Susens Dikter 32: Dåligt humör

Dåligt humör

Jag är på dåligt humör,

och med det stämningen i min omgivning förstör.

Alla frågar: ”Vad är det med dig? Varför är du sur?”

Ingenting svarar jag hätskt, och bygger runt mig en ogenomtränglig mur.

Jag vet ju inte ens varför jag känner mig så irriterad och arg,

min yta får utomstående att ta avstånd, för den är vass och karg.

Jag säger sårande saker som jag varken menar eller bör,

och ingen, allra minst jag själv, vet varför.

Ingen har varit elak eller dum,

så det är inte därför jag är så här oåtkomlig och stum.

Men om man har en sådan där jättefin vän,

som man kan tala med om allt,

kan man nog bli av med förtreten, det har jag på känn.

Någon säger: ”Jag har känt likadant och förstår din harm.”,

sådant gör en på insidan både mjuk och varm.

Känner mig med ens uppåt och glad,

tycker att äntligen kan jag stryka ut och vända blad.

Jag har vänt på påsen och det dåliga humöret ut tömt,

så det är bara att gå vidare och låta det trista vara glömt!

                           Susen M J ©  1980

Kapitel 32: Ensam i Amerika - ett av världens största länder

Kapitel 32: Ensam i Amerika - ett av världens största länder 

Ensamheten och tystnaden tog mer och mer över i mitt liv där i det stora huset på de stora gröna kaliforniska kullarna. Tv:n blev mitt sällskap, och min räddning. Jag började följa den ena såpan efter den andra, och blev mer och mer stillasittande. Och tröståt, naturligtvis. Det var verkligen en nedåtgående spiral. Men i dag kan jag se att Tv:n verkligen är en underskattad läromästare! För jag lärde mig så mycket engelska, bara av att lyssna och inte ha tillgång till undertexter, att jag alltid haft riktigt stor nytta av det!

Några veckor passerade och till slut kände jag att jag behövde agera. På något sätt fick jag nys om Norska sjömanskyrkan i San Francisco, och att områdets au-pairer träffades där, på söndagar tror jag det var. Jag hade förstått att jag var en av väldigt få au-pairer i mitt område i Hayward, men i kyrkan fick jag reda på att det skulle finnas en tjej till: Ingrid! Jag kunde knappt tro det när jag först fick klart för mig hur nära hon fanns. Hon bodde i ett hus två gator nedanför vårt, ner för backen bara. Och där hade vi missat varandra, i veckor. Jag ringde henne, och hon kom upp till mig och hälsade på. Vilken härlig tjej! Vi hade massor att prata om, och planerade att göra mängder av saker tillsammans på våra lediga dagar. Nu skulle äntligen livet i Amerika bli som jag drömt om!

Och det var precis så härligt som jag tänkt, att ha en vän i närheten, men... jag mådde verkligen inte bra. Jag minns en av de första gångerna som jag och Ingrid verkligen satt och pratade, om ALLT! Familj, vänner, jobb, och hemlängtan! Och rätt som det var började jag gråta, och kunde verkligen inte sluta! Så här i efterhand upplever jag det som om jag grät i timmar. Jag är verkligen glad att det var Ingrid som jag hade hos mig då. Någonstans förstod hon, kanske mer än jag, att sorgen måste ut. I dag vet jag att det var en underdrift, med tanke på den "ryggsäck av mobbing och utanförskap" jag upplevt i min barn- och ungdomstid, som nu kommit ikapp mig. Själv trodde jag då att jag hade blivit knäpp och vågade inte tala om för en enda människa hur dåligt jag egentligen mådde. Nu när livet skulle vara på topp, och jag i mångt och mycket levde min dröm, DÅ mådde jag som allra sämst!

                     Susen M J © 

Susens Dikter 31: Jag är, ja, jag vet inte vad

Jag är, ja, jag vet inte vad
Trött och slö känner jag mig just nu,

”Varför då?” tänker du.

Vädret är så grått och trist,

och just nu lider jag av arbetsglädjebrist,

ja, det känns som om jag helt humöret mist!

”Ryck upp dig, ta dig i kragen!”

Usch, hur skall jag orka jobba hela dagen?

Vill bara krypa ner mellan lakan och sova,

men det går nog inte så bra kan jag lova,

ljud och röster låter så väldigt dova.

Jag gäspar hur ofta som helst,

men när klockan närmar sig hemgång känner jag mig som frälst!

                       Susen M J © 1980

Kapitel 31: Mitt år i USA var inte helt enkelt

Kapitel 31: Mitt år i USA var inte helt enkelt

Det kändes verkligen som om jag tagit helt rätt beslut, då jag så snabbt valt att lämna Phoenix, Arizona för att flytta till George och hans familj söder om San Francisco. 

När familjen hämtat mig på flygplatsen körde de till en restaurang mitt i centrala San Francisco där vi åt middag: amerikansk Pizza, som smakade ovant till en början, men sedan kom att bli en favorit. Och San Francisco, wow, vilket första möte med denna fantastiskt vackra stad! Jag var helt tagen! 

Innan vi åkte vidare "hem" till huset som låg söder om staden, berättade George och Eileen  att de hade köpt lite nya möbler till mitt rum. Bland annat en säng, sängkläder, läslampa och skrivbord. Omtanken i det värmde mitt hjärta och är något jag aldrig glömt. 

Huset var ganska nybyggt, stort i två våningar, och bestod av sex rum och kök, tre badrum och ett riktigt stort dubellgarage. Mitt rum låg i anslutning till garaget på bottenvåningen med ett av badrummen precis utanför ingången. Det var väldigt skönt att ha "en egen hörna", som jag gjorde till min privata. Redan första veckan kändes beslutet att lämna Phoenix och familjen L helt rätt. Och George barn var riktigt positiva till det nya arrangemanget med mig i huset; i alla fall den första veckan... Sedan åkte de till sin mamma i Long Beach, LA över helgen och kom tillbaka, som förbytta. Långt senare fick jag reda på att mamman då totalt hade underminerat min roll i hushållet. Det var väl helt enkelt en del i de skilsmässotvister som pågick, och hade egentligen ingenting direkt med mig att göra, men det kom att påverka min roll i familjen otroligt negativt. Barnen vändes helt enkelt emot mig. Jag var bara 21 år gammal och hade ingen aning om hur man löste så svåra konflikter. Det gjorde mig bara nedstämd och ledsen när jag förstod att jag fått barnen emot mig. Men kämpade på så gott jag kunde.

Redan någon av de första dagarna berättade jag för George att jag trott att alla amerikaner nu var pedanter efter min korta men skrämmande vistelse i Arizona. Och att jag därför trott att; var jag än hamnade hädanefter, så skulle jag vara tvungen att städa konstant. Då skrattade han gott och sa: "Nej, jag behöver bara att du ser till att finnas här när barnen kommer hem på eftermiddagarna. Och ge dem skjuts till skolan ibland, när det regnar rejält." Punkt! 

Jag kunde knappt tro att det var sant! 

Men precis så var det. Jag förväntades inte ens gå upp med familjen på morgonen, eller ordna med deras frukost. Tror att de var så vana att fixa det själva, och att de var tacksamma att få fortsätta sina invanda rutiner. Kanske för att det var en av de få stunder på dagen som barnen umgicks med sin pappa själva, eftersom han arbetade så mycket.

Efter hand handlade jag, lagade mat, och städade efter mitt eget schema. Och det kändes väldigt bra. Men att göra mig hemmastadd i villaområdet var inte lätt. Jag hade en gammal orange VW-kombi 1600 till mitt förfogande att köra runt i, inget Amerika-åk här inte, men jag hittade ju inte i området! Och kom fel hela tiden. Första gången jag åkte från huset hade jag inte en tanke på att jag kunde åka vilse, och fick därför panik när jag förstod att jag inte visste vilken väg som skulle ta mig tillbaka till huset uppe bland de stora gröna kullarna. Dessutom hade jag varken memorerat eller tagit med mig uppgifter om adress, telefonnummer... INGENTING! Jag var livrädd, och kände mig väldigt liten och ensam när jag körde runt både länge och väl innan jag ÄNTLIGEN fick syn på min gata och huset! Vilken lättnad!

Den händelsen blev ett skrämmande uppvaknande, som på något sätt visade att här var jag ju faktiskt INGEN! Utan måste "bygga upp mig själv och hela min personlighet på nytt igen" inför de nya omgivningar jag nu befann mig i: "Ingen här bryr sig egentligen om ifall jag finns, eller inte!" Var en av de dystra tankar som dök upp i mitt huvud. Hemma hade jag alltid varit igång med jobb, vänner, träning och vår stora familj, medan hela livet där och då liksom helt stannade av. Jag hade för lite att göra, kände mig väldigt ensam och fick därmed en otrolig hemlängtan!

                     Susen M J © 

Susens Dikter 30: Lagom är bäst

Lagom är bäst

Gapa aldrig efter mycket, säger ordspråket,

till slut finns ingenting kvar att åtrå.

En rimlig gräns av begär ger en mättnadskänsla av tillfredsställelse.

Varför begära mer än man kan ta vara på?

Ingenting är utan gräns,

le åt misslyckanden,

se dem som en lektion,

en liten olöst gåta i livets långa skola.

Varför, helt i onödan, mista hela stycket,

när lagom ändå alltid är bäst?

              Susen M J © 1980

Kapitel 30: San Francisco - min nya stad

Kapitel 30: San Francisco - min nya stad

När vi väl landat på San Francisco International Airport och jag rest mig upp, samlat ihop mina saker, gått ut i mittgången för att lämna planet, var jag nervös. Fruktansvärt nervös! Ibland kan en vandring på flera mil vara väldigt kort i medvetandet, medan en kort promenad genom en flygplats kan upplevas aldrig ta slut! Jag skulle bli hämtad på flygplatsen av hela familjen Hansen, vilket i sig kändes väldigt bra, och tydde på genuint engagemang! Men vem var det som skulle möta mig där på andra sidan bagageutlämningen?

Vårt första möte blev till en härligt positiv upplevelse. Jag förstod genast hur oerhört välkommen min ankomst var. Och hur väl familjen behövde mig och mina tjänster. När vi väl kommit ut ur flygplatsterminalen och stuvat in oss i Georges BMW - inget häftigt amerikanskt åk här inte - styrde vi in mot city. Vi åkte den rutt som gjorde staden bäst rättvisa. Jag var verkligen kär i denna stad, redan, det hade bara tagit ett kort ögonblick! Vi stannade vid en restaurang och jag fick mitt första möte med amerikansk slice-pizza. Ja, alltså, då flera personer delar på en eller två riktigt stora pizzor, och man äter dem som i tårtbitar, med bara händerna. Det smakade... så där! Där och då började jämförandet! Från och med den dagen började jag jämföra... ALLT! Och det mesta var bättre hemma! Så vad gjorde jag då här/där? En fråga jag skulle ställa mig många gånger under det kommande året!

                 Susen M J © 

    

Foton: Susens tankar

Susens Dikter 29: Livet är nu

Livet är nu
Ändlösa dagars strida strömmar,

när kommer tid att förlösa drömmar?

Verklighetens glädje splittrar tristess,

susande moln spegla himmel och hav.

Mörkrets viskning ger spelande ljus,

rusande blod,

glittrande kaskader,

vidunderligt sköna färgspektra.

 

Livsögonblick i sus och dus.

Barfota vandring på blommande åker,

glimmande äng.

Älskogens säng doftar sötma.

Kärlekens ord skapar frid,

stilla lycka i besvarad kyss.

Minnen att vårda inför kommande evighet.

Glöm sedan och i går.

 

LIVET ÄR NU!

                                                                              

      Susen M J © 1985

Kapitel 29: Efter En HEL Vecka i Phoenix, Arizona

Kapitel 29: Efter En HEL Vecka i Phoenix, Arizona

Inte ens den sköna sommarvärme Arizona- öknen bjöd - trots att kalendern visade på januari och vinter - kunde förmå mig överväga att stanna! Jag ville bara därifrån! När jag väl bestämt mig ringde jag direkt till George och berättade att jag ville ha jobbet i San Francisco hos honom. Han blev superglad! Och verkade för övrigt vara en otroligt trevlig och positiv person. Så där så att  det verkligen kändes som att nu skulle allting ordna sig! 

Jag bokade flyg till San Francisco, packade åter mina saker, och kunde äntligen njuta litegrann av de sista dagarna i Phoenix. Hann till och med att gå med några nyfunna vänner på bio. Vi såg E.T. som precis haft premiär i USA. Vilken film. Ser gärna om den när möjligheten bjuds, vilket blivit några gånger, och tänker då tillbaka på min väldigt korta visit i Phoenix, Arizona. För efter bara en vecka efter att ha landat där, var jag alltså åter på flygplatsen för att flyga därifrån. Denna gång med destination San Francisco, Kalifornien som också är förhållandevis varmt året runt. Ja, inte som i öknen precis, men definitivt inte heller så kallt och ruggigt som i Sverige under vinterhalvåret. Även om det då kan regna en hel del i norra delarna av Kalifornien. Men det var jag ju ändå så van vid från livet på svenska västkusten.

Söndagen kom. Jag sa adjö till familjen L. Cowboyen körde mig till flygplatsen. Och kände en sådan otrolig lättnad! Jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen. För precis så kändes det. När planet lämnade det vidsträckta, ockraröda ökenlandskapet och alla dess swimingpooler, kunde jag plötsligt inte förstå hur jag kunnat tro att jag skulle kunna finna mig tillrätta där, utan närhet till kust och hav? En gåta. 

Flygrutten Arizona - San Francisco var inte särskilt lång med amerikanska mått mätt, så ganska snart förändrades landskapet. Plötsligt flög vi över havet. Flygkaptenen gjorde en vid sväng, ungefär som den U-sväng man gör med bilen ibland, la planet litegrann på sidan, som för att ge oss passagerare en riktig panoramabild över San Francisco från dess allra finaste sida. Och DÄR såg jag: Golden Gate Bridge för allra första gången! Mötet med den vyn var kärlek vid första ögonkastet! Och vad jag inte visste då, men i dag upplever som ren sanning, är att jag skulle få förmånen att vistas i en av världens vackraste städer! Under ett helt år! Underligt där och då var att det även infann sig en sådan total hemkänsla i mig. Ja det liksom skrek i hela kroppen: "NU är jag hemma!" Jag som tidigare aldrig varit i närheten av denna världsmetropol. Jag har heller aldrig varit speciellt duktig i geografi, visste ju knappt var jag befann mig på kartan. En av få svagheter🌝 

Vad jag inte visste då, var att framöver skulle även kartläsande läggas till mina nya erfarenheter. Och att om jag ens anat hur mycket vilse jag skulle köra den närmaste tiden, hade jag kanske vänt och åkt hem igen! 

Men där och då, i min flygstol kände jag mig bara HEMMA! Och det innan jag ens hade landat!

                     Susen M J © 

 

 

 

 

Foton: Susens tankar

  

Susens Dikter 28: Det blåser en vind ifrån havet

Det blåser en vind ifrån havet,

en smekande bris mot land.

Bemästrar en känsla av svaghet,

och fyller mina händer med sand.

Lenheten silas mellan fingrar,

dras upp i ett moln av rök.

Kisar, bländad av glittrande vågors vy,

upptäcker nytt bakom varje krök.

Miljoner år har skapat den natur som ter sig ny.

 

Det brinner en eld i naturen,

som skiftar i hetta och färg.

Solvarma briser svalnar,

drar snål genom ben och märg.

Vi vandrar mot mörkare tider,

brasans lågor värmer en frusen,

drömmer oss åter till sommaren,

men tröstas i sken av ljusen.

 

Det vräker ner snö ifrån himlen,

luften är bitande kall.

Ser bleka och trötta i vimlen

och önskar ljus av stjärnefall.

 

Det blåser en vind ifrån havet,

med nytt i sin salta doft,

Lite lättas kravet,

i glädjen begravs vinterns stoft.

Vilken ljuvlig känsla,

när våren äntligen är här.

Som att åter se en vän,

man alltid hållit kär.

 

Det blåser en vind genom livet,

växlande stormig och lugn.

Vad än händer tag inget för givet,

förfluten sanning blir nuets lögn.

 

Lyckan är lånad av livet,

njut den varje kort minut,

ty tomheten och saknaden,

blir så stor då den tar slut.

    Susen M J © 1986                                                                     

Kapitel 28: När det är som mörkast...

Kapitel 28: När det är som mörkast...

Ja det var så han sa ibland, Papsen, när jag växte upp och allt kändes som svårast:
"När livet är som mörkast, så är ljuset inte långt borta!"
Han sa det alltid med eftertryck, och i en total bamsekram, samtidigt som han torkade de hulkande tårarna. Och den högsta känslan av trygghet infann sig där och då. 

Jag hade behövt komma ihåg Papsens ord den där morgonen, bara dagen efter att jag landat i USA för första gången, när jag befann mig  i "Mrs L:s Arizona" och satt och läste hennes städinstruktioner:
"EVERY DAY - BE IN THE KITCHEN AT 07:00 DRESSED AND READY FOR WORK. 

You have all day to do the household chores. Do them carefully but with some speed. We like to complete a certain schedule everyday."
 ...sedan fortsätter instruktionerna sida upp, och sida ner... på 24 A-4 sidor. 

Ingenstans fanns ordet: "Välkommen", 

eller "Känn Dig Som Hemma". 

Det som skrämde mig allra mest var att det stod: "Every Day" - "Varje Dag." 

Jag skulle alltså vara instängd i detta stora hus med min städning, dag ut och dag in, arbeta i tolvtimmarspass - 60-timmarsveckor! 

Och detta skulle bli "mitt" Amerika? 

Ett år i USA, som så länge jag kunde minnas varit min stora dröm, och så skulle det visa sig bli vecka ut & vecka in av något som liknade slavarbete...

Som jag grät den där första veckan. Jag var totalt förstörd! Räddningen var Maria, städerskan som dittills arbetat för familjen, och som nu i stället skulle introducera mig i jobbet.

Maria var mexikanska, kunde bara fåtal engelska ord, jag kunde ingen spanska. 

Vi pratade kroppsspråk, enstaka engelska, svenska och spanska ord. 

Och efter bara ett par dagar förstod vi varandra fullkomligt! 

Hon lät mig gråta när jag behövde det, men lockade mig också till gapskratt! 

Det var en av de besynnerligaste veckorna jag upplevt i mitt liv, som lärde mig väldigt mycket om mig själv. Jag är ingen "quitter", som ger upp i första taget. Utan en fighter! Tänkte återigen på papsen, och många av hans visdomsord: "Har man tatt fan i båten, så får man ro honom i land!" 

Men det visste jag uppriktigt sagt inte om jag var beredd att göra denna gången. Fighten pågick inom mig, sekund för sekund, minut för minut, timme för timme!

Andra dagen i Phoenix, Arizona kom jag på att jag kunde ringa Mia som jag hade träffat under resan. Hon blev jätteglad för att jag hörde av mig, men desto mer bekymrad när hon fick veta hur jag hade det, och hur olycklig jag kände mig! 

Minns inte om det var då, eller någon dag senare, som hon gav mig tipset att kontakta en väninna till kvinnan som hon själv arbetade för: "Hon heter Ellinor, har två barn, bor i San Francisco, arbetar på Lewis Strauss, och letar desperat efter en Au-pair!"
Nja, men man kunde väl inte ge upp såå snabbt? Eller kunde man det?  

På kvällarna somnade jag som om någon slagit mig i huvudet med något hårt, och på dagarna gick livet runt som i en snabbsnurrande karusell.

När Mrs L slutligen kom hem från sin affärsresa i New York City på torsdagskvällen, så berättade jag om min tveksamhet inför jobbet i hennes familj. Hon var förstående, väldigt charmfull och trevlig på alla sätt. När vi pratat en stund kändes allt mycket bättre än det gjort under hela den gångna veckan, så kanske... skulle detta jobbet inte bli så farligt ändå?! 

Men då hade jag ju ännu inte upplevt fredagens städning! När Mrs L kom hem på fredag kväll bad jag henne om en ny pratstund och sa:
"Jag KAN göra ALLT du vill, och ber mig om, men jag KAN inte vara lycklig om jag gör det! Och detta är MITT ÅR! Som jag gör för min egen skull, och då vill jag må bra!"
Hon var naturligtvis besviken, men kanske tacksam också för att jag sa ifrån så snabbt. Jag hade kontaktat Mia igen och fått numret till "Ellinor", som hon nu inte alls hette, utan Eileen. När de äntligen förstod på Lewis vem jag menade, berättade de att hon var hemma sjuk den veckan. Men jag fick hennes privata nummer i stället.

Eileen blev otroligt glad när hon förstod varför jag ringde, men, det var inte HON som behövde en Au-pair. Det var George, hennes frånskilda pojkvän och särbo, som hade två barn: Chris 9, och Steph 11 år. I början hade barnens mamma hävdat vårdnaden, men ändrade sig sedan och släppte alltihop. Och där stod George, utan barntillsyn. Så jag var "Godsend"! En Gudagåva!

                     Susen M J © 

Foto: Susens tankar: Städinstruktioner



Susens Dikter 27: Ljuset är nära

Ljuset är nära

Den som av kärlek allt vill ge,

skall under den goda stjärnan vandra,

och inget ont skall ske.

De som älskar skall alltid finna varandra.

Och när vi blott mörker kan se,

skall ljuset vara nära.
                                                   

                 Susen M J © 1979

Kapitel 27: Arizona

Kapitel 27: Arizona

Nästa anslutningsplan från Los Angeles till Arizona skulle inte gå förrän strax efter sju på morgonen, så det var alltså mer än fem timmar dit! Och där var jag helt ensam, på Los Angeles nedstängda flygplats, under mina första skälvande timmar i USA, efter flera dagar på resande fot. Jag var helt slut och bara måste få sova! 

När jag kom ut ur flygplatsterminalen fick en man syn på mig och frågade om jag behövde taxi. För sent insåg jag att han var civilklädd, och att han förmodligen körde "svart taxi", även om jag då inte visste att det var så det kallades. Efter en bra stund var vi framme vid ett motell. Taxichauffören bad om 25 dollar och erbjöd sig att komma tillbaka?! För vad? Underhålla mig? "Nej Tack!" sa jag bestämt.

Klockan var närmare halv tre på natten när jag äntligen checkade in på rummet. Och kom på att jag inte hade någon väckarklocka! Så det var bara att gå ner och väcka Motel-ägaren igen och be om att få låna en. Jag hade knappt hunnit somna innan det var dags att gå upp igen. Samlade ihop mig, väckte innehavaren för tredje gången denna natt, och bad honom ringa efter en taxi. Den dök snabbt upp och tog mig till flygplatsen på mindre än halva tiden det tagit att komma till motellet. Och kostade dessutom bara fem dollar! Så blev mitt första möte med Amerika, och jag kände mig oerhört lurad.

Väl framme i Arizona möttes jag av familjen L, men bara pappan och barnen då, eftersom jag missat mamman som åkt på en affärsresa till New York City. Hon var inköpare för en herrklädesaffär, och skulle vara borta i fyra dagar. 

Jag blev bjuden på mexikansk mat för första gången i mitt liv: (den skulle inte nå Sverige än på flera år) Enchiladas, som var allt för fett, och Tacos, som var mer i min smak. Så mätt jag blev. 

Min allra första dag i Amerika kändes overklig. Kunde inte riktigt fatta att jag var där. Och att det skulle dröja ett helt år tills jag skulle få träffa min familj igen.

Jag gick runt och försökte bekanta mig med det enorma huset. Bara att det innehöll sex badrum, nio TV-apparater och tretton telefoner tycker jag säger det mesta! På baksidan av huset fanns en stor pool med tillhörande pool-hus där Mrs L:s bror, en livs levande cowboy, bodde. För övrigt var klimatet precis som jag hoppats, varmt. I januari! Och det växte citroner som man kunde plocka via takfönstret. Innan jag gick och la mig i mitt fräscha rum, som hade både TV och eget badrum, frågade jag Mr L om hans fru lämnat de instruktioner som vi hade pratat om innan jag lämnade Sverige. Vi hade förstått att risken fanns att vi skull missa varandra om jag blev försenad på resan, och därför bestämt att hon skulle skriva ner vad jag förväntades göra under den första veckan. Jodå, det hade hon lämnat, svarade han jakande och gick och hämtade en hel bunt papper. 

Det var 24 handskrivna A-4 sidor med städinstruktioner! En chock!

Hemlängtan skrek i mig, och överröstade min starka längtan, och stora dröm om Amerika. 

Den kvällen grät jag mig till sömns.

                  Susen M J © 

Susens Dikter 26: Lillsyrran värre än Emil

Lillsyrran värre än Emil 

Min lillasyster Malin, fyra år,

hon är en liten jäkel, som gör precis allt hon inte får.

Undrar vem som tagit mina dyrbaraste ting,

en klocka, ett armband och min finaste ring?

Efter några veckor fann jag det saknade i lillasysters rum,

men när jag ville ställa henne till svars blev den lilla munnen stel och stum.

”Det är så tyst, vad gör hon nu? Gå och titta kära du.”

Vaselin i hela håret och burken bredvid, tom!

Så där sitter hon, lyckligt kletig, våran lilla egendom.

Jämnade hennes långa hår en annan gång,

 ovan som jag var tog det flera timmar,

men oj vad det blev fint,

strax efter hörde jag mamma ropa: ”Nej jag tror jag svimmar!”

ungen hade fått tag i saxen, klippt bort all lugg,

ja hon blev nästan flint.

Så skulle hon raka sin lilla kind,

slant med bladet, som det blödde, på lilla kinden rund och trind.

Någon har ritat med krita på nytapetserad vägg,

och där, i mattan ligger ett krossat ägg.

En pöl på golvet, socken min blev våt,

hon har kissat på sig, men inte säger hon förlåt.

Att våra fiskar lever har jag svårt att fatta,

de fick en hel burk mat, blev väldigt runda och farligt matta.

Akvariets vatten var fullt av bubblor en annan gång,

och inte tror jag fiskarna försökt sig på att sjunga operasång!

Vattnet doftade så gott av schampo, Malin ville tvätta alla fiskars hår,

men det är mer än vad såna små liv tål.

På släktträff efter saft och bullar hon sa:

”Finns det ingen säng, jag är så satans trött!”

Hon är den jobbigaste unge som jag nånsin mött.

Släkten skrattar, då säger hon: ”Jag kan säga jävlar och fan också!”

Att mamma orkar, det kan jag ej förstå!

 

Men vi älskar henne ändå, vårt lilla frö,

kallar henne Emilina,

och väntar på den dag då buset i henne skall smälta bort likt tö!                                                             Susen M J © 1980 

Kapitel 26: Grus i maskineriet

Kapitel 26: Grus i maskineriet

Resan mot Amerika hade nu tagit sin början, men ju längre avståndet blev mellan mig och min familj, ju närmare kändes det som om jag var dem. Och det gjorde på något sätt nästan fysiskt ont. Jag tänkte på mamma, på pappa, på Anders, på Jonas, på Anna och på minstingen... Malin, familjens allra största busfrö😉 Herregud vad den ungen ställde till! Ingen av oss andra fyra barn hade någonsin kommit i närheten av allt bus som Malin hittade på. Nu hade hon hunnit bli fem år och hade en räv bakom varje öra. Vi visste aldrig var vi hade henne. Hon höll verkligen hela familjen på tårna. Hon var hur jobbig som helst, och jag saknade henne fruktansvärt mycket! Efter bara ett dygn! 

Uppenbarligen kände hon likadant, för efter ett kort tag kom det ett brev från henne som mamma hjälpt henne skriva, där hon sa att om jag inte kom hem snart så skulle hon ringa till Polisen❣🌝

Båtresan flöt på fint, och efter ett dygn var jag på en buss på väg in mot London. Under bussresan mot den brittiska huvudstaden hade jag turen att träffa Mia, som det visade sig skulle sova på samma hotell som jag. Och sedan skulle vi med samma plan till Los Angeles nästa morgon. Vad var oddsen?! Så vi slog följe, och det var en stor tröst att ha henne som sällskap. Och det distraherade saknaden efter familjen litegrann. 

Kvällen blev trevlig med mitt nya resesällskap, men följande morgon började med problem! För under natten hade det snöat i London, och på något sätt verkade det som om det var första gången i världshistorien, trots att det var i januar, för det blev kaos. Vi hade supersvårt att få tag i en taxi till flygplatsen, och blev plötsligt livrädda för att missa planet. Men det hade vi verkligen inte hade behövt oroa oss för, över huvud taget! För när vi väl äntligen kommit på planet, var på väg att taxa ut, och tänkte att: "NU!" så stängde de flygplatsen på grund av ovädret! Så vi fick sitta på planet - i sju timmar - innan vi ens lyfte! Samtidigt vågade personalen inte tulla på matförrådet, för att det i så fall skulle kunna innebära att maten inte räckte under själva flygresan! Men...alltså...🤯 

Min oro för att missa mitt anslutningsplan till Arizona besannades i och med förseningen! Och där stod jag på en stängd flygplats i Amerika... klockan två på natten! Totalt slut efter att ha suttit sjutton timmar på ett flygplan! Mia som skulle till Santa Barbara, vilket ligger några mil norr om Los Angeles, blev hämtad,  och därmed blev jag helt allena. Som tur var hade hon sett till att vi bytte adresser. Det var något jag annars brukade vara väldigt snabb med, men hade  tänkt att: "Resan har ju precis bara börjat, jag kan ju inte samla på mig kontaktuppgifter med alla jag möter." Men som sagt så tog hon hand om den detaljen, och det skulle snart visa sig bli min räddning.                                                                               Susen M J © 

Susens Dikter 25: Även om jag far står skogen väntande kvar

Även om jag far står skogen väntande kvar
Jag sitter i en skog och tänker,
tystnaden en sällsam ro mig skänker.

Jag vill ge mig ut i vår stora värld, lära massor av nytt,
känna mig som upptäckare på färd.
Men ”min” skog får mitt blod att stanna till,
helt plötsligt vet jag inte alls vad jag vill. 
Skogen lever där den står,
ty på naturen man inte rår.
Även om jag far kommer träden att stå kvar,
undrar om den tänker: ”Du vet aldrig vad du får, men alltid vad du har!”

Frid, skänker mig min skog,
insuper dess underbara skönhet som om jag aldrig kan få nog.
När jag är ledsen gör skogen mig glad,
kanske är det tystnaden, vindens sus eller trädens färggranna blad.
Naturen andas, ger mig syrets nödvändiga halt,
och jag går lika gärna hit när det är varmt som kallt.

Kära skog, även om jag far,
så står du där väntande kvar.

       Susen M J © 1980      

Foton: Susens tankar

"Min" älskade skog