG någon som sa upp sig inom förlossningsvården! Definitivt avslutade INTE barnmorskor sina anställningar, utan de stannade från det att de fått sin legitimation till de gick i pension. Medan det i dag är mer regel än undantag att just barnmorskor säger upp sig! Och omskolar sig, exempelvis; till florist, som en av dem tillkännagav för bara några dagar sedan. 

Då arbetade vi i lag om åtta personer: 

Fyra barnmorskor och Fyra undersköterskor, tillsammans dygnet runt i treskift. Vi kände varandra utan och innan, och det fanns en enorm trygghet i det när skeenden hettade till och blev akuta. Dessutom hade vi så otroligt roligt tillsammans, och jag upplevde verkligen en genuin vänskap med mina arbetskamrater.

När man några år senare delade upp personalen i dag/natt-skift- trots att 99 procent av både chefer och personal motsa sig det- splittrade upp lagen, och senare drog ner antalet anställda, så blev ingenting sig likt! Politiker🤔 jag aldrig förstått mig på dessa Politiker!

Vi hade kanske drygt 2000 förlossningar per år på förlossningen på Sahlgrenska, kan inga exakta siffror, och vi var då alltid fyra undersköterskor som delade på jobbet. Sedan fick politiker för sig att vi skulle stänga Sahlgrenskas förlossningsavdelning, flytta till Mölndal- och Östra sjukhuset och slås ihop med dem. Därmed fick den nya verksamheten jag arbetade i, en avdelning snarlik i storlek och omfattning på Mölndals sjukhus, DUBBELT så många förlossningar, medan vi undersköterskor blev HÄLFTEN TILL ANTALET: Bara två på varje arbetspass! Så det är inte konstigt att det numera ALLTID värker konstant i fötter, knän och höfter! Tack för det: Politiker!

                      Susen M J © 

Susens Dikter 44: Jag lider med dig patient

Jag lider med dig patient

Ett sjukhusrum i vitt,

vakar ängsligt över livet som är ditt.

Någonting är fel, har gått snett,

vi gör allt som står i vår makt för att fel skall vändas rätt.

”En smärtsam förlossning borde vara nog”,

säger jag högt, du förblir tyst, men av din min förstår jag att du log.

”Du behöver ditt blod, din kropp måste slutas!”

Tänker jag tyst, men tror ändå du förstår.

 

Blodtrycket sjunker, pulsen ökar, och då även risken för chock,

ett farligt hot,

men vi kämpar hårt för att på det råda bot,

och att du snart likt vårens lökar åter blommar.

 

En frostig natt blir dag,

ditt liv spirar åter,

även om din livslåga för ett ögonblick var flämtande svag.

 

                    Susen M J © 1980

Kapitel 44: Nej! Jag Grävde Verkligen Inget Guld I USA!

Kapitel 44: Nej! Jag Grävde Verkligen Inget Guld i USA!

Julen det året kom och gick. Och så gjorde även Nyårshelgen. Och i och med det började livets allvar på riktigt för mig, mycket på grund av alla de ekonomiska missräkningar i USA under det gångna året: 

• Flygbolagets konkurs, i vilken ingen försäkring räddat mig, utan jag förlorade helt enkelt min hemresa bara tre veckor efter ankomsten till USA
• En bruten tå med läkarbesök & röntgen som kostade mig två veckolöner i självrisk!
• Och, när George erbjöd mig två alternativ att lösa hemreseproblematik, valde jag det för min del minst ekonomiskt fördelaktiga vilket bestod i att; jag fick halva hemresan betald och en hemlig present som bestod i ett par slalomskidor, men därmed också fick stå för halva flygbiljetten själv!

Om jag i stället stannat hela året hos familjen i Phoenix, Arizona så hade jag fått HELA resan, tur & retur, betald men även:

•  Tjänat 120 dollar mer i månaden
• Fått fri bensin och en del fria samtal till Sverige, som då kostade närmare 10 kr/minut 
• Fria utflyktsresor, exempelvis till Grand Canyon
• Och jag hade även sluppit betala biljetten för flygresan mellan Arizona och San Francisco

Men samtidigt insåg jag naturligtvis, till mer än 100 procent, att jag aldrig hade kunnat stanna i Phoenix längre än de sju dagar jag var där, i och med de 22 A-4 SIDOR MED STÄDINSTRUKTIONER  jag fått, och att jag förväntades ARBETA/STÄDA 60 TIMMAR I VECKAN!

Och trots att det, när jag skriver detta, gått väldigt många år så kan jag även med facit över hur jobbig min ekonomiska situation faktiskt blev, ändå se att jag ALDRIG hade kunnat välja annorlunda! Inte för alla pengar i världen! Ens om jag på förhand vetat att det valet skulle leda till att jag fick åka hem helt utblottad! Och alltså måste börja mitt riktiga vuxenliv från absolut NOLL! Den enda fördelen jag NU kan se så här långt i efterhand är väl att, även om jag inte hade några som helst tillgångar, så hade jag heller INGA skulder! Och när man i dag tittar på Lyxfällan på TV, så inser man ju snabbt att det är en enorm fördel, ja att vara skuldfri alltså!

Det kändes inte alls rätt att bo hemma utan att kunna betala för mig, men mamma och pappa var glada att jag var hemma och oskadd efter ett helt år på andra sidan Atlanten, så de klandrade mig inte för det! MEN de hade sex personer, förutom mig, att försörja. På en lön. Mamma var hemmafru och tog hand om storhushållet och fyr... tre barn;-) Anders arbetade ju och försörjde sig själv. Så jodå, jag fick bo och äta gratis... men fickpengar och spårvagnskuponger... Jag var ju inte ens med i någon A-kassa! Så jag beställde tid hos en socialarbetare och berättade situationen. Nja, det var väl på håret, men några hundralappar fick jag den där första månaden jag var hemma. Och det var verkligen första och enda gången jag bett om socialhjälp. Det gav mig ännu mera glöd till att söka arbete och försörja mig, och helst aldrig mer vara en belastning, eller beroende av omgivningens välvilja.

Jag kontaktade Kvinnoklinikens personalchef, men hon verkade inte jätteintresserad av att återanställa mig i förlossningsvården. Jag hade aldrig riktigt förstått mig på henne, och speciellt inte den gången när hon hade bytt både för- och efternamn över natten!? "Men heter inte du ...?" "Jo, det kan man ju också säga" svarade hon mig i telefon den gången. Nej, så vi var inte riktigt kompisar hon och jag. Men hon erbjöd mig i alla fall att arbeta några pass på en vårdavdelning. Och mitt svar blev naturligtvis ett rungande "Jaa!"

Jag hade bara hunnit arbeta ett fåtal, enstaka pass, när jag vaknade genomsvett på natten, hackade tänder så att jag knappt kunde prata och trodde att någon höll fast mig i sängen. När jag äntligen vaknade till ordentligt förstod jag att det var en olidlig smärta i magen som fjättrade mig. Jag väckte mamma som körde mig till akuten. Blindtarmsinflammation och akut operation! Först kunde man inte klargöra om det verkligen var blindtarmen eftersom den enligt läkaren: "Bara såg lite lätt solbränd ut!" Och att de därför sett sig tvungna att skära upp halva magen för att se så att det inte var något annat som spökade där inne. Så glöm att jag nu bara hade ett litet blindtarmsärr att läka! Undersökningar fastslog senare att det var blindtarmsinflammation, men då var ju skadan redan skedd, och det stora ärret tog ett par veckor extra att läka. Dessutom fick jag stanna extra många dagar på sjukhuset eftersom mina tarmar vägrade fungera! Detta löstes slutligen av en oerhört erfaren sjuksköterska som arbetat ett helt liv i kirurgvården: "Du skall äta vetekli!" sa hon till mig när jag grät över att min mage var så besvärlig. "Börja med en till två matskedar, gärna i mjölk, till frukost. Sedan, när du vant dig, kan du äta upp till en hel deciliter. MEN, du måste dricka MYCKET vatten, för annars blir du förstoppad! Du vet, fibrer drar åt sig massor av vätska!"

Jag har ju, precis som alla andra, fått massor av råd genom livet, men just den nattsköterskans om att äta kli den där gången, lyssnade jag på med elefantöron. Kanske just för att jag hade haft problem med min mage i så många år? Den fungerade efter sin egen livsrytm, som aldrig riktigt gick ihop med min! När jag följt sköterskans råd ett kort tag började jag äntligen få ordning på min mage, och även smärtorna där. Men det skulle dröja sju år till innan jag fick svaret på en av orsakerna till VARFÖR jag hade de där problemen.

Alla dessa år senare äter jag fortfarande kli till frukost varje morgon, men numera är det Kruskakli, det grövsta, som är en riktig livräddare, och dessutom väldigt billig både som frukost och "medicin". Så den nattsköterskan är jag ett stort tack skyldig. Synd att jag aldrig fick ge henne det.

I och med att jag blev opererad tog det ytterligare ett par veckor innan jag kunde komma igång och arbeta. Samtidigt blev det än klarare att jag MÅSTE flytta hemifrån. Vilken sits!   

              Susen M J © 

Susens Dikter 43: Drömmen om en blå viol

Drömmen om en blå viol
En blå viol önskar jag mig,

i samma ton som din ögonfärg.

En blomma som vittnar om sommar och sol,

då man kan sitta barhuvad iklädd endast blus och shorts eller kjol

En viol i samma djupa färg som dina ögon vill jag ha,

de vittnar om att du kan både ge och ta.

En doft av sommar känner jag när jag ser på dig,

men det är ju vinter, kallt och is erinrar jag mig.

Lurad av tanken på dina ögons himmelsblå färg,

krossar jag en isklädd vattenpöl,

blir våt, klafsar hemåt i sko med sörjigt isvattensöl.

Men drömmen om en blå viol sparar jag långt inne i hjärtats vrå,

och till dess den åter blommar,

får jag drömma mig bort från kylan i djupet av dina ögon så blå.

               Susen M J © 1980

Kapitel 43: Hemlängtan!

Kapitel 43: Hemlängtan! 

Det som genomgående färgade mitt år i USA var hemlängtan, otvetydigt! Nu närmade sig min hemresa med stormsteg! Och då började det kännas kymigt att lämna nyfunna vänner och de invanda rutiner jag trots allt skaffat mig i Amerika. Hemma visste de inte att jag planerade komma hem före jul, en dryg månad innan planerat... Jag hade fått för mig att jag ville överraska dem. Konstigt då jag själv inte är så förtjust i överraskningar. Kontrollbehov? Men det är väl något jag förstått på senare år.

Jag fick tag i en flygbiljett till London för hyfsat pris, som fick ersätta den biljett jag förlorat tidigare i flygbolagets konkurs, men hade ju fortfarande kvar båtbiljetten mellan England och Sverige, så det var ju inte tal om direktflyg. Men jag tänkte göra det bästa av allt, och verkligen unna mig att njuta, framför allt  av båtresan.

Medan jag planerade, packade, rensade och sa adjö till omgivningar och vänner låg trots allt ett tungsinne över mig som jag inte riktigt kunde skaka av mig.

När hemresedagen kom var jag åter igen ledsen över att lämna, men nu skulle jag ju vända hem till något välkänt åtminstone. Flyget mellan San Francisco och London gick över förväntan och denna gången slapp jag förseningar. Sov åter över på hotell i London. Tog buss till Felixstove, och gick där ombord på fartyget som skulle ta mig hem till Sverige. Nu kunde jag knappt fatta att jag skulle återse min familj inom 24 timmar. Jag hade all anledning att fira.

Vi hade inte kommit långt när båten började rulla och den ena passageraren blev, om inte grön i ansiktet, så åtminstone likblek! "Konstigt att folk tål sjön så dåligt!" tänkte jag och var fast besluten att inte låta sjögången förstöra min intention att njuta fullt ut av att vara på resa: Äta en god middag, kanske ta en öl, gå i butikerna på båten... Trodde jag ja! Kan säga att jag varit i väg på en del kortare kryssningar, och har aldrig varken förr eller senare råkat ut för ett värre oväder. Man kunde alltså inte stå upp i båten, för när den inte låg ner åt ena hållet, så låg den åt det andra. Alla lösa saker i hytten föll i golvet. Och till slut fick även jag kapitulera inför sjösjukan - för första och enda gången, hittills i mitt liv! Bara när jag låg platt på sängen mådde jag något sånär. Tänk att inte ens hemresan kunde fungera hela vägen!

Men väl hemma blev jag mottagen med öppna armar! Innan jag lämnade flygplatsen hade jag ringt hem och förvarnat att jag var på väg. Ville ju inte orsaka hjärtinfarkter;-) Med kort varsel hade familjen ordnat en underbar välkomstfest, och ett enormt plakat där det stod "Välkommen hem Susen!" Såå mycket kärlek. Och Malin, den lilla busan, kunde inte släppa taget om mig!

Nu blev jag varse att min bror Anders tagit över, och totalt gjort om mitt rum, vilket kändes väldigt jobbigt. Men samtidigt fullständigt förståeligt med tanke på vår ålder. Han behövde lite mer privacy, och jag hade bott hemma länge nog egentligen. Men det var svårt att hitta hem när jag nu sov i mina småsystrars rum. De hade flyttat in i mina föräldrars sovrum som i sin tur sov i hallen?!? Helt galet! Nu stod jag återigen inför en enorm utmaning! Jobb, bostad och ett liv på egna ben! Och det behövde gå snabbt. Men då var den stora frågan: Hur löser jag detta, utan knappt en krona på fickan?

                   Susen M J © 

Susens Dikter 42: Jogging ett nyttigt begär

Jogging ett nyttigt begär
Tre till fyra gånger i veckan sticker jag ut i skogen,

joggar runt tills jag blir trött och känner mig för duschen mogen,

Det blir nästan som ett nödvändigt gift,

och bättre än att vara ute på vift.

Visserligen är det just nu en modefluga,

men även långt innan dess fick denna motion för mig heta duga.

Har sprungit i skogen till och från i många år,

och nu är känslan att ta sig ut varken jobbig eller svår.

En del säger: ”Åh ett sånt larv att springa runt en bana varv efter varv!”

Men känns för mig meningsfullare än att i en bassäng fram och åter simma,

som i just mina öron låter så tråkigt att man nästan kan svimma.

 

Motion är något man behöver tjock som smal,

även om det är jobbigt i början och du lider alla helsikes kval.

Varenda muskel känns stel och öm,

och man kan knappt förflytta sig en endaste tum.

Men så, efter ett tag, känner man att kroppen åter kommer i gång,

rätt som det är orkar man mer och då känns livet plötsligt som en skön sång.

Var man springer, eller i vilken hastighet, spelar mindre roll,

har man ingen träningsoverall ger man garderoben efter T-shirt och gamla byxor en extra koll.

Vad spelar det för roll om man inte håller schema utan blir lite sen,

huvudsaken att man inte fuskar, lurar sig själv och tar den väg som är gen.

 

Var gång jag joggat tycker jag att jag gjort dagens goda gärning,

och för den energi jag investerat får jag finare muskler i återbäring.

Och nu på sommaren är det känns det skönt med muskelfast kropp,

om i öppna havet kan bibehålla med extra simtur och flera dopp!

                             Susen M J © 1980

Kapitel 42: Annat Annorlunda i Amerika

Kapitel 42: Annat Annorlunda i Amerika

Det fanns mycket mer som jag upptäckte var annorlunda under mitt år i USA: Bara Dubbelmoralen i sig skulle jag kunna beskriva på så många olika sätt... i dagar!
"När jag berättar om mina ogifta vänner som lever i sambo-förhållanden - med barn - så kan de knappt hålla masken! De kan inte förstå att man inte först skaffar vigselbevis! Här ska man helst inte bo ihop, och definitivt inte vara föräldrar utan att vara gifta!
Att sola topless på en badstrand på är helt emot alla regler. Det blir böter på sådant! Ja, på mer än ett sätt är amerikaner fullkomligt vettskrämda att visa sig/se nakenhet, främst då kvinnobröst vad det verkar. Vet inte hur många amerikanska filmer, exempelvis på bio, jag sett, där 80-90 procent av dialogen består av svordomar och könsord, utan att någon i publiken verkar ta illa vid sig. Men, så sveper kameran över en naken kropp, och det går genast ett bestört sus genom publiken!?
Jag brukar träna på en hälsostudio för enbart tjejer, och även där märker jag stora skillnader mot hemma. Flickorna är blyga inför varandra och även i bastun och duschen måste man ha baddräkt eller bikini på sig! Klär om gör man i enskilda bås. Eller så går man helt enkelt hem och duschar.
Strävandet mot jämlikhet mellan män och kvinnor existerar inte alls i lika stor utsträckning som hemma.
Tänk att mindre än ett dygns flygresa kan ta en till ett land som är så långt före materiellt, tekniskt och även medicinskt sett, samtidigt som det känns som om man reser tio till femton år tillbaka i tiden! Även om levnadsstandarden i stort är på samma nivå som vår, ibland bättre, det är bara moraltänkande och levnadssätt som halkar efter!"

Det är spännande att åter besöka mitt unga, kritiskt tänkande jag. Vilken koll! Eva Runhammar, min underbara lärare på KOMVUX många år senare, skulle jubla över mitt källkritiska Då!

Innan jag lägger undan de på skrivmaskin nedpräntade sidorna faller blicken på första sidan igen:

"Allt var klappat och klart en solig januaridag med minus 24 grader i luften, då jag startade min långa resa till en av de varmare delstaterna i USA. Nämligen Phoenix, Arizona.

Att ta sin väska och släpa sig ombord på båten till Felixstove, England, utan att vända sig om, stanna, springa tillbaka och krama familjen igen, det går bara inte om man vet att det är sista gången på ett helt år, och man inte är gjord av sten. Folk tittade på mig, men vad brydde jag mig om det?! Gråten stockade sig i halsen, det gjorde så ont att jag trodde strupen skulle sprängas. Sedan flödade tårar och nygjord make-up om vartannat.

Timmar senare vaknade jag med ett ryck. I drömmen var jag hemma, men i vaket tillstånd låg jag fullt påklädd, med rödsvullna ögon, i en av Englandsbåtens hytter. Jag grät åter en liten skvätt och öppnade min hemliga avskedspresent, en liten blå-gul flagga. Vilken känsla: Glöm inte bort lilla Sverige i stora Amerika!"

Sedan bläddrar jag till sista sidan igen:
"Att skriva ner allt detta och samla ihop det med så få ord som möjligt, känns både lyxigt och exotiskt, kanske även en smula glamouröst. Men i allt detta får man inte glömma att det finns en totalkontrasterande baksida! Till exempel att jag bor i ett litet samhälle cirka 25 minuters bilfärd ifrån Oakland som sägs, genom statistik och procentuella uträkningar, ha den värsta brottsligheten i världen. Och vara en samlingspunkt för fattiga och utslagna! Att köra bil där är skrämmande, för att inte säga deprimerande, och sker dessutom alltid under skydd av väl låsta bildörrar! Efter att både ha sett lyxvillorna i Beverly Hills, Bel Air, och Los Angeles, men även Greyhoundbussarnas centralstation i samma stad. Med dess hemlösa, utslagna och ibland även skrämmande människor, på nära håll, känns det som om jag - med all rätt i världen - kan säga att USA inte är vad mina dagdrömmerier, och den falska reklamvärlden gav mig bilderna av!"

Där och då, när jag var på väg att packa ihop mitt Au-pair-år för att åka hem var jag ganska fast besluten: Jag skulle inte återvända till mina drömmars Amerika!

Det skulle ta sex år för mig att ändra uppfattning, men då åkte jag tillbaka till det Amerika jag lärt mig Känna och Älska! Och därmed gjorde vi varandra också mycket större rättvisa: Jag och Amerika!                    

                   Susen M J ©

Susens Dikter 41: Fåfänga - ett skydd mot omvärlden

Fåfänga – ett skydd mot omvärlden
Jag ser dig på en gata, en vanlig människa.
Men du ser ingenting, bara dig själv som spegelbild i ett skyltfönster.
Du har fått en stor gåva i form av ett fördelaktigt yttre,
av den typ som får alla att vända sig om,
titta efter dig en extra gång.

Men felet är att för dig finns bara du och ditt utseende.
Ingenting annat är av värde för dig.
Du har en av de värsta laster en människa kan ha: Fåfänga!
Men om den är du omedveten,
och även om någon sa dig det direkt,
skulle du aldrig erkänna, ens för dig själv, att det är sant!

Vad tänker du när du ser dig själv i spegeln?

Jag studerar ditt vackra ansikte, perfekta kropp,
och de formgjutna kläderna i färger som om de vore framställda enbart för dig.
Din hållning är stilfullt rak och ledig,
dina jämna tänder ger ditt leende en bländande lyster.

Men om din självgodhet inte är spelad,
så varför når den då inte dina djupblå ögon?
Din blick är inte alls så lycklig som väntat,
utan hård, kanske med ett litet stänk av sorg!

Det kanske finns en varm natur bakom din nonchalant, perfekta mask,

som du döljer tillsammans med din rädsla att blotta dig inför omvärlden?
Kanske vågar du inte visa varken den eller dig själv vem du egentligen är?
               Susen M J © 1980

Foto: Susens tankar I full blomning.

Inget vackrare än...