Kapitel 17: Glädjeämnen

Kapitel 17: Glädjeämnen

"Det var den bästa film jag sett i hela mitt liv!" suckade jag i soffan. "Det säger du alltid!" svarade min bror Anders. Ja, kanske hade han rätt i det. I alla fall när det gällde de där riktigt romantiska gamla filmerna från Amerika. Som alltid slutade lyckligt... helst! Det var nog en inneboende längtan, precis som när det handlade om Askungen och Den fula ankungen, att livet skulle bli lyckligare! Och kärleken visste jag, redan som väldigt ung, att den var det viktigaste i livet:
Inte pengar, inte makt, inte karriär, inte kändisskap, utan den rena stora kärleken, den var lyckan.

I en automat på ett tivoli i USA, som innehöll Esmeraldas spådomar, fick jag för många år sedan ett kort som bland annat berättade att jag var FÖÖR romantisk. Under större delen av mitt liv har det nog varit en underdrift! För jag har alltid velat tro på den stora kärleken. Men med tiden blivit mer och mer desillusionerad... eller kanske landat i verkligheten. Vilket är ganska trist om jag skall vara helt ärlig.

Förutom att se film, serier, läsa böcker och skriva, så älskade jag musik under uppväxten. Ja, inte sjunga eller spela själv, utan att lyssna på, och njuta av musik. Som riktigt ung var tillgången väldigt begränsad med bara en kanal på Tv:n, och enstaka radiostationer, som inte alltför ofta spelade så mycket musik om man säger så. Min morbror var den som ledde mig in på musikspåret tidigt. Och glädjen visste inga gränser när jag fick köpa hans bandspelare:
Nu kunde jag spela in Tio i topp direkt från radion och lyssna på mina favoriter när jag ville!

En jul låg det största paket jag någonsin skådat under vår gran. Vi barn fick inte gå där och plocka bland julklapparna, utan det gällde att ha stort tålamod och vänta in jultomten - som jag förresten trodde på till jag var tolv år 🌝 - och han kom ju inte förrän någon gång i skymningen. När han äntligen närmade sig att dela ut det stora paketet var spänningen i rummet olidlig. Så när han äntligen sa att det största paketet var till Mig, kunde jag knappt tro att det var sant; Men så var det! Min underbara morbror hade köpt ett komplett stereopaket till mig, med både skiv- bandspelare, förstärkare och högtalare. 

Min glädje visste inga gränser!
                  Susen M J ©                                  

Foto: Susens tankar



Susens Dikter 16: Till en nyfödd

Till en nyfödd
Min gåva är inte stor,
men med kärlek köpt,

och med varm tanke,

på den lilla du nyss fött.

                                                              

Susen M J © 1979

                                                                              
  
 





Foton: Susens tankar

 

 

 

 

Kapitel 16: Mellanperiod

Kapitel 16: Mellanperiod

Nio år av grundskola, och växande... och så var det slut på mobbingen, eller var det det? Slut på mobbingen alltså? 

Ett par veckor efter skolavslutningen blev jag storasyster igen... för fjärde gången. Jag fick en lillasyster till! Malin "Emilina" Kristina. Så nu var vi tre tjejer, två killar, mamma och pappa. Sju personer i familjen alltså. Samtidigt kändes som om jag nu började bli stor på allvar. Att jag närmade mig vuxenlivet på ett helt nytt sätt.

I skolan hade jag ju alltid fått höra att jag var tjock, vilket jag senare kunnat konstatera inte riktigt stämde. Men i och med att jag nådde puberteten, och kroppen började förändras, så gick jag också upp i vikt, på ett sätt jag inte gjort tidigare. Och som blev ett problem. På riktigt! Att jag dessutom fick jobb i en av stadens första glassbarer den sommaren gjorde inte saken bättre. I början arbetade jag på Kungsgatan i centrala Göteborg, i en större kiosk som sålde allt en sådan säljer: godis, tobak, tidningar. Men det speciella var alltså det nya sättet man sålde glass på: med strössel, såser och doppade i choklad. Strax efter att jag hade börjat där så öppnade ägarna även en helt ny glassbar, inne på Billhälls i Sisjön, som låg närmare mitt hem. Där såldes enbart glass, och där var jag med och öppnade, och skötte sedan glassbaren i stort sett själv under sex månader, 15 år gammal!

Under långa perioder på dagarna var kundunderlaget lågt, så det blev att jag sysselsatte mig genom att läsa tidingar, eller en bok. Och provsmakade olika kombinationer av glass - med tillbehör! Snart kände jag att glassen började bli till ett riktigt problem. Och bestämde mig därför för att INTE äta av den alls.

Ett löfte jag sedan bröt, dagligen! 

Senare har jag konstaterat att det ledde mig in i ett sockerberoende. Vilket jag definitivt kunnat vara utan. Här startade alltså en kamp jag inte kunde vinna! Jag lärde mig ALLT om kalorier, näringslära, dieter. Bantade i perioder, för att sedan bara gå upp i vikt igen. Det kändes som om kroppen var som en svamp, som drog åt sig kalorierna i allt jag åt, och sedan inte släppte ifrån sig någonting. Trots att jag samtidigt joggade och cyklade än mer intensivt, så hjälpte det inte alls upp i min ojämna kamp mot vågen. 

                    Susen M J ©


Foto: Susens tankar



Susens Dikter 15: Till min älskade...

Till min älskade…
Om jag dog i dag,
skulle inga kyssar sakna mig,
ingen kärlek funnit mig.

Om jag dog i dag,
lär du aldrig känna mig,
all min värme för dig.

Om jag dog i dag,
vet du inte om det.

Om jag dog i dag,
dog och en bit av dig,
ett hopp om livets största kärlek gick i kras.

Rätt i stunden vore, leta rätt på dig!
Nog gjorde jag väl det, om jag visste var.
Livets steg känns tyngda utan dig. 

Min Älskade,
om jag dog i dag,
finge jag aldrig veta vem du är.                                 Susen M J © 1988

Foto: Susens tankar

Kapitel 15: STÅ UPP FÖR MOBBADE!

Kapitel 15: STÅ UPP FÖR MOBBADE!

Den växande förorten vid havet i Västra Frölunda badade i ljus denna junidag.
Solen strålade ner från en molnfri himmel, luften andades värme, och en alldeles speciell glädjerik sorglöshet. Skolavslutning. Sexhundra förväntansfulla barn och ungdomar traskade i väg till grundskolan. För många av dem för sista gången. En grupp elever och lärare har arbetat i månader för att ge avgångsklasserna en fantastisk avslutning. Livet känns bubblande. När vi närmar oss skolan ser vi att flaggan hänger på halv stång. Jag visste då inte vad det innebär, men fick snart veta att en kille i en parallellklass tagit livet av sig. Efter ett helt liv av mobbing! Han hade hittats av en vän hängande i sitt rum. Allt firande ställdes in! Även för avgångseleverna i nian. Vi fick våra betyg, överlämnade en present till vår klassföreståndare och lämnade skolan för sista gången. I chocktillstånd. Då var det inte tal om debriefing, psykologkontakter... nej, Ingenting!

Han var ganska liten för sin ålder. Kort och spenslig, hade rakt, brunt kortklippt hår och bruna ögon. Han såg vanlig ut. Hade ett alldagligt utseende. Men hans litenhet triggade till mobbing. År ut och år in. När han så äntligen skulle bli kvitt sina plågoandar, och kanske få en ny möjlighet till ett nytt och annorlunda liv. När han stod där på trampolinen, för att hoppa in sin egen, oförutsägbara framtid. Då livet skulle börja på riktigt, och han äntligen skulle bli fri! Då orkade han inte längre.

Redan i de tidiga skolåren mobbas många barn och blir utfrusna, och skadas därigenom för livet. Vad är det egentligen som är så provokativt hos exempelvis en medmänniskas utseende, att andra anser sig ha rätt att kommentera och håna på de mest horribla sätt? Är önskan om, och strävan efter perfektion så djupt rotad?

Sedan den där junidagen för så många år sedan känns det dessvärre som om samhällets utveckling snarare backat än gått framåt. Skolkamratens öde kunde ingen stoppa. Mobbandet blev hans död. Många människor lever i dag i precis samma verklighet av utanförskapets helvete på grund av exempelvis utseende eller kroppsform. Med samhällets goda minne. Ska det verkligen få fortsätta så, eller kan nya generationer vända den trenden?
                    Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Susens Dikter 14: Stjärnfall i natten

Stjärnfall i natten 
En stjärna så klar,
den blinkar,
tittar intensivt, vill ge den ett svar,
lyfter min hand och vinkar.
Tänk att jag ser dig stjärna så klart,
du finns långt, långt borta,
men ditt ljus når mitt öga med en fruktansvärd fart,

Så en dag exploderar ditt ljus,

gnistornas blänk blir så korta.

Känner något av sorg,

men samtidigt något av lyckans rus.

Bevittnar ditt stjärnfall, önskar mig något, en hemlighet.

Min blick drömmer sig bort,

ögonlocken sluts,

tar med ditt ljus in i drömmarnas värld när jag somnar inom kort. 

               Susen M J © 1981  

Foto: Susens tankar

Kapitel 14: London - Så väcktes resedrömmarna

Kapitel 14: London - Så väcktes resedrömmarna

Under höstterminen när ja gick i 9:an flyttade vi till ett hyresradhus i omedelbar närhet av det bostadsområde i Tynnered, där vi bott de senaste tio åren. Nu fick vi fem rum och kök, och uteplatser, wow, nu skulle vi få mera plats. Jag tror inte att vi hann sätta ner flyttkartongerna innan vi förstod att ännu ett syskon var på väg. Till sommaren, precis då jag gått ur grundskolan skulle mina föräldrars femte barn anlända! Men innan dess var det tid för mig att åka på skolresa - min första utlandsresa, till London!

Det var en helt otrolig känsla att planera, spara och packa inför en hel vecka i Englands huvudstad. Det var fantastiskt! Här föddes mitt intresse för att se och uppleva nya platser. 

I många års tid under uppväxten hade jag massor av gånger gått igenom, och fascinerats av pappas album med bilder och vykort som han köpt på olika platser i stora delar av världen. Och satt ihop det efter sin tid som sjöman. Och nu var det äntligen min tur att bege mig ut i stora vida världen. Flyga för första gången. Bo på hotell, och uppleva massor av sevärdheter.

Resan, som pågick under en hel vecka, var det absolut bästa skoltiden gav mig under mina nio år där. Och de enda riktigt positiva minnen jag har av alla de där åren.

                      Susen M J © 



London

Foton: Susens tankar



Susens Dikter 13: Skriv ett brev

Skriv ett brev

Ett brev betyder så mycket,
du som inte svarat på länge vet, och känner trycket.
Jag går till min låda varje dag,
när den är tom, som oftast, får mitt ansikte ett besviket drag.
Varför skall det vara så svårt att skriva några ynka rader,
när det händer någon gång att brevbäraren inte bara går förbi,
höjs glädjetemperaturen flera grader.

Posten säger: ”Skriv som du talar!”,
men då kanske du känslorna bort skalar.
Vårt språk är ofta stelt och trist,
och vi lider på spontanitet en sådan brist.
Är så rädda för vad människor tycker och tänker,
hoppas kanske att vi utåt sett skiner och blänker.

Är man inte sådan i sitt sätt,
inte stel och sluten,
tycker folk man är burdus och saknar vett.
Men jag är glad att jag vågar vara öppen och ärlig,
kan visserligen vara jobbigt ibland,
men ger för det mesta en känsla som är jättehärlig.

Så även om du tycker det är trist att skriva,
behöver du väl inte sluta höra av dig, och på så vis bekantskapen sönder riva?
Du skall veta att ett brev betyder väldigt mycket,
även om bara ett fåtal rader omfattar hela stycket.
Så du, ta och skriv det där brevet,
som gnager och river så dant i samvetet.                                                                                                                             Susen M J © 1980                                 

Foto: Susens tankar

Kapitel 13: Vem kan hjälpa

Kapitel 13: Vem kan hjälpa

Så vad tyckte och gjorde då mina föräldrar, ja hela min familj och bekantskapskrets, på grund av den mobbing som pågick i alla dessa år? 

Under väldigt lång tid visste de faktiskt ingenting!

När jag väl började berätta kontaktade mamma och pappa skolan, och var med på möten, vid flera tillfällen. Men tvärt emot vad jag hoppats så förvärrades då i stället min situation. Nu "mobbades" även mina föräldrar via mig. 

"De var si, och de var så." Töntiga, sa konstiga saker, ja mina föräldrar var helt enkelt något jag borde skämmas för!

Måste säga att mycket kan jag ta i livet, men gå för fan inte på min familj eller mina vänner!
Då lider jag hellre i det tysta. Det var väl egentligen därav mobbingen pågick under så lång tid. Därför jag inte kunde hitta vägen ur förtrycket. I mina ögon hade jag ju testat det mesta redan när jag gick i mellanstadiet: Sagt ifrån, inte smitit undan att få stryk - hur rädd jag än var, och slutligen berättat hemma, men INGENTING hjälpte upp min situation, utan förvärrade den i stället. Det är troligtvis förklaringen till att jag inte stod upp för mig själv, och sa ifrån på skarpen tidigare. För det kom ju först i slutet av grundskolan, när mobbandet hållit på så där en åtta, nio år!

Så nej, jag tror inte att familj eller vänner kan göra mycket mer än att stötta och stärka den som är utsatt. Finnas där för den det gäller helt enkelt. Och ge så mycket kärlek och support det bara går! Om man nu bortser alternativet att kanske chansa på en ny miljö, och exempelvis byta till en annan skola?!

Det som skulle kunna gjort stor skillnad för mig, som jag ser det är:
 Att fler, oftare, agerar som Stig gjorde den där enda gången! som jag tidigare skrivit om i:  

 Kapitel 6: "Låt henne vara!"

Alltså, människor i position av att kanske vara mer populära och respekterade på skolor, ja även arbetsplatser, ser till dem som är utsatta, svagare och faktiskt står upp för dem!
Eller så kan det ju vara Vem Som Helst som är utrustad med exceptionellt Civilkurage!
Det kostar så lite men betyder ALLT för den som saknar sin röst och sitt mod!
Och ger helt enkelt en obeskrivbar känsla av frihet!

                      Susen M J © 

Foto: Susens tankar

              

Susens Dikter 12: Marslycka

Marslycka

Vad får blodet att sjuda i kroppen,

så som en av vårens allra första dagar?

Människors stela ansiktsmasker brister i leenden,

bekymrens rynkor flagar.

Man tar småsprång i glädjens yster,

någonting i luften,

runtom oss,

ger ögon stjärnglödande lyster.
 

Värmen dröjer ännu,

men någonting skvallrar om vår,

som om kroppen tog emot radiovågor med hjälp av antenn,

för ännu dröjer det innan ”blåsippan ute i backarna står”.

Marssolen lockar fram lycka som gör det svår att andas,

och visst är våren på väg då snödroppen knoppas,

speciella dofter i luften – visst är det våren som randas.

Man trippar fjäderlätt, glömmer sorger och hoppas!

En dag i marssolens tecken har tinat många frusna själars is,

vi vandrar mot en säker vårlig bris.            

            Susen M J © 1983



Fotot: Susens tanka

Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!"

Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin vilja ha Dig!"

"Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!" Precis så sa man till mig under min uppväxt. Inte en, utan flera gånger, om än lite olika uttryckt. Som motvikt talade min mamma alltid om för mig hur välkommen och älskad jag var;-) 

Och hur hon inte kunde se sig mätt på mig när vi var på BB när jag var nyfödd. Hon sov inte alls utan låg och höll mig i handen hela nätterna.

Hon berättade även hur fascinerade helt okända personer var av mig när hon promenerade med mig i vagnen. Mina stora gråblå ögon, och långa svarta hår som stod rakt upp, var som magneter. Håret matchade pappas frisyr så väl att han under BB-tiden inte ens behövde identifiera sig så som andra pappor:
"Henne kan Du aldrig svära dig fri ifrån!"
Ibland parkerade mamma mig i vagnen utanför affären när hon handlade - ja man gjorde så då - och när hon kom tillbaka låg det pengar i min vagn som någon okänd lagt dit!

När jag fyllde ett år var mitt hår ljusblont och fullt av korkskruvar. Vackert, men ett elände att reda ut eftersom jag var, och fottfarande är ;-) extremt håröm, och skrek för fullt när mamma försökte kamma mig! Det slutade med att vi gick till frisören som klippte mig superkort! Så efter vårt första skolfoto hade mormodern till en av mina klasskamrater frågat varför "det satt en pojke bland alla flickorna"?
Det kändes inte roligt eftersom jag började bli lite mer utseendemedveten. Så jag satte helt enkelt en halsduk på huvudet och låtsades att det var mitt långa hår.

De där hemska kommentarerna fortsatte sedan komma lite nu och då under uppväxten:
"Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!"
Och att jag var TJOCK! Olika personer, inte bara i skolan, hade mage att uttrycka sig på det viset om mig. Som exempelvis en av mina klasskamraters storebror, som vid flera tillfällen tittade på mig med äcklad min och sa:
"DU är inte tjock, DU är bara så äckligt fet!"

I dag när jag tittar på fotografier från den tiden, så har jag så svårt att förstå varför de sa så över huvud taget?!? Jämför jag exempelvis med många av deltagarna i Biggest loser så har min vikt oftast legat mycket närmare deras målvikt, än deras utgångsvikt, om man säger så. Och även om det inte varit fallet, utan att jag i stället vägt det dubbla, eller tripla till och med, så var det ju faktiskt ingen annan än jag själv som hade med det att göra! 

Möjligtvis mina föräldrar i så fall, när jag var riktigt ung:
Men DÅ trodde jag att andra hade rätt att lägga sig i. Och det allra värsta var väl att när de där rösterna äntligen tystnat, så fortsatte jag säga samma sak till mig själv! Jag hade liksom ingenting att sätta emot! Min självbild var helt enkelt förvrängd. Så jag  kunde inte försvara mig, ens gentemot mig själv, när det gällde just detta! Och det urholkade min självkänsla och mitt självförtroende. Trösten fann jag som barn i sagornas värld om prinsar och prinsessor.
Starkast intryck gjorde Askungen, och Den fula ankungen! Det blev min räddning att tänka att kanske en dag...

Den av mina klasskamrater jag har starkast minne som uttryckte sig elakt och förödande om mig och mitt utseende var, som i så mycket, återigen Zäta! Många år efter att vi slutat grundskolan träffade jag henne och hennes mamma i ett helt annat sammanhang, då de översvallande berättade:
"Hur roligt de tyckte det var att träffa mig!"
Positionen jag befann mig i då hindrade mig från att säga hur jag egentligen kände, så jag bara tystlåtet log åt kommentaren medan det inom mig SKREK:

"NNEEJJ... DET TYCKER INTE JAG!"
                 Susen M J © 

                                                                                 

Foton: Susens tankar

Susens Dikter 11: Längtan

Längtan

Känner en namnlös längtan efter något,

det okända,

som ger en lyckokänsla så stor att man knappt behärskar den.

En klump i halsen som smärtar över något okänt,

något jag vill känna, göra, lyssna till eller kanske bara bevittna.

Längtan efter det okända, outforskade någonstans.

Vill ge utlopp för min längtan,

men man slipper inte igenom spärren utan passersedel.

Vill man nå fram till lyckan betyder det att man måste kämpa för det.

 

Min längtan tunnas ut,

men lågan slocknar aldrig helt,

utan blossar åter upp när den får ny näring.

Spirande i full blom finns den där en dag och jag kanske får bilden av min längtan fullkomlig.

Och tänker då kanske:

”Det var så enkelt,

och det okända har hela tiden varit något okomplicerat.

Det har hela tiden funnits,

kanske inte tillräckligt nära,

men inte heller helt utom räckhåll.”

            Susen M J © 1980

Foto: Susens tankar

Kapitel 11: Sedan fick jag nog

Kapitel 11: Sedan fick jag nog

Vi gick på högstadiet. Skoldagen var slut och jag och tre av mina vänner gick tillsammans på väg hem. Det var en bra bit att gå eftersom skolan låg flera kilometer hemifrån. Plötsligt hördes skrik från några klasskamrater som gick bakom oss, och sedan sprang de i full fart, i kapp, och förbi oss! Det var Zäta och G som stod för uppståndelsen genom att hota med att spruta aceton på klasskamraternas kläder! När det gick upp för vännerna som jag gick i sällskap med, så sprang även de.
Men jag hade nått vägs ände!
Och saktade in, stannade, vände mig om och väntade. Zätas elakt hackande "åsneskratt" nådde mig långt innan hon hånleende stannade mitt framför mig, och sa det jag redan förstått:
- Nu skall jag spruta aceton på dina kläder!
Mina blå ögon förvandlades till is, och borrade sig in i hennes allt osäkrare blick. Bara det faktum att jag stannat och väntat in henne, i stället för att försöka komma undan som alla de andra, gjorde henne helt klart osäker. Och G hon höll sig plötsligt bara i bakgrunden.
- Ja, GÖR du det så skall jag...!
Hotet i min oavslutade mening undgick henne inte.
Vi blev stående så i en slags ordlös maktkamp. Sedan försökte hon krångla sig ur situationen genom att inta en nonchalant pose. Men hennes flackande blick avslöjade hennes osäkerhet. Tills hon slutligen bara gav upp. Men för att inte helt förlora ansiktet tittade hon till på mig en sista gång, och sprang, samtidigt som hon skrek:
- Äh, Du är dum i huvudet!
Men vi visste båda, att den här ronden, den vann jag!

Vid ett senare tillfälle så var det Lasse som fick min bägare att rinna över. Han gick bakom mig ner för en trappa, och sparkade till mig  i ryggen med foten flera gånger. Inte barfota heller utan med skor på. Plötsligt stannade jag, tvärvände och skrek åt honom att sluta. Skällde helt enkelt ut honom efter noter. Han blev helt ställd och bara tittade på mig. Innan han hann säga något, vände jag på klacken och försvann. Och den killen, hade jag gillat så mycket - på avstånd, som alltid - under flera år. Kanske därför det gjorde extra ont, för att det var just han som gav sig på mig. Vilket han ju faktiskt gjort lite nu och då genom åren, ända sedan han började i vår klass i fyran. Men detta var näst sista gången han gav sig på mig i alla fall.

Sista gången han gjorde mig illa var det inte fysiskt, utan verbalt, genom att kommentera mitt utseende: Hur ful och fet han tyckte jag var. Jag vet inte om någon som inte upplevt det, kan förstå hur fruktansvärt det känns, att i sitt livs känsligaste ålder, gång efter annan få nerkört i halsen hur fruktansvärt ful andra tycker att man är! Då man inte längtar efter något annat än att få känna sig vacker. Och även om jag hade hört det där så ofta, under så många år, så var det som om någonting brast i mig. Jag blev så förtvivlat ledsen, och av någon anledning så uppfattade Lasse det. Han förstod att han gått över gränsen, så vid dagens slut satt han på sin moped och väntade på mig utanför skolan. När han såg mig ropade han till mig:
- Du, Susen, förlåt för det där jag sa, det var dumt sagt!
Om han sagt det några år tidigare, så hade jag nog med glädje förlåtit honom, men inte nu, mobbingen hade pågått alldeles för länge. Jag orkade inte mer.
- Du, skrek jag, kan dra åt HELVETE!
Sedan gick jag, ledsnare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Och ångrade naturligtvis, innan jag ens hunnit hem, att jag inte godtagit ursäkten. Men det var så dags då.
Han gav sig i alla fall aldrig på mig igen.

Tjugofem år senare berättade jag för honom att jag velat ringa honom, och berätta att jag ångrade mitt utbrott, men inte vågat.

Han sa sig inte minnas händelsen.
              Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Susens Dikter 10: En slalomtokas bravader

En slalomtokas bravader
En vecka i alpernas underbara värld,

har gett mig smak på att skriva,

materialet är givet, och mycken tid finns i bussen på hemfärd,

skall försöka att en del av händelserna återuppleva.

 

Att jag skulle få sådana problem med att ta mig på och av en lift,

även de av enklaste sort,

har blåmärken över hela min kropp.

Föll av sittliften vid ”mål” – bredvid satt skidläraren – då önskade jag mig många mil bort!

Inte undra på att jag är blåslagen från tå till topp!

Men läraren tog fadäsen med gott humör,

sedan kämpade vi hårt för att få stil på min utförstur:

”Böj på knäna, luta dig fram, näsan mot branten, styr INTE med stjärten!

Stöt staven hårt och snabbt i backen!”

 

Vilken lektion, benen var som kokt spagetti,

mjölksyran tog ut sin rätt!

Men kampen gick vidare,

någon gång måste jag väl få till det lätt!

 

Solen börjar dala och turerna blir blåsigt svala.

Skidor och pjäxor åker av, styr sedan mot hotellet i en hast!

Snabbdusch och fräscha kläder, tid för ”Vine Chaud” på After Ski.

Sedan handlar vi och lagar mat,

känner liksom inte längre ordet RAST!

 

Senare på puben blir det en öl eller två,

inte svårt att lista ut varför skidresorna är de man sover bäst på,

av skidutflykters fysiska plåga och ölens rusiga låga!

 

Nu är veckan, sorgligt nog, passé,

och skidläraren lär man nog aldrig mer få se,

han lärde mig en massa, men tyckte nog att jag var klumpigt lagd,

som hade så svårt att klara ens liften med bragd

 

Alla i bussen ser trötta och slöa ut,

har nog till och med gjort slut på sitt reservkrut.

Men en sak är säker – i skidåkning är jag fast,

så när landskapet ilar förbi känner jag starkt,

att snart ger jag mig ut igen,

och kanske blir det då som denna gång:

Vackert, urkul, soligt och utan ro och rast!

                Susen M J © 1981                          

Kapitel 10: Studievägledning

Kapitel 10: Studievägledning

När vi var 14 år fick min klass besök av en SYO i skolan. Förkortningen kan jämställas med dagens studievägledare. I åttonde klass skulle vi alltså på allvar fundera över vårt framtida yrke?!? I min mening helt galet. Speciellt med tanke på mitt utfall!
- Jag vill bli journalist! sa jag tvärsäkert.
- Nej det är ingen idé! Välj vårdlinjen, och bli undersköterska i stället, så blir du aldrig arbetslös! varnade han mig.

Hade han kanske provision kan jag undra så här i efterhand.
I total avsaknad av både självkänsla och självförtroende hade jag verkligen inte mycket att sätta emot hans åsikter! Jag fann plötsligt inte ens argumenten jag själv funderat så mycket över, för att kanske kunna kringgå mina tillkortakommanden, och på så vis nå den starka dröm som bodde i mitt hjärta❤ 

Det handlade i stort om alternativa lösningar och omvägar till journalistyrket. Som att exempelvis kanske gå Kontor-distributionslinjen, och därigenom få chansen att känna in tidningsvärlden genom att arbeta som kontorist först, och därefter ta nödvändiga steg vidare. Att det blev tvärstopp i de tankarna, hade vid den tiden ingenting att göra med att ingen i vår familj, eller ens i släkten, hade universitetsstudier på sin meritlista. För det varken förstod, eller ens tänkte jag på där och då. Allt handlade bara om den skeva bild av mig själv, och vad Jag faktiskt skulle kunna åstadkomma, som livet i min omgivning felaktigt tecknat dittills. Men även det faktum att mamma närt drömmar och ofta pratat om hur gärna hon velat bli barnsköterska, gjorde inte heller valet att följa MIN svåråtkomliga Dröm lättare!

Det pratades liksom aldrig om:

"Framtidens fantastiska möjligheter" 

eller att:

"Man kan bli vad man vill, bara man siktar högt nog"

Mitt öde var beseglat! 

Men inte OVAN regnbågen!

                Susen M J © 

Foto: Susens tankar